Kinesen (Mankell, Henning)
"En kall januaridag 2006 gör Hudiksvallspolisen en fasansfull upptäckt. I den lilla byn Hesjövallen har en massaker begåtts. 19 personer har slaktats på det mest bestialiska sätt. Polisen är övertygad om att bara en fullständig vettvilling kan ha utfört något så fruktansvärt.
När domare Birgitta Roslin i Helsingborg läser om dådet förstår hon att hon är släkt med några av offren. Men ju mer insyn hon får i utredningen desto osannolikare framstår morden som ett vansinnesdåd av en ensam galning. Ett rött sidenband som hittats på mordplatsen pekar åt ett helt annat håll.
Birgitta Roslin bestämmer sig för att själv försöka få klarhet i vad som hänt. Det leder henne ut på en resa som går både långt bakåt i tiden och till andra kontinenter. Inte minst leder spåren till en ny stormakt, som just håller på att inta sin plats på världsscenen. Oförskyllt och aningslöst dras Birgitta Roslin in i ett världspolitiskt spel, där hennes eget liv sätts i fara."
Under de senaste månaderna har jag lärt mig att älska Mankells stil att skriva. Därför borde det inte vara en överraskning att jag hade bestämt mig att läsa Mankells nyaste bok, Kinesen, så snabbt som möjligt. Att skaffa boken tog mig länge än jag hade tänkt mig, men lyckligtvis en kär vän till mig slutligen gav en kopia åt mig "som en försenad födelsedagspresent - eller en tidig namnsdagspresent". (Tack en gång till, du!)
Jag brydde mig faktiskt inte om att läsa det som stod om boken på pärmen. Jag hade redan läst ett par recensioner och visste att boken inses vara liksom praktiskt taget alla andra Mankellböcker - dvs. jävligt god. Det förväntade jag också av boken - och blev inte besviken.
"- Min telefonsvarare meddelar att jag är ute på tjänsteärende resten av dagen. Eftersom jag inte har jour så kan jag sitta här till i morgon.
- Tills korna går hem? Är det inte så man säger?
- Eller till Apokalypsens ryttare drar förbi och förintar oss alla. Underhåll mig nu med alla dom hemskheter jag inte behöver befatta mig med.
- Är du cynisk?
Han rynkade pannan och morrade till.
- Känner du mig så lite? Efter alla dessa år? Du sårar mig." (s. 324)
I början av boken koncentrerar man sig inte på Birgitta Roslin utan på en polis, Vivi Sundberg. Jag tycker att Sundberg är en riktigt Wallanderliknande person något som kan betyda antingen att det är bara vissa slags människor som blir polis - eller då är det bara Mankell. Sakta vänder blicken mot domaren Roslin som är en riktigt vanlig medelålders kvinna när allt kommer omkring. Detta gäller inte minst hennes äktenskap som Mankell beskriver både realistiskt och cyniskt. Realismen och cynismen kan man faktiskt hitta allt omkring boken. De finns med till och med tydligare än i Wallanderböckerna.
Det finns någonting lite konstigt med Mankells kvinnliga polis. De är alltid väldigt duktiga. Nästan alltid är det en manlig polis som gör ett fel. (Kurt W!) Även om Vivi Sundberg gör några fel i denna bok kan man ändå inte säga att hon inte är proffsig. Kan det vara att Mankell försöker vara lite för neutral och jämlik när det gäller denna fråga?
Jag har alltid insett Mankells vara lite ambitiös, men nu visar han att jag inte har haft det fel - och han gör det väldigt tydligt. Vanligtvis dödar man en människa - kanske två människor - i början av en deckare. Men Mankell - han dödar en hel by! Och han gör det med stil - om det nu är möjligt när man talar om människoliv.
