Mannen som log (Mankell, Henning)
”Det står en stol mitt på landsvägen.
I stolen sitter en docka i människostorlek. Advokaten tvärbromsar. Han stannar bilen och går ur. Det är det sista han gör i livet.
Kommissarie Kurt Wallander vandrar på stranden i Skagen. Han har kommit för att fatta ett beslut. Han ska ta avsked. Slut sin bana som polis.
En gammal bekant, advokat Sten Torstensson, söker upp honom. Han berättar att hans far dött vid Brösarp under mystiska omständigheter.
Samma dag som Wallander ska lämna in sin avskedsansökan får han se i tidningen att även Sten Torstensson är död. Mördad. Wallander ändrar sitt beslut och anmäler sig i tjänst igen.
I jakten på mördaren finner han en härva av ekonomisk brottslighet. Och bakom allt detta anar han konturerna av en människa. En elegant och självsäker man. En man som är van att bestämma. En man som alltid ler.
Mannen som log är den fjärde delen i romanserien om Kurt Wallander, läst och älskad över hela världen.
’Den skandinaviske Maigret.’
Vogue Italia”
Efter de två senaste Wallanderböcker jag har läst hade jag inga särskilt höga förväntningar när det gällde Mannen som log. Ändå hoppades jag att Wallander skulle befinna sig i Sverige nu, och försöka lösa ett brott som har så mycket som möjligt att göra med Skåne och åtminstone Sverige. ”Ty var och en som beder, han får; och den som söker, han finner” (Lukas 11:10) - i detta fall fick jag faktiskt det som jag bad om.
”- Förr brukade man säga att det bakom varje stor förmögenhet dolde sig ett brott, sa [Ann-Britt Höglund]. Varför bara förr? Vilken tidning man än öppnar så ser man exempel på att det idag snarare tycks vara regel än undantag.
- Tillvaron är full av citat, sa Wallander. Man hittar alltid nåt som passar. Japanerna säger att företagsamhet är krig. Men det legitimerar inte att man i Sverige dödar folk för att putsa på siffror i ett bokslut. Om det nu är det man vill.
- Vårt land är också fullt av heliga kor, sa hon. Vi tycker bland annat inte om att behöva befatta oss med brottslingar som har adliga namn och tillhör nån av dom gamla fina skånska slottsfamiljerna. Vi tycker inte om att dra dom inför rätta när dom har stulit ur frimärkskassan.
- Så har jag aldrig tänkt, sa Wallander och insåg att han inte talade sanning. Efteråt kunde han undra vad det egentligen var han hade velat försvara.” (s. 197)
Först och främst vill jag nämna att denna bok var mycket lättare för mig att förstå en Hundarna i Riga och Den vita lejoninnan. Jag faktiskt vet och förstår lite smått någonting när det gäller om det svenska samhället - vilket jag faktiskt inte gör när det gäller Lettland och/eller Sydafrika. Mankell kritiserar ganska mycket Sverige - och speciellt vissa drag i (åtminstone dåtida dagens) politik och byråkrati. Och jo, jag faktiskt njöt av att läsa om det. Nu tror jag att jag förstår Sverige och det svenska samhället lite bättre.
Först när jag läste denna bok började jag lägga märke till Wallanders matvanor. Denna man äter ju praktiskt taget allt som man borde undvika! :D Varenda dag äter han lunch på någon pizza- eller kebabplats. Han super. Han röker väl inte - åtminstone ännu. (Eller då har jag bara inte lagt något märke till det.) Med denna diet är det väl inget underverk att hans hjärta krånglar då och då.
I Mannen som log får vi också träffa Ann-Britt Höglund för första gången. Enligt min åsikt borde hon och Kurt ha det ihop. Hennes man och barn - de spelar väl ingen roll för mig i detta fall. Hon och Kurt helt enkelt vore jävligt söta tillsammans. Punkt slut.
