Une place dans mon coeur -- AMELIA; the Truth
I had a huge crush on my French/Swedish teacher for three years (starting when I was 16). Well, back then I didn't think of it as a crush because I wasn't yet quite aware of the fact that I like women... but looking back on it, I think that I can say that I was in love with her. Or what kind of words shall I use about Amelia - as I call her when I
( Read more... )
Jodå, jag förstår vad du menar. Jag tror inte att alla, eller ens de flesta, av mina känslor för A kommer sig av min lesbiskhet. Tvärt om... jag tror att man kan känna väldigt mycket, ha väldigt starka känslor... utan att det behöver betyda någonting på det viset. Men att det finns/fanns någonting där som inte skulle finnas om jag vore hetero. Om det bara vore så att "jag är lesbisk, alltså känner jag så här", så skulle jag nog dels ha varit på det klara med det mycket tidigare, dessutom skulle det kanske inte finnas så mycket att säga om det. Om jag hade kunnat förklara det med ord som "kär", "förälskad", eller "attraherad", så vore det ju inte så mycket mer att fundera på. Men det är någonting som är annorlunda än någonting annat jag känt eller skulle kunna känna... liksom.....
Ja, man har ju någon sorts känsla ibland av att kritisera/censurera sig själv ibland -- men precis som du säger, så har jag också blivit bättre på att inte göra det så mycket. Undrar varifrån det här självanalys-behovet kommer egentligen?! Jag har skrivit dagbok regelbundet sedan tolvårsåldern (lite innan också) och för mig känns det nästan som en livsnödvändighet att göra det... och det är ju inte bara för att jag gillar att skriva, jag känner flera som gör det men som inte känner något behov av självrannsakan i dagboksform!
Haha, ja, det är klart att jag skriver mer än vad någon kan hålla reda på -- jag är bara glad att någon tycker det är mödan lönt att intressera sig! :)
Visst, du har rätt i att det varierar från person till person hur mycket man har lust/behov av att öppna sig. (Av någon anledning har jag ju ett stort behov av att göra det... inte inför vem som helst, men... ändå, att jag dels har lätt för att häva ur mig en massa saker -- särskilt i skrift -- men också kan känna extra mycket inför någon: henne vill jag öppna mig för! Jag hade en sådan lärare i högstadiet också, det var visserligen inte lika starkt, men det gjorde att jag tänkte inför A att "vad är det egentligen jag känner för henne, varför gör jag det -- förmodligen handlar det egentligen inte så mycket om henne i sig, som att jag alltid känner ett behov av att välja ut någon som jag vill breda ut hela min själ inför..." -- nu är detta inget direktcitat ur min dagbok, men en fördel (?) med att hålla sig med en sådan är ju att man lättare kan minnas saker man tänkt och känt!..) Visserligen är jag och har alltid varit på det klara med att hennes känslor aldrig kan bli en exakt spegling av mina... Men nej, egentligen tror jag inte att det "betyder" så mycket att hon hon inte skriver lika ofta/mycket/detaljerat som jag, utan bara att vi är olika på den punkten, hur mycket vi känner att vi måste ösa ur oss.... Jag tror kanske till och med -- vill tro -- att det faktiskt kan betyda ganska mycket, bara detta att hon faktiskt velat hålla kontakten med mig i alla dessa år! Faktum är att hon är en av mina äldsta vänner -- det finns ingen i mitt liv, bortsett från släkten förstås, som har "hängt med" längre än hon. Lika länge, ja -- men inte längre! :) Jag behöver nog påminna mig om det ibland, för att inte förlora perspektivet...
Kram!
Reply
Reply
Leave a comment