Om kärlek och förgreningar i hjärtat
Du vaknar av att det är för varmt. Du slänger över din del av täcket på honom, men han märker ingenting. Du njuter av luften som smeker din hud och famlar sedan efter ditt armbandsur som ligger på sängbordet, och får tag på både det och ett läderband. Det är sommarnatt och ljust ute, så du kisar dig till att klockan är närmare halv tre. Du lägger tillbaka den på sängbordet och tittar på läderbandet. Det är halsbandet han fick av sin mormor när han konfirmerades, ett svart läderband med ett platt silverkors. Du har lite svårt att släppa det här med att han är troende och går i kyrkan på alla storhelger och gärna flera gånger däremellan, men du börjar acceptera det, för du älskar honom.
Du har själv aldrig trott på Gud. Eller Jesus. Eller Allah, Buddha, eller haft någon annan religiös övertygelse. Visst gick du på kyrkans barntimmar och visst har du bett aftonbön men du har aldrig trott.
Utom på en sak. En sak, och endast en, har, sen du ens tänkte tanken första gången, varit din fulla övertygelse, utan något som helst tvivel, någonsin. Du vet, du vet att för varje person man någonsin älskat, varje sak man gett sin kärlek, så bildas en förgrening i hjärtat. Det finns en hjärttråd för varje kärlek.
Talesättet ”att ha ett stort hjärta” måste ju komma någonstans ifrån, så varför inte för att man bokstavligen talat får större hjärta om man älskar mycket? Inte i den bemärkelsen att det syns i en obduktion, för vem orkar räkna alla kärl som finns i ett hjärta? Men du vet att de finns där. En förgrening för varje kärlek. Du vet att människor som älskar mycket lever längre, för de har större hjärtan, fler förgreningar som kan hjälpa till att sprida blod även till de mest avlägsna delarna.
Du vet också att all kärlek är riktig kärlek. Det betyder inte att all kärlek är fin kärlek, eller ens tillåten kärlek, men du vet att din kompis kärlek till The Jonas Brothers är lika mycket kärlek som din mammas och pappas kärlek till varandra, båda skapar förgreningar.
Stammen i hjärtat, det som allting utgår ifrån, är kärleken till sig själv. Den kan vara stor eller liten, och den växer och krymper genom åren, men den finns alltid där för det går inte att leva utan den. Det är därför även människor som är oförmögna att älska någon annan än sig själv ändå kan leva, för de har stammen, roten till all kärlek.
All kärlek räknas, och det finns olika sorters kärlek, Det finns den sorten som är så stark att den springer direkt ur stammen, och så finns det den som springer ur en förgrening som i sin tur sprungit från tio andra förgreningar. En förälders kärlek till sitt barn är något som springer direkt ur stammen. Den omedelbara överväldigande kärleken är så stark att om man omvandlade den till energi, så skulle all världens sjukhus kunna drivas av förlossningsavdelningarna. Och lika stor är ett barns kärlek till sin förälder.
Kärleken är föränderlig. Den kan minska och den kan öka, men har den väl satt sig på plats och skapat en förgrening, så kan den inte försvinna. Den kan tyna bort, och inte vara mer än det tunnaste av stråk, men den kan likväl alltid flamma upp igen och bli starkare än någonsin. Kärleken till någon annan enskild person kan övervinna kärleken till sig själv, men är då nästan alltid förödande, en Romeo och Julia-typ av kärlek.
Den småskaligare kärleken är på intet sätt mindre värd än den som springer ur stammen, men den når sällan, utom i fanatiska sammanhang, samma proportion. En ny favoritlåt, till exempel, speciellt en sådan som får dig att stanna upp mitt i ett steg första gången du hör den, sådana saker skapar också förgreningar i hjärtat.
Varje idol vars affischer har prytt dina väggar. Barndomsförfattarna som du omedvetet alltid kommer vara påverkad av. Din hund, din första flickvän, din pojkvän, din mamma. Alla samsas de på en yta som inte är större än din knytnäve. Alla delar de din kärlek, och alla kan dela på den, för kärleken tar aldrig slut. I varje fiber, i varje förgrening finns potential för den kärleken att växa sig större och starkare för varje minut som går, för varje sekund. Varje kärlek kan i sig bli större än kärleken till sig själv. Därför är kärleken också farlig.
