De dyker upp igen
I dag har varit en präktigt dålig dag. Den började som ett efterspel av gårdagskvällen. Jag hade varit i Göteborg över helgen (f ö en mycket trevlig helg på de flesta vis), och när jag skulle åka hem var flyget Gbg-Stockholm inställt. Jag fick ta nästa, men kunde inte hinna med anslutningen jag skulle ha tagit till Umeå utan fick ta sista flyget för kvällen, med tio minuters marginal på Arlanda. Bagaget skulle komma nästa dag. Jag kom hem strax efter elva och siktade in mig på sovmorgon.
Dum som jag var hade jag inte ställt av mobilen, så tio i åtta började folk ringa och störa, varpå jag inte lyckades somna om. Jag kunde inte plugga heller eftersom boken jag behövde läsa låg i resväskan. Morgonen var allmänt grå och stressig, jag gjorde vad jobb jag kunde på distans och väntade, väntade, väntade. 11.20 kom väskan. Jag borstade tänderna (gud vilken njutning) och drog till jobbet. Jobbade väldigt intensivt för att bli klar med dumheterna jag behövde färdigställa, och stördes av att anknytningen till servern hela tiden dog helt oförklarligt. Utvecklade stelhet och spänning i axeln med ty åtföljande spränghuvudvärk. Hem. Sova en timme. Tänkte att axelvärken kanske skulle släppa lite om jag tränade, men det visade sig vara en dålig idé, ty istället fick jag yrsel och höll på att kräkas.
Följden av allt det här var att jag mer och mer kände hur mycket jag behövde kvällens inplanerade rolighet, alias Gotmongots födelsedagskalas. Problemet var att jag blev mindre och mindre på humör. Men det ger sig väl, tänkte jag. Det gjorde aldrig det. Jag kände mig gnällig och tråkig, dvs i dålig form att underhålla andra, och ni vet ju att jag brukar kräva av mig själv att det är jag som underhåller. Det verkade inte som att andra ville underhålla mig heller. Det var flera personer där jag verkligen längtat efter att få träffa, men de flesta av dem (med ett undantag, luv u Djuret) hade helt uppenbart betydligt roligare saker för sig än att prata med mig (andra människor, spela musik osv). Det slutade med att jag stod och konverserade folk som intresserade mig föga mest för att de var de enda där som jag kände någorlunda och som pratade tillbaka med mig längre än någon minut, och det kändes bara hemskare och hemskare eftersom jag verkligen hade längtat efter fina, fina vännerna. Jag kände så starkt att jag inte hade något där att hämta, göra eller ge att jag gick hem klockan nio.
Så tråkigt. Det var så bra förutsättningar för en riktigt kul kväll,och så blev det så fel. Få saker gör mig så ledsen som att försöka ha roligt men misslyckas.
Men jag sköt bra båge i alla fall. DET var kul.
Dum som jag var hade jag inte ställt av mobilen, så tio i åtta började folk ringa och störa, varpå jag inte lyckades somna om. Jag kunde inte plugga heller eftersom boken jag behövde läsa låg i resväskan. Morgonen var allmänt grå och stressig, jag gjorde vad jobb jag kunde på distans och väntade, väntade, väntade. 11.20 kom väskan. Jag borstade tänderna (gud vilken njutning) och drog till jobbet. Jobbade väldigt intensivt för att bli klar med dumheterna jag behövde färdigställa, och stördes av att anknytningen till servern hela tiden dog helt oförklarligt. Utvecklade stelhet och spänning i axeln med ty åtföljande spränghuvudvärk. Hem. Sova en timme. Tänkte att axelvärken kanske skulle släppa lite om jag tränade, men det visade sig vara en dålig idé, ty istället fick jag yrsel och höll på att kräkas.
Följden av allt det här var att jag mer och mer kände hur mycket jag behövde kvällens inplanerade rolighet, alias Gotmongots födelsedagskalas. Problemet var att jag blev mindre och mindre på humör. Men det ger sig väl, tänkte jag. Det gjorde aldrig det. Jag kände mig gnällig och tråkig, dvs i dålig form att underhålla andra, och ni vet ju att jag brukar kräva av mig själv att det är jag som underhåller. Det verkade inte som att andra ville underhålla mig heller. Det var flera personer där jag verkligen längtat efter att få träffa, men de flesta av dem (med ett undantag, luv u Djuret) hade helt uppenbart betydligt roligare saker för sig än att prata med mig (andra människor, spela musik osv). Det slutade med att jag stod och konverserade folk som intresserade mig föga mest för att de var de enda där som jag kände någorlunda och som pratade tillbaka med mig längre än någon minut, och det kändes bara hemskare och hemskare eftersom jag verkligen hade längtat efter fina, fina vännerna. Jag kände så starkt att jag inte hade något där att hämta, göra eller ge att jag gick hem klockan nio.
Så tråkigt. Det var så bra förutsättningar för en riktigt kul kväll,och så blev det så fel. Få saker gör mig så ledsen som att försöka ha roligt men misslyckas.
Men jag sköt bra båge i alla fall. DET var kul.