Den femte kvinnan (Mankell, Henning)
”Pålarna i diket är sylvassa.
Mannen som gått ut för att titta på fåglar spetsas till döds. Dör en fruktansvärd död medan flockar av taltrastar drar söderut över hans huvud.
En blomsterhandlare hittas i skogen. Avmagrad, strypt och bunden vid ett träd.
Varför mördas dessa äldre försynta herrar? Varför dessa djävulskt uttänkta arrangemang? Och vem är nästa man på listan?
Aldrig tidigare har kommissarie Wallander mött en så iskallt beräknande mördare. En person som tycks följa en plan uppgjord in i minsta detalj. Som förutser inte bara offrens utan också polisens nästa drag.
Wallander förstår att han måste hitta mönstret. Någonstans i det förflutna finns den historia som förbinder männen med deras bödel.
Men var?
Var finns roten till denna oerhörda vrede?
Den femte kvinnan är den sjätte delen i romanserien om Kurt Wallander, läst och älskad över hela världen.
’Wallanders utredningar, en kombination av intuition och envetet polisarbete, som kompliceras av händelser i hans privatliv, är perfekt avvägda för att skapa en känsla av spänning som växer och kulminerar i en tillfredsställande klimax. Mankell är definitivt placerad i deckarskrivandets första division.’
The Times”
Först måste jag be om ursäkt. Jag läste denna bok för nästan precis en vecka sedan, men har inte hunnit skriva någonting om den. Men det spelar ingen så stor roll nu när jag äntligen har suttit ner och håller på att börja skriva, men ändå...
Den femte kvinnan började jag läsa på i lördags, och blev färdig i söndags. Jag hade inga så stora förväntningar. Jag hoppades dock att den inte skulle vara värre än övriga Mankellböcker, men det räknas inte. Aldrig fucka upp hade varit en så stor positiv överraskning att jag helt enkelt inte ville tänka på Wallanderböcker för mycket. De är för olika att läsa så här, Mankell rakt efter Lapidus, tänkte jag.
Igen hade jag fel. Det var bara bra att läsa dem tätt intill varandra. De är just så olika att de hjälper läsaren att förstå ganska mycket inte bara om författare utan också om Sverige.
”Klockan var närmare midnatt när han släckte lampan på sitt kontor.
Han blev stående i mörkret.
Ännu var det bara en aning, en vag fruktan längst inne i hans hjärna.
Han trodde att gärningsmannen skulle slå till igen. En enda signal tyckte han sig ha fångat upp under sin genomgång vid skrivbordet.
Det var något ofullbordat över allt det som hittills hade skett.
Vad det var visste han inte.
Ändå var han säker.” (s. 204)
Jag har inte väldigt mycket att säga (nja, skriva) om Den femte kvinnan - även om boken är bland de bästa Mankellböcker jag någonsin har läst. Det finns ju vissa saker jag lade märke till och som jag ska skriva lite om, men först och främst borde jag troligen skriva någonting om varför jag tyckte om denna bok så mycket.
Tyvärr är det inte så lätt. Jag har försökt förstå vad som lockade mig i just denna bok. Det enda jag har kommit på är att någonting har ändrats i Mankells stil att skriva - men vad kunde det vara? Jag har ingen aning, faktiskt. Jag vet bara att för första gången var jag (lite) skrämd när jag läste på vissa delar i boken. Eller då är det bara att jag är kär i Kurt. :D
I Den femte kvinnan visar Mankell sin filosofiska sida. Det kan inte vara bara Wallander som karaktär som gör att själva texten ibland blir nästan bibelaktig (”Vad är en människa […]? En ensam, gammal människa, bunden till jorden?” s. 22). Det handlar inte om att jag inte samtyckte med Mankell - det är bara att jag inte förr har lagt märke till sådana här one-liners.
Och nej, ni ska inte komma undan utan att behöva läsa mina iakttagelser om Kurts förhållande med sina kvinnor. (Och jo, jag tycker att det är helt okej att använda pluralis i detta sammanhang. :D) Anette Brolin från första boken blir nämnd igen. Troligen borde jag säga någonting elakt om hur hon inte kan släppa det som hände med Kurt, men jag tror jag inte ska göra det. ;) Och jo, Kurt har det fortfarande ihop med Baiba. Tyvärr. Men det som pågår (eller rättare sagt borde pågå) Kurt och Ann-Britt emellan blir tydligare och tydligare. Speciellt när man läser om det som sker just innan boken tar slut. Varför kan de inte bara medge att de hör tillsammans? ;D
För övrigt har jag bara några frågor kvar att ställa. Vad heter Wallanders far i förnamn? Hur mycket mer amerikanskt kan Mankells Sverige bli innan det blir den 51 delstaten? Hur kunde det vara så där svårt för mig att hålla isär det som skedde i Kinesen och det som har skett i tidigare Wallanderböcker? Var jag den enda vem gissade vem mördaren är när Kurt första gången träffade henne på tåget? Och slutligen, vad handlade det där med polisman som heter Birch om? Jag kunde inte låta bli at tänka på Kurts före detta boss (Björk) hela tiden. :D
4½/5 - bland de absolut bästa Wallanderböckerna.
