Une place dans mon coeur -- AMELIA; the Truth

[selma08]

I had a huge crush on my French/Swedish teacher for three years (starting when I was 16). Well, back then I didn't think of it as a crush because I wasn't yet quite aware of the fact that I like women... but looking back on it, I think that I can say that I was in love with her. Or what kind of words shall I use about Amelia - as I call her when I

Comments

[augustuscaesar]

I think it's impossible to say everything about these sort of things, because so much of it is based in feelings that can never fully be put into words :)

[selma08]

Oh no, you're right about that. I mostly mean that... it is something about all this that gives me the feeling that I need to write about it over and over again, the writing around the question is more important that what the answer is. It is impossible to say everything -- and that's the reason why I'm trying! Kind of like Monet's waterlilies; the motive never stops being mysterious and appealing... :)

[frostblomma]

Självklart kan du inte förklara ALLTING om dina känslor för henne - och det är nog inte möjligt att hålla sånt här kort ... jag menar, jag misstänker att du helst skulle velat skriva varje ord hon någonsin sagt till dig

[selma08]

Haha, ja, det hade jag nog velat göra! :) Även om inte det heller skulle innebära att jag "förklarar allting" -- men det är alltid det mest svårgripbara man söker ord för...

Jodå, jag förstår vad du menar. Jag tror inte att alla, eller ens de flesta, av mina känslor för A kommer sig av min lesbiskhet. Tvärt om... jag tror att man kan känna väldigt mycket, ha väldigt starka känslor... utan att det behöver betyda någonting på det viset. Men att det finns/fanns någonting där som inte skulle finnas om jag vore hetero. Om det bara vore så att "jag är lesbisk, alltså känner jag så här", så skulle jag nog dels ha varit på det klara med det mycket tidigare, dessutom skulle det kanske inte finnas så mycket att säga om det. Om jag hade kunnat förklara det med ord som "kär", "förälskad", eller "attraherad", så vore det ju inte så mycket mer att fundera på. Men det är någonting som är annorlunda än någonting annat jag känt eller skulle kunna känna... liksom

[selma08]

Äsch, nu slarvade jag så att nästan allt blev kursiverat så att det ser ut som att jag härmar dig... :)

P.S.

[selma08]

Jag har en hel anteckningsbok (till två tredjedelar fylld) med dikter enbart om henne, skrivna från 1996 till 2007. (Jag skaffade den för att samla allt på ett ställe, under den desperataste "varför hör hon inte av sig vill hon inte veta av mig längre"-tiden...) Där finns fraser som Själens mystik behöver inte förklaras och Alla mina dikter ska alltid vara kärlek till dig. Viljan till ord tycks liksom aldrig försvinna... Det senast skrivna ser ut så här:

Skuggan
som faller från de oskrivna orden,
har du känt den?
Och rosenbladen,
nästan genomskinliga,
som faller
från det tagglösa snåret?
Du vänder dig aldrig,
aldrig om
men du stannar
kanske
kvar.

[selma08]

Hey, it's my pleasure to share with the ones who are understanding! :) Yes, it seems like it doesn't matter what country you're in; we all feel the same way about women, about life, love... sometimes it's just impossible to actually talk to the Beloved Lady - so it's good that we can share our stories at least.

Thank you... Of these two options (meet love, or Amelia will become mine), I think the latter is unlikely. So, yes; let's wish I meet real love! And I wish the same for you. :)

[selma08]

Well, in that case it's wonderful!! I do understand you, because I sometimes think like that about my Amelia; that she'll always be the love of my life. I guess I just feel sometimes that although I'm so happy because she has stayed in my life, I am sad because I hardly ever meet her (see her, talk to her, hug her - it was more than a year ago, and yet we live in the same town), and she doesn't write very often. Not that I ask anything of her; she is free and has no obligation toward me.... But I know that I would be happier if I could feel that I am, as you say, "her helping friend". Now, I don't really know what I am to her. If I could be sure that she thinks of me as a true friend... if I could believe that I actually give her anything... But yes, I accept everything because I have no choice; my love for her is like a force of nature. But I do sometimes wish for another love... if nothing else, then someone who would look me in the eyes and say at least: "I know that you love me. I cannot love you back the way you want me to, but I