(Untitled)

[fluffpudel]

I think people from an early age learn to take on roles when dealing with others, and then stick to them. We find a place in social situations where it's the most comfortable for us, call it our own, and settle in there. For some people, that's the role of the conversation-starter, the one who takes the initiative, or the one who tries to make

Comments

[vargen]

I agree with you that people take on roles from an early age.

I also think that these roles can change depending on the company you're in, even if there's a recurring theme throughout all these roles.

I also think that you can change this if you're willing.

Good luck! :)

[fluffpudel]

Precis, det är sådana här återkommande teman som jag syftar på.

Orkar inte skriva det två gånger så du kan läsa min kommentar till kommentaren nedan. :)

http://fluffpudel.livejournal.com/87375.html?thread=380751#t380751

[menuriko]

Visst är det så att man tidigt hamnar i/tar på sig en viss roll. Ibland kan rollen vara lite olika beroende på vilka man är tillsammans med, fast då brukar jag kalla det "mask". I vilket fall som helst beter man sig som omgivningen förväntar sig att man ska bete sig.

Betendet visar egentligen inte vem man är, utan bara vem man förväntas vara. Det här "rollspelet" kan vara svårt att bryta, men inte omöjligt. Har man bara viljan och är ordentligt motiverad kan man klara nästan vad som helst.

[fluffpudel]

Hmmmmm... Ja, det är ju klart, man tar på sig olika roller beroende på vem man är med, det har jag ju fått klart för mig. Och jag tror också att det är ett tecken på mognad att de rollerna smälter samman, så man kan vara "sig själv" vem man än är med. Jag hade ett jättegap mellan hur jag var mot er i familjen och hur jag var i skolan när jag var liten, till exempel, och den skillnaden är inte så värst stor nu

[menuriko]

Ja, det förstås. Man kan hämmas otroligt mycket om man är rädd för vad andra ska tycka och tänka. Själv både jag pratar på och är rädd för vad andra ska tycka. Det betyder att jag babblar på och försöker vara trevlig och rolig medan jag pratar och efteråt går jag och har ångest över allt jag har sagt. Inte bra. Det här gäller inte inom familjen och inte när jag pratar med kompisar jag känner bra (oftast).

Vi har alla olika personligheter och alla måste inte vara lika. Jag har länge tänkt att jag måste vara mer social, umgås mer, ta mer kontakt med folk. Men jag börjar äntligen inse att det är ju inte jag. Jag tycker visserligen inte om att vara ensam jämt, men jag skulle aldrig klara av att umgås jämt och ständigt. Det är bara min familj jag kan umgås naturligt med utan att vara mer eller mindre spänd. Min kompis L. är ute och "partar" varje helg, både fredag och lördag. Ibland försöker hon få med mig. Det går oftast inte, för jag klarar inte mer än någon enstaka gång ibland. Och då bara om det är något mer än bara "partande", till

[fluffpudel]

Alltså, mitt inlägg var inte menat som ett "buhuu, varför är jag inte lika bra på att umgås som alla andra - JAG SUGER!" Bara så du vet, för jag har ju skrivit min beskärda del av sådana inlägg också

[hikargh]

Jag har också alltid varit i samma läge, tillbakadragen och inte velat ta initiativ (yngst av fyra syskon: inte så konstigt). Men när jag började spela Ragnarök Online, och pratade med andra spelare genom avataren Hikari no Hohenheim, upptäckte jag att jag kunde prata mycket öppnare, och bete mig på ett sätt jag inte ofta kunde i "verkligheten". Där tog jag ofta första steget, påbörjade konversationer och var alltid där om folk ville prata; än idag undrar jag om det var en mask jag satte på mig, eller om det var mitt riktiga jag. Synd bara att själva spelet blev så otroligt enformigt efter ett par år

Good

[jomacork]

Great, I never knew this, thanks.

[kernikes]

I'm not sure I'm finished with this thought but anyway