Brist på entusiasm
Ungefär sjutton dagar kvar nu innan flytten, varav sju skall tillbringas i på Amorgos. Jag åker dit på lördag. Det känns bara… konstigt. Jag kan inte förstå det. Vill inte förstå det. Och det skrämmer mig.
Antagligen är det min rädsla för misslyckande - en av de största rädslorna jag har. Rädslan för att kuka ur fullständigt och åka hem med böjd rygg, krypa tillbaka till Ritazza på knäna och be om mina genomsnittliga 30 tim. i veckan à 81:-/tim. Göra mig hemmastadd och tänka, det här är mitt liv nu.
Vad hände med att vägra vara ett offer? Allt som jag lovade mig själv?
Jag antar att det bara är en svacka. En två månader lång svacka.
Tula mådde inte bra idag. Efter en koll visade det sig att hennes hjärta är förstorat och att hon har vatten i lungorna. Fick med oss två olika sorters piller som skall ges dagligen i 14 dagar, sedan ”får vi se vad som händer”. Ångest. Jag orkar inte med att hon skall vara sjuk nu, orkar inte oroa mig för det också. Det är för mycket. Jag vill bara sticka, sätta mig på planet till varsomhelstutomhär och komma tillbaka om några år, när stormen dragit förbi.
Jag är glad, innerst inne, för att jag kom in på Gotland. Men varje gång jag pratar med Monika och hon nämner Sivs entusiasm känner jag bara, herregud, det måste vara något fel på mig, för så har jag inte känt det en enda gång. Något stämmer inte. Jag kan bara be om att jag har fel. Att jag så fort jag packat upp och kommit till rätta kommer att känna det där lugnet som jag tycker mig minnas att jag eftersträvade. Sinnesfriden. Och i Edward Nortons anda bli det varma lilla nav allting kretsar kring.
Yeah, right.
Imorgon skall jag sätta upp brevlådan och montera ihop solcellslampor till trädgården. Jag måste tvinga mig själv till att bli produktiv.
”… but I must above all things love myself.” - Grinderman
Antagligen är det min rädsla för misslyckande - en av de största rädslorna jag har. Rädslan för att kuka ur fullständigt och åka hem med böjd rygg, krypa tillbaka till Ritazza på knäna och be om mina genomsnittliga 30 tim. i veckan à 81:-/tim. Göra mig hemmastadd och tänka, det här är mitt liv nu.
Vad hände med att vägra vara ett offer? Allt som jag lovade mig själv?
Jag antar att det bara är en svacka. En två månader lång svacka.
Tula mådde inte bra idag. Efter en koll visade det sig att hennes hjärta är förstorat och att hon har vatten i lungorna. Fick med oss två olika sorters piller som skall ges dagligen i 14 dagar, sedan ”får vi se vad som händer”. Ångest. Jag orkar inte med att hon skall vara sjuk nu, orkar inte oroa mig för det också. Det är för mycket. Jag vill bara sticka, sätta mig på planet till varsomhelstutomhär och komma tillbaka om några år, när stormen dragit förbi.
Jag är glad, innerst inne, för att jag kom in på Gotland. Men varje gång jag pratar med Monika och hon nämner Sivs entusiasm känner jag bara, herregud, det måste vara något fel på mig, för så har jag inte känt det en enda gång. Något stämmer inte. Jag kan bara be om att jag har fel. Att jag så fort jag packat upp och kommit till rätta kommer att känna det där lugnet som jag tycker mig minnas att jag eftersträvade. Sinnesfriden. Och i Edward Nortons anda bli det varma lilla nav allting kretsar kring.
Yeah, right.
Imorgon skall jag sätta upp brevlådan och montera ihop solcellslampor till trädgården. Jag måste tvinga mig själv till att bli produktiv.
”… but I must above all things love myself.” - Grinderman