Grisjakten (Jersild, P. C.)
”Byråchefen Siljeberg får i uppdrag att organisera Statens boskapsinspektion, ett nytt organ för utslaktning av svin. Många hinder reser sig i den nitiske ämbetsmannens väg, men med outtröttlig energi forcerar han den byråkratiska labyrinten och når häpnadsväckande resultat. Det är bara en fråga han aldrig ställer sig - varför?
P. C. Jersilds roman Grisjakten är en både hejdlöst rolig och kuslig satir över den hypereffektiva organisationen där människor fastnar i kuggarna och dras med i ett maskineri som inte längre kan stoppas. I djupare mening handlar den om allas vårt ansvar.
’Det är en utomordentligt läsvärd bok.’
Lars Gustafsson i Expressen”
Den första gång jag hörde om denna bok var på en litteraturföreläsning i slutet av oktober då jag skrev ett par rader om författaren. Jag letade mina anteckningar efter just dessa rader och faktiskt lyckades hitta dem. Så här står det: ”Grisjakten (1968) - en byråkrat får ett uppdrag att utrota alla grisar i Sverige. (≈Orwells Djurfarmen? Troligen värt att läsa.)” För ett par veckor sedan hittade jag boken på ett av universitetsbibliotek och bestämde mig att nu är det dags att ta reda på om det som jag skrev inom parentes i oktober är sant eller ej.
”Rötmånadsklipp, ’Big Ben tystad. Big Ben - det brittiska parlamentets berömda klocka - tappade klangen i onsdags.’ ’Festligt’, skulle Johan säga. Visade sig vara någon som med tuggummi fäst en blyertspenna på klockan just på den punkt, där den träffas av hammaren. […] Eftersom en skolklass pojkar besökt klocktornet innan Big Ben tappade klangen, gissar man att det är en av dem, som lyckades med konststycket som t.o.m. Hitlers Luftwaffe gick bet på.
En i och för sig kuriös historia. Visar hur lätt det är att sabotera moderna samhället. Vad har vi för skydd mot galningar och illvilliga. [sic] […] Vad ägnar man sig åt egentligen? Kanske går att stoppa Big Ben med tuggummi. Vår generation hade seriösare företeelser att försöka stoppa.” (s. 58)
Grisjakten var den andra bok som jag har läst av Jersild. Den första, Barnens ö, tyckte jag inte faktiskt mycket om, men jag gillade Jersilds stil att skriva, så hoppades jag att denna skulle vara något roligare att läsa. Jag hade det inte fel helt och hållet. Jersilds korta, satiriska stil fungerar också i Grisjakten, men tyvärr hade jag det ändå lite tråkigt att läsa på boken då och då.
Själva handlingen är ju något absurd, tycker jag, men Jersild lyckas ändå få det låta realistiskt. Ville man faktiskt utrota alla svin i Sverige, skulle man göra det på detta sätt. Författaren nämner en hel massa aktuella händelser från 70-talet något som gör berättelsen ännu mer realistisk. Och Siljebergs relation med sin familj - allt för realistisk, det säger jag bara. Det är nästan en klyscha, faktiskt. Tre barn, tonårig Johan, något yngre Malin och lille 4-årige Petter, och hustrun. Siljeberg kan helt enkelt inte kommunicera med sin två äldsta barn och Petter behandlar han som om han fortfarande var ett spädbarn. Han tycks ha det ganska bra med hustrun Margareta ändå - även om någon som heter Marietta nämns ganska nära slutet på boken…
Jag kan inte säga att jag skulle ha njutit av att läsa boken. Den var helt okej, jo, men den var inte så där god som jag hade förväntat mig. Ändå är Grisjakten ett riktigt bra exempel på en satirisk bok: boken är tätt bunden till den tidsperiod och plats den skrevs och den försöker till och med låta realistisk, även om alla kan förstå att det inte kan vara sant. Jag försöker säga att även om boken inte var mycket intressant, var den ganska kul att läsa på.
