Hundarna i Riga (Mankell, Henning)
"De båda männen hade kostym och slips.
De låg omslingrade som om de hade försökt skydda varandra från det oundvikliga slutet.
Två döda mön i en räddningsflotte. Vilka är de? Var kommer de ifrån? Varför har de flutit i land vid den skånska kusten?
Kommissarie Wallander och hans kolleger vid Ystadpolisen måste söka svaret.
Spåren pekar mot Baltikum och den svenska polisen får hjälp av en lettisk kollega, den närsynte, kedjerökande major Karlis Liepa.
När Liepa själv mördas tvingas Wallander åka till Riga för att försöka lösa fallet. Här inser han att han dragits in i ett spel han inte behärskar, inte kan kontrollera. Skuggorna från det förflutna vilar tunga över Lettland. Är de poliser som Wallander samarbetar med hans vänner eller är de en del av konspirationen?
Hundarna i Riga är den andra delen i romanserien om Kurt Wallander, läst och älskad över hela världen.
'Mankel är av den ovanliga sorten: en europeisk thrillerförfattare vars verk står ut som stor litteratur och som har blivit ett internationellt fenomen.' New York Times"
Jag hade väldigt stora förväntningar för denna bok. Jag har lärt mig älska Mankells stil att skriva, och Kurt Wallander är på sätt och vis en söt person. (Vad? Jag tycker om honom.) Deckare är ändå inte min favoritgenre i litteratur, så det finns alltid några risker när jag börjar läsa en detektivroman. Om brottet är inte tillräckligt intressant (det är ju hemskt sagt, men sant ändå), blir jag inte tillräckligt intresserad av själva boken att läsa igenom den.
"- Ses vi igen?
- Jag vet inte. Det bestämmer Baiba.
- Du glömmer inte att du är min älskarinna?
Hon log hastigt när hon svarade.
- Jag var kanske herr Eckers' älskarinna, sa hon. Men jag vet inte om jag tycker lika bra om herr Hegel. Jag är en anständig flicka som inte byter män hur som helst." (s. 256)
Eftersom själva handlingen var lite trist (tycker jag), ska jag inte bry mig om att skriva om det. Den var inte så bra (dvs. inte tillräckligt bra), men det var inte så dålig heller - åtminstone när man kommer ihåg att boken är ju en deckare. Mankells stil är lika bra som det alltid har varit - och förhoppningsvis som det alltid kommer att vara. I denna bok tycks det finnas lite mer dialog än i Mördare utan ansikte något som jag gillar. Ibland blir boken lite för våldsam, tycker jag, lite för amerikansk. Jag vill inte veta om den där flickan blev skjuten rakt genom ögat, nej. Det skulle ha räckt till att skriva "De sköt henne och nu är hon död." Det var väl roligt att märka att svenskarna talar lika mycket om vädret som vi finländare gör. Ibland känns det att det faktiskt är vädret som är huvudperson i dessa böcker.
"- Sverige och Lettland, sa Wallander. Finns det likheter? Eller är det bara skillnader? […]
I samma ögonblick han hörde sin egen röst insåg Wallander att frågan var meningslös. Sverige var inget land som styrdes som en koloni av en främmande makt. På svenska stadsgator byggdes inga barrikader. Oskyldiga människor blev inte ihjälskjutna eller krossade av militärfordon. Fanns det något annat än skillnader?
Svaret från majoren var ändå överraskande.
- Jag är religiös, sa han. Jag tror inte på nån Gud. Men man kan ändå ha en tro, nåt som befinner sig utanför förnuftets begränsade landskap." (s. 98)
Boken ger en konstig bild på Baltikum. Den var skriven på början av 90-talet då situationen där var invecklad, men som en person som föddes i slutet av 80-talet kommer jag inte ihåg dessa tider för väl. Jag har faktiskt aldrig tänkt på hur konstigt det måste ha varit då. Vi lärs att kalla kriget slutade 1991, men det syns inte ha varit så där enkelt.