Jag njöt av att läsa boken. Det faktiskt gjorde jag. Det tog mig jävla länge, men det betyder inte att jag inte hade njutit av det. Det handlade faktiskt helt enkelt om andra saker som pågår i mitt liv - och jo, jag förstår väl att ingenting skulle vara viktigare än att läsa. ;) Speciellt njöt jag av små specialiteter som man ibland hittade i boken. Gammaldags svenska i JAs dagböcker är ett riktigt gott exempel på det. Har det faktiskt någonsin varit rätt att skriva "Svärje" eller var det bara ett (medvetet) fel (av Mankell)? Det är också alltid skoj att lägga märke till att mina studier faktiskt är nyttiga - på sätt och vis. När det talades till exempel om FNL-rörelsen i boken, visste jag faktiskt vad det verkligen handlade om. :D Jag tyckte också om att få läsa dialog skriven av Mankell. Han tycks använda dialog lagom sällan, men det betyder ju inte att han inte skulle kunna skriva den.
Själva handlingen då? Lockande. Spännande. Intressant. Politisk. Aktuell. Men jo, ibland lite trist. Jag förstår väl att dagens Kina är stormakt och att framtiden finns i Afrika. Men vill jag läsa tietals sidor om dagens politiska situation i Kina, Zimbabwe och Moçambique? Kanske, men inte i en och samma bok. Ändå måste jag medge att allt detta var riktigt intressant och därför spelar det ingen så stor roll att boken ibland liknar mer en föreläsning än en deckare.
4½/5. Läs den!
During the past few months I have learnt to love Mankell's style to write. That is why it should not surprise any of you that I had decided to read his latest book, Kinesen (lit. 'the Chinese', the English translation is going to be named The Chinaman according to what I have heard), as fast as I humanly could. It took me longer than I thought it would to get the book, but luckily, a dear friend of mine gave me a copy of it as a late birthday present (or an early name day present).
To be honest with you, I did not bother to read the text on the back cover. I had read a few reviews already, so I knew that the book is generally considered pretty awesome, just like all the other books by Mankell. Thus, I had high expectations for the book - and I was not disappointed.
The beginning of the book is not as much about Birgitta Roslin as it is about a police officer, Vivi Sundberg. I found Sundberg a rather Wallander-like character, which could mean that only certain kind of people become police officers - or then it is just Mankell. Slowly the narrator focuses on judge Roslin, who is quite an ordinary middle-aged woman - not least of all when it has to do about her marriage which Mankell describes both realistically and cynically. Realism and cynism are easily found everywhere in the book - and even more clearly than in the Wallander books.
There is something weird about Mankell's female police officers. (Well, that did not come out right.) They are always really clever and witty and whatnot. If someone makes a mistake, it is a male officer. (Wallander!) Even if Vivi Sundberg makes some mistakes in the book, you could never call her unprofessional. Could it be that Mankell tries to be a bit too neutral and tolerant in this question?
I have always considered Mankell being a bit too ambitious, but now he shows that I actually was right - and he makes it rather clear, too. Usually, in the beginning of a crime novel, a person or two are murdered. Mankell, however, slaughters a whole village of people. (Heehee, Village People…) But he does it with style - if you can even use the word when talking about human lives.
I enjoyed reading the book. I really did. It took me quite a long time, but that does not mean that I would not have enjoyed it. It had more to do with other things that keep on messing up my life - and yes, I know that nothing should be more important than reading. ;) I especially enjoyed the little specialities that you came across at times. The old-fashioned Swedish in JA's diaries is an excellent example of it. And has it really been okay to spell "Svärje" instead of "Sverige" once or was that just a(n intentional) mistake (by Mankell)? It was also fun to notice that my studies actually are good for something. When the FNL-movement was mentioned, I actually knew what it is about. :D I also enjoyed reading dialogue written by Mankell. He does not use it too often, but he damn right knows how to write it.
The plot itself then? Intriguing. Exciting. Interesting. Political. Up-to-date. But yeah, a bit boring at times. I understand, of course, that China is one of the most powerful nations in the world, and that the future is in Africa. But do I want to read dozens of pages about today's political situation in China, Zimbabwe and Moçambique? Well, maybe, but not in one book. But I have to admit that it is interesting, and that means that I do not really mind, even if the book sounds more like a lecture than a detective story at times.
4½/5. Read it!