En sak som speciellt väckte min uppmärksamhet var Siljebergs reaktion till det att Petter inte kände ”skillnad på ko och häst, däremot på gris och får” (s. 84). Petters pappa - Siljeberg - frågar bara: "Av vilken anledning skall han lära sig skillnaden? Hästen är ju sällsynt, kostammen i stark minskning." Det var inte för länge sen när jag talade med en vän till mig om just det - om barn numera inte tycks veta att ko och häst (resp. gris och får) faktiskt inte alls är samma sak. (Okej, nu överdriver jag, men ni vet väl vad jag vill säga, eller?) Det börjar se ut som om problemet inte är så nytt…
3½/5 - ingenting liksom Djurfarmen, men inte dåligt heller.
”Siljeberg, a deputy director, is given the mission to organise the Livestock Inspection of the State, a new organ to slaughter pigs. Many obstacles rise in the zealous official’s way, but with unending energy he speeds up the bureaucratic labyrinth and reaches astounding results. There is but one question he never asks himself - why?
P. C. Jersild’s novel Grisjakten is both an unashamedly fun and creepy satire about the hyper-effective organisation where people get caught in the cogs and are drawn into a machinery that no longer can be stopped. In a deeper level the book is about the responsibility of all of us.
‘It is undoubtedly a book worth reading.’
Lars Gustafsson in Expressen”
The first time I heard about this book was on a literature lecture in late October, when I wrote down a few lines about the author. I just went through my notes and actually managed to find the right page. This is (the craptastic translation) of what I wrote: “Grisjakten (1968) - a bureaucrat gets an assignment to kill all the pigs in Sweden. (≈Orwell’s Animal Farm? Probably worth reading.)” A few weeks ago I came across the book in one of the university libraries and decided that now is the time to find out if what I wrote in the brackets is true or not.
“’Big Ben silenced. Big Ben - the famous clock of the British Parliament - missed its beat last Thursday.’ ‘Amusing’, Johan would say. Looks like someone attached a pencil with bubble gum to the exact point where the clock is hit by the hammer. . . . Because a class of school boys had just visited the clock tower before this happened, it is thought to be one of them to have committed the work in which even Hitler’s Luftwaffe failed.
All in all a curious story. Shows how easily the modern society can be sabotaged. What do we have for protection from lunatics and those who wish us harm. [sic] . . . What do people spend their time with, actually? Maybe stopping Big Ben with bubble gum. Our generation had more serious things to try to stop.” (pp 58, translation by yours truly)
Grisjakten, literally Pig Hunt, is the second book by Jersild that I have read. I did not like the first one, Barnens ö (Children's Island), too much, but I did enjoy Jersild’s style to write. I was hoping for Grisjakten to be a bit more interesting to read. I was not completely wrong. Jersild’s short, satirical style of writing works in this book as well as it did in Children’s Island, but it was still slightly boring to read at times.
The plot itself is quite absurd, but Jersild manages to make it sound realistic. If they really wanted to get rid of all the pigs in Sweden, this is how they would do it. The author uses a whole lot of actual events from the 70s, which in their turn make the book sound even more realistic and reliable. And Siljeberg’s relationship to his family - all too realistic. It is almost a cliché. Three children, teenager Johan, a bit younger Malin, and the little 4-year-old Petter, and the wife. Siljeberg simply cannot communicate with his elder children, and yet he still considers Petter as a baby. It seems that it is going well, though, between him and his wife, Margareta - even though quite close to the end of the book someone called Marietta is mentioned…
I cannot quite say that I would have enjoyed reading this book. It was okay, yeah, but it was not as good as I had hoped for. Yet Grisjakten is an excellent example on a satirical book: it is tightly bound to the time and place it was written in, and it even tries to be realistic. What I am trying to say is that even though it was not that interesting, it was still quite fun to read.
One thing that especially caught my attention was Siljeberg’s reaction to the fact that his youngest son did not know the difference between a cow and a horse - but he did recognise a sheep and a pig. Siljeberg simply asks why the boy should learn the difference. “The horses are quite rare, the number of cattle reducing fast” (pp 84, translation mine again). It was not that long ago that I spoke about the very thing with a friend of mine - about the fact that children do not seem to recognise cow and horse (or sheep and pig) nowadays. (Okay, we were exaggerating a bit, but you know what I am trying to say, right?) It is starting to look like the problem is not that new…
3½/5 - nothing like Animal Farm, but not bad either.