3½/5 - Boken är bra, men jag tycker mer om den första boken i serien.
Wallanderserie:
Mördare utan ansikte (1991)
Hundarna i Riga (1992)
Den vita lejoninnan (1993)
Mannen som log (1994)
Villospår (1995)
Den femte kvinnan (1996)
Steget efter (1997)
Brandvägg (1998)
Pyramiden (1999)
Innan frosten (2005)
"The Dogs of Riga
It is winter, 1991. Inspector Kurt Wallander's team at the Ystad police station face a new challenge: two corpses, frozen together in a gruesome embrace, have been washed ashore on the remote Swedish coastline.
The dead men were Eastern European criminals, but what looks like a gangland hit takes on a much more sinister aspect when Wallander travels across the Baltic Sea to Latvia, a nation in the throws of the massive upheaval that will lead to its independence from the Soviet Union. Wallander is thrown into an icy, alien world of police surveillance, veiled threats and lies, coming to understand what it is to live in a nation in which democracy is still a dream. Only his dogged, almost subconscious desire to see justice done will lead him to the shadowy figures he pursues."
(snagged from here
I had such great expectations for this book. I have learnt to love Mankell's style to write, and Kurt Wallander is an adorable character, in a way. (What? I like him.) Detective novels are not my favourite genre, though, so there are always some risks in reading those. If the crime is not interesting enough (it is horrible to use the words 'crime' and 'interesting' in a same sentence, but it is still true), I most likely will not manage to read the whole book.
"'Shall we meet again?'
'I don't know. It's up to Baiba.'
'You're not forgetting that you're my mistress, right?'
She flashed a smile as she answered.
'I might have been mister Ecker's mistress,' she said, 'but I don't know if I like mister Hegel as much. I am a good girl, who does not switch men just like that." (pp 256)
Because the plot itself was slightly boring (at least in my opinion), I am not going to write about it. It was not that good (i.e. good enough), but it was not that bad either - at least when you remember that it is a detective novel. Mankell's style is as amazing as it has always been - and hopefully is always going to be. I think there was a bit more dialogue in this book than there was in Mördare utan ansikte, which I quite enjoyed. Sometimes the book was a bit too violent, I think - a bit too American. I do not want to know if the girl got shot through the eye. It would have been enough if it had just been mentioned that she was shot and she died. It was quite amusing to notice that the Swedes talk as much about the weather as we Finns do. Sometimes it even seems that it is the weather that has the main role in these books.
"'Sweden and Lithuania,' said Wallander. 'Are they alike? Or are there only differences? . . .'
At the same moment he heard his own voice, he realised that the question was pointless. Sweden was not a land that was run as a colony by a foreign power. No barricades were built on the streets of the Swedish streets. Innocent people were not shot to death or crushed by military vehicles.
The major's answer was surprising, nevertheless.
'I am a religious person,' he said. 'I don't believe in a God. But you can still have faith, something that is beyond the limited landscape of sense.'" (pp 98)
The book gives a confusing picture of the Baltic. It was written in the beginning of the 1990s, when the situation there was really complicated, but as a person who was born in the late 80s, I do not remember those times that well. I do not think I have ever given it any thought. We were taught that the Cold War ended in 1991, but it seems it was not quite that simple.
3½/5 - The book is good, but I liked the first one better.
Wallander books:
Faceless Killers (Mördare utan ansikte, 1991)
The Dogs of Riga (Hundarna i Riga, 1992)
The White Lioness (Den vita lejoninnan, 1993)
The Man Who Smiled (Mannen som log, 1994)
Sidetracked (Villospår, 1995)
The Fifth Woman (Den femte kvinnan, 1996)
One Step Behind (Steget efter, 1997)
Firewall (Brandvägg, 1998)
The Pyramid (Pyramiden, 1999)
Before the Frost (Innan frosten, 2005)