Neråt och uppåt

[in_between_us]

Jag känner mig så himla deppig. Eller nere. Jag vill inte använda termen deprimerad för jag har nog inte någon depression. Men jag bara mår dåligt liksom. Det känns så hopplöst, och jag vet inte hur det ska kunna bli bättre. Det finns så mycket som oroar mig. Arbetslösheten är det mest närvarande. Min ensamhet. Att jag snart fyller 25. Att jag fortfarande är oskuld. Jag känner sån skam inför detta faktum. Att jag aldrig ens kysst någon. Det är för sorgligt. Min vikt och min kropp. Jag skulle vilja gå ner i vikt men jag fattar inte hur jag ska göra. Bryta mina vanor känns som ett sånt stort projekt och när jag mår som jag gör blir det en jävligt brant backe alltså. Att jag är så stillastående och himla fast i den jag är nu. Jag vill inte vara som jag är, jag vill vara någon annan. Någon som är självsäker och inte fäster sig vid saker som vikt och som inte oroar sig för vad alla andra ska tycka hela tiden. Det är så jävla tröttsamt. Jag vill vara modig, våga göra det som jag vill. Jag vill ha en plan för hur jag ska komma vidare i mitt liv, men inte haka upp mig för mycket på att hålla mig till den. Vara spontan. Våga ty mig till andra. Skaffa vänner. Skaffa jobb. Flytta hemifrån igen. Äta nyttigt. Träna eller åtminstone bli hälsosam. Jag vill vara stolt och nöjd över mig själv. Jag vill ju detta men jag känner mig så låst i att alltid ha en plan, att inte våga ta några viktiga kliv eller ens några små steg.
 Min syster pratade om att hon ska börja göra saker från sitt "neverlife", alltså det som hon inte trodde att hon skulle göra. Det är smart och det ska jag också göra.

PLANEN:
1. På söndag åker jag till Göteborg och går på bio, för att se Only Lovers Left Alive med ärkesnyggot Tom Hiddleston.
2. Göra något extraordinärt på eller kring min födelsedag. GÅ UT OCH DRICKA OCH DANSA PÅ MIN FÖDELSEDAG! Detta ska jag göra.
3. Bli mer aktiv och våga prata med folk på internet.