Inte ens många långa år verkar kunna skapa en förändring
Sen eftermiddag, sen höst. Tidig vinter, tidig kväll. Det är kallt ute men ändå inte. En busshållplats. Det snöblandade regnet ligger i luften hela tiden, precis som det gjort i flera dagar. Där väntar en liten, blond, blåögd pojke som inte kan stå still. Känslorna och tankarna gör hans medvetande till en röra på gränsen till kaos. Han ser mönstren i sitt liv upprepa sig. De tråkiga tankarna och händelserna som kommer tillbaka om och om igen. Ingen kan se vad han tänker och ingen hör honom för han pratar inte med någon. Det är samma lilla, blonda, blåögda pojke som återigen går på bussen med böjt huvud. Hans glasögon immar igen av värmen och hans bärbara musikspelare börjar spela ännu en sorglig rocklåt.
Allt är som förut. Det är samma kille, med samma tankar och obesvarade frågor, samma musik och samma, samma, samma... Han vet inte längre om det är imman framför ögonen eller tårarna bakom som gör hans syn grumlig.
* * *
Var inte tänkt att hamna här från början, men det blev för bra för att publiceras nån annan stans.
Glöm förra inlägget förresten. Det finns ju inget jag inte kan hantera. Jag klarar allt.
Allt är som förut. Det är samma kille, med samma tankar och obesvarade frågor, samma musik och samma, samma, samma... Han vet inte längre om det är imman framför ögonen eller tårarna bakom som gör hans syn grumlig.
* * *
Var inte tänkt att hamna här från början, men det blev för bra för att publiceras nån annan stans.
Glöm förra inlägget förresten. Det finns ju inget jag inte kan hantera. Jag klarar allt.