Ur vargtimen - ett par bilder och lite annat
Klockan är 04:28. Så kan vi börja, när jag inte vet hur jag ska börja annars. När jag skrev det var det sant, enligt den bästa information jag hade tillgänglig.
Jag skulle kunna strunta i det här med bloggen nu - söndagen är ju förbi, deadlinen missad. Eller göra något superminimalistiskt av det, kanske bara länka till den här lilla bilden jag tog i går och nyss publicerade för att förhoppningsvis glädja några Adventure Time-fans jag känner.
Det borde komma ett "men" här. Eller?
Det finns ju ett problem. Blodsprängda äggögon. "The feeling of sleepiness when you are not in bed, and can't get there, is the meanest feeling in the world.".
Men, vill jag nog säga, tröttheten är inte så farligt elak mot mig just nu. Jag känner nästan att den är min vän. Eller, ja, vi har någon slags vapenvila. Och kanske har jag vant mig vid dess ansikte.
Men som häromsisten begränsar den lite vad jag tycker att jag kan få ur mig. Jag kan tänka, men jag kan inte så lätt tvinga mig att tänka åt ett särskilt håll. Jag får gå dit min nattjobbströtta hjärna önskar rulla.
Jo alltså, jag jobbar natt. På ett gruppboende, där jag jobbat förut och ska jobba i sommar, men normalt inte natt. Det finns mycket lugn tid. Jag försöker använda en del av den till att skriva.
Jag tror att jag får göra mig en kopp kaffe nu.
Jag skulle kunna strunta i det här med bloggen nu - söndagen är ju förbi, deadlinen missad. Eller göra något superminimalistiskt av det, kanske bara länka till den här lilla bilden jag tog i går och nyss publicerade för att förhoppningsvis glädja några Adventure Time-fans jag känner.
Det borde komma ett "men" här. Eller?
Det finns ju ett problem. Blodsprängda äggögon. "The feeling of sleepiness when you are not in bed, and can't get there, is the meanest feeling in the world.".
Men, vill jag nog säga, tröttheten är inte så farligt elak mot mig just nu. Jag känner nästan att den är min vän. Eller, ja, vi har någon slags vapenvila. Och kanske har jag vant mig vid dess ansikte.
Men som häromsisten begränsar den lite vad jag tycker att jag kan få ur mig. Jag kan tänka, men jag kan inte så lätt tvinga mig att tänka åt ett särskilt håll. Jag får gå dit min nattjobbströtta hjärna önskar rulla.
Jo alltså, jag jobbar natt. På ett gruppboende, där jag jobbat förut och ska jobba i sommar, men normalt inte natt. Det finns mycket lugn tid. Jag försöker använda en del av den till att skriva.
Jag tror att jag får göra mig en kopp kaffe nu.