Jag har stört mig på Play!-konserten ändå sedan jag först hörde om den, utan att riktigt kunna förklara varför. Alla argument om publikfrieri och musikalisk underlägsenhet föll platt mot att vadå, ungarna skulle ju inte dit för att lyssna på högkvalitativ orkestermusik, utan för att lyssna på musik som betyder mycket för dem känslomässigt i en högtidligare stämning att sådan musik oftast framförs i.
Nu är konserten över, recensionerna har kommit (
SvD och
DN), likaså reaktionerna... och nu kan jag formulera min irritation lite tydligare. För att uppenbarligen hade jag fel när jag trodde gott om alla i publiken.
Var så goda, ha roligt på Play!, njut, upplev! Men ge fan i att klaga på att recensenterna som är där för musiken och inte TV-spelen inte har lika roligt. Vad hade ni väntat er? Klart de kallar det de hörde för bruksmusik, det är ju vad det är. Och klart de tycker att den har Wagner att tacka för mycket, att tjafsa emot det är att stolt demonstera sin brist på bildning. Och klart att de har mycket mer kredd när de uttalar sig om musikens kvalitet än de flesta i publiken, helt enkelt för att de flesta i publiken inte har så mycket att jämföra med. Hur många av dem lyssnar på klassisk musik? Det handlar inte om elitism, det handlar inte om att en sorts kultur är sämre än en annan, det handlar helt enkelt om det att Play! inte var särskilt imponerande jämfört med Konserthusets ordinära repertoir.
Recensenterna har ingen personlig koppling till spel, men de har desto mer koll på musik. Det är från det perspektivet de recenserar, gaymerperspektivet kommer säkert att låta mycket mer positivt och serveras i speltidningar.