Hur går det för allihop? Jag är uppe i strax över femtusen, med andra ord hela denna dags arbete kvar, men det är ju bara morgon så det ska fixa sig
( Read more... )
Trots vinden och den fallande snön var det en vacker natt, vackrare än någon natt hade varit på länge. Så hade åtminstone flickans far sagt, när han skickade ut henne - själv tyckte hon inte att natten var särskilt lockande. Hon tyckte den var kall, ruskig - stjärnhimlens gnistrande fläckar hjälpte henne inte mot kylan, och hon såg ont mot dem för det. När en av dem föll, önskade hon sig ingenting, såsom hennes bror skulle gjort; hon skakade bara sitt lilla huvud, så att hennes guldbruna lockar dansade runt henne. Att stjärnan föll väldigt länge tycktes heller inte förundra henne - hon hade sett fallande stjärnor förr, men hon hade ingen bestämd idé om hur de skulle bete sig eller inte. Först när det ljusa klotet lös upp de fallande flingorna omkring henne, och hon var tvungen att stänga sina ögon för att inte bländas av dess sken, förstod hon att något var annorlunda med denna fallna stjärna.
Jag skrattar och tycker att jag är fyndig och höjer rösten, inte medvetet men oundvikligt. Jag känner hur mina ögon strålar av energi, jag känner hur orden ramlar över mina läppar utan att ta ordentlig form. Snabbare, snabbare, hela tiden, som om jag springer genom natten medan den kalla luften och tröttheten river i mina lungor. Jag tänker mig att marken är snöklädd där jag springer. Stjärnorna glittrar i mörkret, men jag kan inte se dem för jag springer och vinden får mina ögon att tåras och mina kinder svider. Jag kan inte stanna. Det är som om jag springer från något. Som om mina instinkter har tagit över och tvingar mig framåt, framåt hela tiden vidare. Hela tiden snabbare. Och jag springer - mina ben är inte mina längre. De förs fram av någon utomstående kraft, snabbare, snabbare genom mörkret som tynger och tystnaden som sprider sig omkring mig. Det enda som hörs är hur mitt hjärta bultar och hur luften slits ur mina lungor. Och jag faller.
Comments 2
Reply
Jag kan inte stanna. Det är som om jag springer från något. Som om mina instinkter har tagit över och tvingar mig framåt, framåt hela tiden vidare. Hela tiden snabbare. Och jag springer - mina ben är inte mina längre. De förs fram av någon utomstående kraft, snabbare, snabbare genom mörkret som tynger och tystnaden som sprider sig omkring mig. Det enda som hörs är hur mitt hjärta bultar och hur luften slits ur mina lungor. Och jag faller.
Reply
Leave a comment