Wallanderserie:
Mördare utan ansikte (1991)
Hundarna i Riga (1992)
Den vita lejoninnan (1993)
Mannen som log (1994)
Villospår (1995)
Den femte kvinnan (1996)
Steget efter (1997)
Brandvägg (1998)
Pyramiden (1999)
Innan frosten (2005)
"Four nuns and a fifth woman, a visitor to Africa, are killed in a savage night-time attack. Months later in Sweden, the news of the unexplained tragedy sets off a cruel vengeance for these killings.
Inspector Kurt Wallander is home from an idyllic holiday in Rome, full of energy and plans for the future. Autumn settles over the province of Skåne, and Wallander prays the winter will be peaceful. But when he investigates the disappearance of an elderly bird-watcher he discovers a gruesome and meticulously planned murder - a body impaled in a trap of sharpened bamboo poles. Then another man is reported missing. And once again, Wallander's life is on hold as he and his close knit team work tirelessly to find a link between the series of viscous murders. Making progress not through revelation but through dogged police work, and forever battling to make sense of the violence of modern Sweden, Wallander will lead a massive investigation to find a killer whose crimes are the product of the new realities that make him despair." (stolen from here)
First, I must apologise. I read this book pretty exactly a week ago, but I have not had the chance to write about it. That should not matter that much now that I am sitting here and typing this review, but still...
I started reading The Fifth Woman last Saturday, and finished it last Sunday. I did not have any too great expectations. Of course, I was hoping that it would not be considerably worse than other books by Mankell, but that does not really count, I guess. Aldrig fucka upp had surprised me so positively that for a while I thought I should not read a Wallander book right after it. They are too different to be read like that, Mankell right after Lapidus.
I was wrong. Again. It was only a good thing to read them like that. They are, indeed, so different that they helped to explain some things about their authors - as well as Sweden itself.
I do not have too much to say (well, write) about The Fifth Woman - even if the book is now one of my favourite books by Mankell. There are, of course, some things that I noticed, and those I am going to write about, but I should probably begin with trying to explain why I enjoyed the book as much as I did.
Unfortunately, that is not easy. I have tried to find out what in the book intrigued me as much as it did, but the only thing I have managed to come up with is that something has changed in Mankell’s style to write. What it is, I know not. I only know that for the first time when reading a book by Mankell, I was actually a bit scared while reading certain scenes in The Fifth Woman. Or then it might be that I have fallen in love with Kurt. :D
In the book, Mankell shows his philosophical side. It cannot be just Wallander as a character that makes the text itself sound somewhat biblical at times. And this has nothing to do with me disagreeing with Mankell - it is just that I have not paid any attention to one-liners such as these before.
And no, you are not going to get to skip my oh-so-interesting points about Kurt and his women. (And yes, I think it is quite okay to use the plural here.) Anette Brolin from the first book is mentioned again. I should probably say something nasty about how she does not seem to be able to let Kurt go, but I do not think I am going to do that. ;) And yes, Kurt is still with Baiba. Unfortunately so. But whatever is going on between him and Ann-Britt becomes clearer and clearer all the time. It is especially easily noticed close to the end of the book. Why cannot they just admit that they belong together? ;D
Other than that, I only have some random questions to ask. What is the first name of Wallander’s father? How much more American can Wallander’s Sweden become without turning into the 51st state? How can it be so hard for me to keep separate the things that happened in Kinesen and the things that have happened earlier in the Wallander series? Am I the only one who guessed who the murderer is the very first time Kurt met her on the train? And finally, what was all that with a police officer named Birch about? I could not help but thinking of Kurt’s former boss, Björk. (“Björk” is Swedish for “a birch tree”.) :D
4½/5 - one of the absolute best Wallander books.
Wallander books:
Faceless Killers (Mördare utan ansikte, 1991)
The Dogs of Riga (Hundarna i Riga, 1992)
The White Lioness (Den vita lejoninnan, 1993)
The Man Who Smiled (Mannen som log, 1994)
Sidetracked (Villospår, 1995)
The Fifth Woman (Den femte kvinnan, 1996)
One Step Behind (Steget efter, 1997)
Firewall (Brandvägg, 1998)
The Pyramid (Pyramiden, 1999)
Before the Frost (Innan frosten, 2005)