Den som älskar något annat (Fossum, Karin)
(Den som elsker noe annet, 2007.)
”Reinhardt och Kristine Ris är ute på sin sedvanliga söndagspromenad i det vackra höstlandskapet. Reinhardt har som alltid tagit täten. Kristine försöker hålla jämna steg med honom, samtidigt som hon funderar över deras barnlösa äktenskap. Så krackelerar idyllen brutalt: vid foten av ett träd ligger en liten, blek kropp. Åttaårige Jonas August är död, endast iklädd en T-tröja.
De har bara stött på en person under skogspromenaden, och den mer observanta Kristine kan lämna ett slags signalement på en möjlig gärningsman: han påminner om författaren H. C. Andersen och han haltar. Dessutom har han skyndat mot en vit bil.
Fallet hamnar på kommissarie Konrad Sejers bord. Tillsammans med kollegan Skarre börjar han metodiskt kartlägga Jonas Augusts varje steg.
Då försvinner ännu en pojke…”
Jag har läst bara en bok av Fossum före Den som älskar något annat, och jag verkligen gillade den. Brott är ju ingen deckare, men det betyder inte att den inte vore en riktigt god bok - jag har ju bara börjat läsa deckare under de senaste månaderna, och jag fortfarande tycker att de riktiga böckerna handlar om något annat än polis och mord.
Det går bra att börja läsa Sejer-böcker med den åttonde boken, bestämde jag mig, när jag såg denna bok i bokhandeln. Det finns ju en hel del rep i alla deckare, och Sejer-böckerna troligen är inget undantag. Dessutom låter handlingen riktigt intressant. För en gångs skull hade jag rätt i båda saker.
”Kommissarie Konrad Sejer var korrekt, reserverad och artig, och hans avmätthet kunde kanske förväxlas med arrogans. Om man inte kände honom väl. Nästan ingen kände honom väl. Han var mycket nitisk i tjänsten, ambitiös utan att vara streber. Han var tålmodig, lyssnande och myndig, och det var mycket sällan han skrattade […], men någon enstaka gång hörde man det djupa skrattet. Han var måttfull, stark och bestämd, alltid välklädd, blankputsade skor och rena nystrukna skjortor.” (s. 59)
Finns det något mer man vill veta om huvudpersonen men detta och namnet på hans hund (som man äntligen får veta på sidan 211)? Kanske någonting om familjen och vännerna, men alla polismän i deckare är ju ensamma vargar på sätt och vis. Ibland undrar jag om det verkligen skulle vara så förbannat svårt att skriva om en polis som är lycklig, har det bra i livet och familjen och så vidare. Det lär det tydligen vara. Åtminstone här borta i Skandinavien.
Den som älskar något annat är en lätt bok att läsa på. Kapitlen är något korta, vilket betyder att det är lätt att bladdra genom boken även om man borde jobba samtidigt. (Jag har lärt mig att ha en bok med mig på jobbet för de där dagarna när det inte finns så många kunder. Då går det bra att läsa ett par sidor kunderna emellan.) Handlingen är allvarlig, men det är inte för störande. Boken går bra att läsa just innan man somnar utan att den återkommer i drömmer.
Sejer är tydligen en god man och så vidare, men jag har inga starkare känslor mot honom. (Kurt är bättre och mer älskbar en Konrad. Bara så att ni vet. :D) Skarre påminner mig om Larsson i Beck-filmer (och böcker också? Jag måste medge att jag ingenting vet om dem) med sin ivriga attityd och snabba fördomar. Vill alla deckare uppföra unga poliser som något dumma människor som verkligen behöver hjälp från sina äldre kollegor?
