The Continuing Story of Bungalow Bill
Jag har aterupptackt the White Album och so alltid slas jag av hur javla bra den ar. For ett tag sen hande samma sak med Abbey Road. Jag vill vara en Beatle.
Anywho, jag ar tillbaka i Cochabamba efter nastan tre helt skitjobbiga men anda helt fantastiska veckor i Ecuador, pendlande mellan panik over att vara vasterlanning i syd, hopp om framtiden for jorden, inspiration i kampen fran Sarayakus hjaltar, utmattning, desperation, gladje, fest, tristess, meditation, magi och innehallande strander och djungel och berg och insekter och kajmaner och apor och manga moten varav nagra sorgliga i.o.m. motpartens ignorans eller Nord-Sydliga maktstrukturer men manga varma och karleksfulla (Som 7-arige Caesar. Vad gor du just nu?) och nagra givande styrka och gladje och hopp, manga manga langa obekvama bussresor, och framforallt tankens och kanslans inkonsekvens och utveckling vilket alltid far mig att kanna mig mer levande och sugen pa att LEVA.
Sarayaku blev som sagt inte Sarayaku men dock moten med dessa fantastiska manniskor som trots att de ar sa unga och i mote med "civilisationen" behaller sin kultur och kampar for sitt folk och ratten till sjalvbestammande over sitt levnadssatt och sina territorier, for respekten mot naturen, och for att deras kamp och deras segrar ska inspirera folk varlden over - det ar mojligt att vinna mot nationalstaters intressen och mot transnationella foretag, tillochmed mot militara interventioner.
Laste samtidigt ut en bok som i grunden var lite fanig (den handlar om kristallskallar) men inneholl massor av inspiration om ursprungsfolkens enande och kamp over hela amerika, om mayaprofetior och om deras tro pa att varlden kommer att forandras radikalt inom sju ar och om att det ar deras ansvar att tillsammans med andra ursprungsfolk och "den vite mannens soner och dottrar" forbereda varlden pa forandringen, aterknyta manniskan till Jorden och till sin historia och overbygga all den radsla och fientlighet som for tillfallet dominerar manniskors och kulturers relationer med varandra.
Imorgon ska jag och T ut till Isiporenda igen och det lar bli en helt annan sak den har gangen an forra, istallet for for lite kommer vi ha for mycket att gora. Vi ska bygga billiga ekologiska och sanitara mulltoaletter, jag har lart mig om urinseparering och mullifiering av en superskon amerikansk ekolog i ecuador som inte ville prata engelska, mycket skon snube med stort skagg och langt har och enorm karlek till toaletter och vaxter. Sen ska vi bygga kontor och hanga med ungdomarna och lara ut geografi och engelska och planera grisfarmsprojekt och en massa annat. Kanner mig ungefar hundra ganger mer inspirerad och ok med min narvaro an forra gangen.
Nu ska jag fixa bilderbocker till ungarna i Isiporenda och sen ut och lata mig i parken och slappna av lite innan hjulen spinner vidare igen. Livet ar en karusell, och aven om den ar sa sjukt hemsk ibland sa att man bara vill stiga av och aka hem till mamma o pappa och ata kottbullar och ga och lagga sig tidigt, sa kommer det alltid en ny uppforsbacke dar man ser ut over hela varlden och ett nytt adrenalinpumpande fritt fall eller en karlekstunnel som overgar i spokhuset eller ett spokhus som blir en karlekstunnel eller en slanggunga som gor att det kanns som man flyger och kan gora vadsomhelst. Det ar inte alltid kul men det ar iallafall nastan aldrig langtrakigt.
Stor Karlek, Fred och Lycka, Styrka
till alla
Jonas
Anywho, jag ar tillbaka i Cochabamba efter nastan tre helt skitjobbiga men anda helt fantastiska veckor i Ecuador, pendlande mellan panik over att vara vasterlanning i syd, hopp om framtiden for jorden, inspiration i kampen fran Sarayakus hjaltar, utmattning, desperation, gladje, fest, tristess, meditation, magi och innehallande strander och djungel och berg och insekter och kajmaner och apor och manga moten varav nagra sorgliga i.o.m. motpartens ignorans eller Nord-Sydliga maktstrukturer men manga varma och karleksfulla (Som 7-arige Caesar. Vad gor du just nu?) och nagra givande styrka och gladje och hopp, manga manga langa obekvama bussresor, och framforallt tankens och kanslans inkonsekvens och utveckling vilket alltid far mig att kanna mig mer levande och sugen pa att LEVA.
Sarayaku blev som sagt inte Sarayaku men dock moten med dessa fantastiska manniskor som trots att de ar sa unga och i mote med "civilisationen" behaller sin kultur och kampar for sitt folk och ratten till sjalvbestammande over sitt levnadssatt och sina territorier, for respekten mot naturen, och for att deras kamp och deras segrar ska inspirera folk varlden over - det ar mojligt att vinna mot nationalstaters intressen och mot transnationella foretag, tillochmed mot militara interventioner.
Laste samtidigt ut en bok som i grunden var lite fanig (den handlar om kristallskallar) men inneholl massor av inspiration om ursprungsfolkens enande och kamp over hela amerika, om mayaprofetior och om deras tro pa att varlden kommer att forandras radikalt inom sju ar och om att det ar deras ansvar att tillsammans med andra ursprungsfolk och "den vite mannens soner och dottrar" forbereda varlden pa forandringen, aterknyta manniskan till Jorden och till sin historia och overbygga all den radsla och fientlighet som for tillfallet dominerar manniskors och kulturers relationer med varandra.
Imorgon ska jag och T ut till Isiporenda igen och det lar bli en helt annan sak den har gangen an forra, istallet for for lite kommer vi ha for mycket att gora. Vi ska bygga billiga ekologiska och sanitara mulltoaletter, jag har lart mig om urinseparering och mullifiering av en superskon amerikansk ekolog i ecuador som inte ville prata engelska, mycket skon snube med stort skagg och langt har och enorm karlek till toaletter och vaxter. Sen ska vi bygga kontor och hanga med ungdomarna och lara ut geografi och engelska och planera grisfarmsprojekt och en massa annat. Kanner mig ungefar hundra ganger mer inspirerad och ok med min narvaro an forra gangen.
Nu ska jag fixa bilderbocker till ungarna i Isiporenda och sen ut och lata mig i parken och slappna av lite innan hjulen spinner vidare igen. Livet ar en karusell, och aven om den ar sa sjukt hemsk ibland sa att man bara vill stiga av och aka hem till mamma o pappa och ata kottbullar och ga och lagga sig tidigt, sa kommer det alltid en ny uppforsbacke dar man ser ut over hela varlden och ett nytt adrenalinpumpande fritt fall eller en karlekstunnel som overgar i spokhuset eller ett spokhus som blir en karlekstunnel eller en slanggunga som gor att det kanns som man flyger och kan gora vadsomhelst. Det ar inte alltid kul men det ar iallafall nastan aldrig langtrakigt.
Stor Karlek, Fred och Lycka, Styrka
till alla
Jonas