(Untitled)

[fluffpudel]

I think people from an early age learn to take on roles when dealing with others, and then stick to them. We find a place in social situations where it's the most comfortable for us, call it our own, and settle in there. For some people, that's the role of the conversation-starter, the one who takes the initiative, or the one who tries to make

Comments

[menuriko]

Visst är det så att man tidigt hamnar i/tar på sig en viss roll. Ibland kan rollen vara lite olika beroende på vilka man är tillsammans med, fast då brukar jag kalla det "mask". I vilket fall som helst beter man sig som omgivningen förväntar sig att man ska bete sig.

Betendet visar egentligen inte vem man är, utan bara vem man förväntas vara. Det här "rollspelet" kan vara svårt att bryta, men inte omöjligt. Har man bara viljan och är ordentligt motiverad kan man klara nästan vad som helst.

[fluffpudel]

Hmmmmm... Ja, det är ju klart, man tar på sig olika roller beroende på vem man är med, det har jag ju fått klart för mig. Och jag tror också att det är ett tecken på mognad att de rollerna smälter samman, så man kan vara "sig själv" vem man än är med. Jag hade ett jättegap mellan hur jag var mot er i familjen och hur jag var i skolan när jag var liten, till exempel, och den skillnaden är inte så värst stor nu

[menuriko]

Ja, det förstås. Man kan hämmas otroligt mycket om man är rädd för vad andra ska tycka och tänka. Själv både jag pratar på och är rädd för vad andra ska tycka. Det betyder att jag babblar på och försöker vara trevlig och rolig medan jag pratar och efteråt går jag och har ångest över allt jag har sagt. Inte bra. Det här gäller inte inom familjen och inte när jag pratar med kompisar jag känner bra (oftast).

Vi har alla olika personligheter och alla måste inte vara lika. Jag har länge tänkt att jag måste vara mer social, umgås mer, ta mer kontakt med folk. Men jag börjar äntligen inse att det är ju inte jag. Jag tycker visserligen inte om att vara ensam jämt, men jag skulle aldrig klara av att umgås jämt och ständigt. Det är bara min familj jag kan umgås naturligt med utan att vara mer eller mindre spänd. Min kompis L. är ute och "partar" varje helg, både fredag och lördag. Ibland försöker hon få med mig. Det går oftast inte, för jag klarar inte mer än någon enstaka gång ibland. Och då bara om det är något mer än bara "partande", till

[fluffpudel]

Alltså, mitt inlägg var inte menat som ett "buhuu, varför är jag inte lika bra på att umgås som alla andra - JAG SUGER!" Bara så du vet, för jag har ju skrivit min beskärda del av sådana inlägg också

[menuriko]

Jag tog inte alls ditt inlägg som ett "buhuu"-inlägg. Om det lät så på min kommentar så är det bara jag som har svårt att uttrycka mig. Jag tyckte tvärtom att det var väldigt intressant och ville bara diskutera det lite. (Hm, det här låter visst lite snyftigt. Men ta det inte så är du snäll.)

Jag är precis som du fascinerad av psykologi och hur människor fungerar. Det är toppen att du kan ställa de här frågorna till dig själv, och arbeta med dig själv så här. Jag önskar dig jättemycket Lycka till.

Muffins är gott.

[fluffpudel]

Det var inte så att jag tyckte du uttryckte dig konstigt, jag bara tänkte att det nog var lätt att tro att jag skrivit mitt inlägg i med någon slags tycka-synd-om-mig-själv-tanke, eftersom jag så ofta tänkt åt det hållet. Men då så. :)

Har dina psykologi-studier hjälpt dig mycket i din förståelse för dig själv och andra? Jag har ju definitivt inte pluggat något, så hur var det?

Citronmuffins <3 min mun