Språket i boken var lite svårare än jag hade väntat mig. Jag faktiskt behövde använda en ordbok något som inte längre sker ofta. Nu var det kanske fem, sex gånger när jag inte kunde läsa vidare utan stannade och undrade vad det egentligen sker i boken. Och jo, jag är säker på att jag läste boken på svenska och inte på norska, så det var inte det. :D
Några ord till om handlingen. Det är alltid hemskt att läsa på en deckare som handlar om barnamord, barnmisshandeln och/eller pedofili, och jag skulle tro det är ännu hemskare att skriva om dem. När det handlar om olyckliga paret Ris måste jag medge både att jag träffar sådana människor varje dag (på jobbet) och att jag själv är livrädd för att hamna i ett sådant förhållande, i sådant liv. På sätt och vis tyckte jag om handlingen i Den som älskar något annat mer än handlingen i vissa Wallander-böcker. Det här var inte så dramatiskt, amerikanskt - och så var det troligen närmare verkligheten i kriminalpolisens vardag här borta.
3+/5 - ingen dålig bok, men inte utstående på något sätt.
“Reinhardt and Kristine Ris are out for their normal Sunday promenade in the beautiful autumn landscape. Reinhardt has, as always, taken the lead. Kristine tries to keep up to his pace, while she keeps on thinking about their childless marriage. Then the idyll breaks brutally: there is a small, pale body next to a tree trunk.
They have only seen one person during their forest walk, and Kristine, being the more observant of the two, can leave a sort of a hint about the possible murderer: he looks like the author H. C. Andersen and he limps. On top of that, he has rushed towards a white car.
The case ends ups in Konrad Sejer’s desk. Together with his colleague Skarre, he begins to methodically map out Jonas August’s each step.
Then another boy disappears...”
I have read only one book by Fossum before Den som älskar något annat (the title of which can be translated as ‘he who loves something different’). Broken is not a detective story, but that does not mean that it would not be a good book - after all, I have been reading detective stories only for a little while now, and I still like to think that the real books have nothing to do with the police and solving crimes.
I decided that it is okay to start reading Sejer books with the eighth book. There is also some repeating done in all the books of this genre, and Sejer books would most likely not be an exception. Besides, the plot sounded interesting. For once, I was right on both accounts.
“Superintendent Konrad Sejer was correct, reserved and polite, and his rigidity could probably be confused with arrogance. If you did not know him well. Almost no one knew him well. He was rather zealous in his occupation, ambitious without being a climber. He was patient, a listener, and he seldom laughed . . ., but once in a while you could hear the deep laughter. He was moderate, strong and settled, always well dressed, with cleanly polished shoes and clean, freshly ironed shirts.” (pp. 59)
Is there something else you want to know about the main character aside from the aforementioned things and the name of his dog (which is told on the page 211 of the Swedish translation)? Maybe something about his family and friends, but all the police officers in the books of this genre are something of lonely wolves in one way or another. At times, I wonder if it really is that difficult to write a detective story with a happy main character, whose family life was okay and so on. It seems to be so. At least in this part of the world.
Den som älskar något annat is an easy book to read. The chapters are quite short, which means that it is easy to read the book even at work. (I have taken a nasty habit of taking a book with me to work to read when I am bored.) Even if the plot is serious, it is not so horrible that you could not read the book right before going to sleep and have to worry about it appearing in your dreams.
Sejer is obviously a good man, but I harbour no deeper feelings towards him. (Kurt beats Konrad, just so you know. :D) Skarre reminds me of Larsson in the Beck films (and possibly books, too, I would not know since I have not read a single one of those) with his attitude. Do all the detective stories really portray the younger officers as a bit dumb people who need the help of their senior colleagues?
The language was a bit trickier than I had expected to encounter. I actually needed a dictionary a couple of times, and that does not happen too often nowadays. There were probably five, six times in which I could not read on before understanding a few words or expressions. And yes, I am sure that the book I read is in Swedish instead of Norwegian, so it was not because of that. :D
A few words about the plot itself. It is always horrible to read a detective story that has about murdered children, paedophilia etc. to do. I think it must be even more horrible to write a such story. When it comes to the unhappy family Ris, I have to admit both that I meet such people on a daily basis, and that I am horribly afraid of ending up in such a marriage, such a life, myself. In a way, I really enjoyed reading Den som älskar något annat because it is not as dramatic, as American as certain Wallander books tend to be. And I believe they are also closer to the truth of what it is like to be a police officer in this particular part of the world.
3+/5 - not a bad book, but not particularly good either.