Vid varje ny förälskelse bildas en förgrening. Det är därför hjärtat bultar extra hårt, det är därför man blir röd om kinderna. Hjärtat bygger en ny potential till sin egen undergång, nytt fiber för ett längre och lyckligare liv.
Som nu. Nu när du sitter i den trånga sängen i hans pojkrum och tittar på honom när han sover och lyssnar på hans regelbundna snarkningar, då kan du nästan känna hur den förgrening i ditt hjärta som bär hans namn växer.
Du har själv aldrig trott på Gud. Eller Jesus. Eller Allah, Buddha, eller haft någon annan religiös övertygelse. Visst gick du på kyrkans barntimmar och visst har du bett aftonbön men du har aldrig trott.
Utom på en sak. En sak, och endast en, har, sen du ens tänkte tanken första gången, varit din fulla övertygelse, utan något som helst tvivel, någonsin. Du vet, du vet att för varje person man någonsin älskat, varje sak man gett sin kärlek, så bildas en förgrening i hjärtat. Det finns en hjärttråd för varje kärlek.
Talesättet ”att ha ett stort hjärta” måste ju komma någonstans ifrån, så varför inte för att man bokstavligen talat får större hjärta om man älskar mycket? Inte i den bemärkelsen att det syns i en obduktion, för vem orkar räkna alla kärl som finns i ett hjärta? Men du vet att de finns där. En förgrening för varje kärlek. Du vet att människor som älskar mycket lever längre, för de har större hjärtan, fler förgreningar som kan hjälpa till att sprida blod även till de mest avlägsna delarna.
Du vet också att all kärlek är riktig kärlek. Det betyder inte att all kärlek är fin kärlek, eller ens tillåten kärlek, men du vet att din kompis kärlek till The Jonas Brothers är lika mycket kärlek som din mammas och pappas kärlek till varandra, båda skapar förgreningar.
Stammen i hjärtat, det som allting utgår ifrån, är kärleken till sig själv. Den kan vara stor eller liten, och den växer och krymper genom åren, men den finns alltid där för det går inte att leva utan den. Det är därför även människor som är oförmögna att älska någon annan än sig själv ändå kan leva, för de har stammen, roten till all kärlek.
All kärlek räknas, och det finns olika sorters kärlek, Det finns den sorten som är så stark att den springer direkt ur stammen, och så finns det den som springer ur en förgrening som i sin tur sprungit från tio andra förgreningar. En förälders kärlek till sitt barn är något som springer direkt ur stammen. Den omedelbara överväldigande kärleken är så stark att om man omvandlade den till energi, så skulle all världens sjukhus kunna drivas av förlossningsavdelningarna. Och lika stor är ett barns kärlek till sin förälder.
Kärleken är föränderlig. Den kan minska och den kan öka, men har den väl satt sig på plats och skapat en förgrening, så kan den inte försvinna. Den kan tyna bort, och inte vara mer än det tunnaste av stråk, men den kan likväl alltid flamma upp igen och bli starkare än någonsin. Kärleken till någon annan enskild person kan övervinna kärleken till sig själv, men är då nästan alltid förödande, en Romeo och Julia-typ av kärlek.
Den småskaligare kärleken är på intet sätt mindre värd än den som springer ur stammen, men den når sällan, utom i fanatiska sammanhang, samma proportion. En ny favoritlåt, till exempel, speciellt en sådan som får dig att stanna upp mitt i ett steg första gången du hör den, sådana saker skapar också förgreningar i hjärtat.
Varje idol vars affischer har prytt dina väggar. Barndomsförfattarna som du omedvetet alltid kommer vara påverkad av. Din hund, din första flickvän, din pojkvän, din mamma. Alla samsas de på en yta som inte är större än din knytnäve. Alla delar de din kärlek, och alla kan dela på den, för kärleken tar aldrig slut. I varje fiber, i varje förgrening finns potential för den kärleken att växa sig större och starkare för varje minut som går, för varje sekund. Varje kärlek kan i sig bli större än kärleken till sig själv. Därför är kärleken också farlig.
Vid varje ny förälskelse bildas en förgrening. Det är därför hjärtat bultar extra hårt, det är därför man blir röd om kinderna. Hjärtat bygger en ny potential till sin egen undergång, nytt fiber för ett längre och lyckligare liv.
Som nu. Nu när du sitter i den trånga sängen i hans pojkrum och tittar på honom när han sover och lyssnar på hans regelbundna snarkningar, då kan du nästan känna hur den förgrening i ditt hjärta som bär hans namn växer.