Mankells stil fungerar fortfarande väldigt bra - åtminstone jag tycker om det. Satserna är ganska korta men inte för korta. Jag tror det finns lite mindre dialog i Mannen som log än det finns i de tidigare böckerna. Åtminstone känns det så. Som jag redan har nämnt, spelar Wallander skickligt med Kurt och hans kolleger när han vill kritisera samhället eller vissa fenomen i det. En sak värd att peka på är - igen, enligt min åsikt - dialekterna. Även om man faktiskt inte kan höra dem när man läser boken, gör Mankell det tydligt vem som talar mer eller mindre standardsvenska (riksvenska, sverigesvenska - vad som helst man vill kalla det för) och vem som talar en språkvariant - oftast i dessa böcker är det naturligtvis skånska.
4+/5 - lika bra som den första Wallanderbok som faktiskt är min favorit i serien.
Wallanderserie:
Mördare utan ansikte (1991)
Hundarna i Riga (1992)
Den vita lejoninnan (1993)
Mannen som log (1994)
Villospår (1995)
Den femte kvinnan (1996)
Steget efter (1997)
Brandvägg (1998)
Pyramiden (1999)
Innan frosten (2005)
“The man who smiled
When an old acquaintance, a solicitor, seeks Wallander's help to investigate the suspicious circumstances in which his father has died, Kurt doesn't want to know. But when the solicitor also turns up dead, shot three times, Wallander realises that he was wrong not to listen.
Against his better judgment, he returns to work to head what may now have become a double murder case. A rookie female detective has joined the force is his absence, and he adopts the role of mentor to her as they fight to unravel the mystery. An enigmatic big-business tycoon, who hides behind an entourage of brusque secretaries and tight security, seems to be the common denominator in the two deaths. But while Wallander is on the trail of the killer, somebody is on the trail of Wallander, and closing in fast.” (stolen from here)
After the two latest Wallander books that I have read, I did not have any too high expectations for The Man Who Smiled. Yet, I hoped that Kurt Wallander would stay in Sweden - just for once - and be working on a crime that has mostly to do with Sweden and Scania. “For everyone who asks receives; he who seeks finds” (Luke 11:10) - in this case, I got what I asked for.
First, I want to mention that this book was quite easy for me to read and understand than the two previous ones. I actually know and understand a bit about Sweden and the Swedish society - which is not the case with Lithuania and South Africa. Mankell criticises Sweden and certain features in the politics and bureaucracy quite a lot. And yes, I actually enjoyed reading those. Now I believe that I understand Sweden and its society a bit better.
When I was reading this book, I started to pay attention to Wallander’s eating habits for the first time. That man eats practically everything that one should avoid! :D He has lunch in different kebab and pizza places practically every day. He drinks way too much alcohol. He does not smoke, though - at least not yet. (Or then I just have not noticed it.) But with the diet he seems to be having, it is no wonder he has some trouble with his heart.
In The Man Who Smiled we get to meet Ann-Britt Höglund for the very first time. According to my opinion (which, naturally, is the ultimate authority when it comes to these things) Kurt and she should get together. Her husband and children - who cares, really? She and Kurt would be so awesomely cute together. End of conversation.
Mankell’s style never ceases to amaze me. I love it. The sentences are short, but not too short. I think there was a bit less dialogue in this book than there has been in the earlier ones. That is, of course, just my opinion. As I have already mentioned, Mankell plays skilfully with Kurt and his colleagues when he has something to criticise about. A thing worth mentioning is also the dialects. Even though you cannot really hear them while reading, you still get a quite clear picture on who speaks in standard Swedish and who speaks in a dialect.
4+/5 - as good as the first Wallander book which is my favourite in the whole series so far.
Wallander books:
Faceless Killers (Mördare utan ansikte, 1991)
The Dogs of Riga (Hundarna i Riga, 1992)
The White Lioness (Den vita lejoninnan, 1993)
The Man Who Smiled (Mannen som log, 1994)
Sidetracked (Villospår, 1995)
The Fifth Woman (Den femte kvinnan, 1996)
One Step Behind (Steget efter, 1997)
Firewall (Brandvägg, 1998)
The Pyramid (Pyramiden, 1999)
Before the Frost (Innan frosten, 2005)