Vill gå hem (Gardell, Jonas)
Författare: Gardell, Jonas
Utgivningsåret: 1988
Originalnamnet: Vill gå hem
Språket: svenska
Betyg: 3/5
”Och tänk om det visar sig att de kristna och muslimerna och buddisterna har fel, och att en liten eskimåstam på Grönland har rätt och Gud är en isbjörn! Så förvånade de andra kommer att bli!” (s. 97)
Vill gå hem är en berättelse om två olika systrar, Rut och Rakel, som hamnar in i en situation där de måste dela en lägenhet. Berättaren är Daniel, son till Rut. Även om jag var född i slutet av 1980-talet har jag alltid tyckt mer om barndomsskildringar som äger rum på 70-talet (jo, jag vet jag är galen), och denna bok är ingen skillnad. Även om jag är mer eller mindre bekant med det som pågår kan jag inte föreställa mig hur det skulle kännas att vara i Daniels situation - eller Ruts eller Rakels heller.
Boken är ju helt okej, jo, men jag tycker att Gardells still att skriva har blivit ganska mycket bättre under när han blivit äldre. Hans nyare böcker verkar vara mer kyniska, på något sätt, och det tycker jag om. Han är ju lika skarp i sina beskrivningar i Vill gå hem som han numera är, men någonting saknas ändå.
Som kuriositet vill jag nämna att man lärde finska skoleleverna just denna åttiotalsslang i början av 2000-talet. Då förstod jag det inte, men numera är det förfärligt klart för mig varför mina svenskspråkiga kompisar tyckte att det var någonting väldigt löjligt med mitt sätt att tala svenska. Jag försökte ju bara vara cool! :D
Tekijä: Gardell, Jonas
Julkaisuvuosi: 1988
Alkuperäisnimi: Vill gå hem
Lukukieli: ruotsi
Arvio: 3/5
”Och tänk om det visar sig att de kristna och muslimerna och buddisterna har fel, och att en liten eskimåstam på Grönland har rätt och Gud är en isbjörn! Så förvånade de andra kommer att bli!” (s. 97)
Vill gå hem on kertomus kahdesta erilaisesta sisaruksesta, Rutista ja Rakelista, jotka löytävät itsensä yllättäen asumasta saman katon alla, kerrottuna (enimmäkseen) Rutin Daniel-pojan näkökulmasta. Kahdeksankymmenluvulle sijoittuvan kirjan tapahtumat tuntuivat samaisen vuosikymmenen lopulla syntyneestä lukijasta yhtä aikaa kaukaisilta ja läheisiltä, mutta väittäisin edelleen samaistuvani edelleen 70-luvulle sijoittuviin kasvukertomuksiin. (Olen hullu, tiedän.)
Kirja on ihan hyvä, ei siinä mitään, mutta rohkenisin väittää Gardellin tyylin parantuneen sitä mukaa, kun miehen hiukset ovat harventuneet. Olen tottunut lukemaan kyynistä, jopa ironista, mutta tarkkanäköistä Gardellia. Kun kyynisyys otetaan pois, puhdas tarkkanäköisyys vaikuttaa kiitettävän tylsältä. Kuriositeettina kuitenkin mainittakoon, että kirjan (80-lukulainen) slangi on prikulleen sitä, mitä suomalaiset yläkoulutason ruotsin oppikirjat viljelivät ainakin vielä 2000-luvun ensimmäisinä vuosina. Ilmankos ruotsalaisia kavereitani hymyilytti kuunnella minua, kun viljelin ”cooleja” fraaseja sangen ahkerasti vielä jokunen vuosi sitten. :D