1337
Pretentiousness
In cognitive psychology, there is such thing as automatic thoughts. They are the thoughts you think without thinking of them. Like, when you eat a banana, you feel uneasy. But that's not because it's phallic (which would be the first popular psychological assumtion), but because you think "I've heard bananas are really bad for the environment". But you don't really think about thinking it. However, if you think about what you think, you can often register that thought.
Something like that.
Some time, I will sacrifice myself on the altar of science, so that a cognitive psychologist can look at my thoughts on pretentiousness and laugh at me.
The other week, I was riding the bus to school. Since I had my book in my bag and was too lazy to pic it up for the ten minute trip, I picked up Stockholm City, a free newspaper, instead. In it was a column the subject of which was "things become much more interesting when taken out of context". It was exemplified by how the columnist once went diving in the Mediterranian and the guide said they would get to see a shipwreck that is a couple of decades old and it transported toilet bowls and now they are all over the seabed. And after the diving session everyone was, like "ZOMG it was so cool with those toilet bowls all over the place! Did you see those toilet bowls? So wicked!".
And all though that column, my brain went "Okay, now he'll wrap it up with Marcel Duchamp. Duchamp. Why has he not mentioned Duchamp yet? Wait, is he not going to mention Duchamp at all? Duchamp!!1!1 How could the newspaper let him publish a column about out of context toilets without mentioning Duchamp?!".
And all through my brain going on about Duchamp the same brain went "WTF, Tanja, what kind of attitude is that? What if anyone heard you bitch about that guy not mentioning Duchamp? 99% of the target group wouldn't know who it is anyway... oh, so now you're thinking bad thoughts about the readers of this column and think you're better than they are? Or course you think you're better than they! If anyone heard your thoughts now, they'd think of you just as you deserve to be thought of, you arrogant creep! If people found out about this, they'd call you pretentious and won't want to be friends with you ever again!". Or something similar.
The same kind of thinking that I get when I can't sleep because I have this question rolling in my head, and then I turn around and see that Stangel is not asleep either and I ask "uh, look, what is the equation for a curve that's like an exponential curve, but sorta inverted, it goes up very much at first and then it slows down really much, you know what I mean". (I'm not even going to write about how embarassed I am of not automatically realizing it's a graph of a logarithm...) Come on, normal people don't ask stuff like that!
Or the dirty feeling I get when I open my mouth to say "every time I look for Rimsky-Korsakov on iTunes, I always type Risky-Korsakov, happens all the time lol!".
You can just imagine what happens now as I'm writing this post. It's all that "ZOMG people will thing I suck because I thought about Duchamp" VS "ZOMG it's not like Duchamp and Rimsky-Korsakov and fucken logarithms are that high-cultural really!". Rock and Hard Place, my favourite vacation spot ^__^
"Elitklasser"
I gårdagens DN fanns en sån där liten spaltgrej på ledarsidan om att man i USA gjorde ett experiment om beröm. Efter ett test fick alla barnen beröm. Men hälften fick det för att de var smarta och hälften för att de kämpade bra. Sedan erbjöds de ett till test och kunde välja på att ha ett i samma svårighetsgrad som det första eller svårare. 80% av "bra kämpat"-barnen valde det svårare testet. Bland de "smarta" barnen var nuffran betydligt lägre. (jag hittar just nu inte tidningen och kan inte garantera att jag minns siffrorna rätt, men poängen kommer jag i alla fall ihåg)
Där här känns som ett förträffligt argument för min sida i en diskussion som jag brunnit hett för sedan högstadiet - specialklasser för begåvade barn. Jag tänkte faktiskt på ett argt inlägg om det redan innan jag läste grejen i DN, men nu känns det lite mer uppbackat. Varje gång någon börjar prata om klasser/skolor för barn som ligger en nivå över den genomsnittliga börjar det snackas om ZOMGELIT.
Mitt huvudsakliga motargument som till och med en helt emotionsstyd full igelkott borde kunna förstå är inte att "haha, kom inte och gnäll när Sverige inte får Nobelpriset!". Mitt huvudsakliga argument till känslomässigt lagt folk är att alla barn borde få utvecklas och lära sig det som skolan ska lära dem. Underbegåvade barn får minsann extraundervisning och stöd och mindre grupper för att få i sig godkäntnivån av fakta. Det där är säkert underfinanserat, men de rullar i cash jämfört med överbegåvade (eller vad det nu heter på PKiska) barn. Det man ska lära sig i skolan är ju inte bara ren information, det är också att arbeta på ett visst sätt. Att lära sig att arbeta systematiskt och hantera utmaningar.
När medelbegåvade barn får alla chanser i världen att lära sig att hantera skolutmaningar sedan de är små, först i mindre doser och sedan mer och mer, med bekväma möjligheter att misslyckas de första sju skolåren när de inte får betyg, får vi som gled genom grundskolan och gymnasiet konfronteras med sådant först på högskolan. Vilket är för sent och för mycket. Att de smarta ungarna får svårt att hantera läxor och den plötsligt tunga bördan beror inte på att vi är lata jävlar i större utsträckning än någon annan, utan på att ingen har någonsin bemödad sig med att lägga ned energi på att läsa oss att anstränga oss i skolan. Det är inte snällt och det borde inte accepteras.
Över, ut.
In cognitive psychology, there is such thing as automatic thoughts. They are the thoughts you think without thinking of them. Like, when you eat a banana, you feel uneasy. But that's not because it's phallic (which would be the first popular psychological assumtion), but because you think "I've heard bananas are really bad for the environment". But you don't really think about thinking it. However, if you think about what you think, you can often register that thought.
Something like that.
Some time, I will sacrifice myself on the altar of science, so that a cognitive psychologist can look at my thoughts on pretentiousness and laugh at me.
The other week, I was riding the bus to school. Since I had my book in my bag and was too lazy to pic it up for the ten minute trip, I picked up Stockholm City, a free newspaper, instead. In it was a column the subject of which was "things become much more interesting when taken out of context". It was exemplified by how the columnist once went diving in the Mediterranian and the guide said they would get to see a shipwreck that is a couple of decades old and it transported toilet bowls and now they are all over the seabed. And after the diving session everyone was, like "ZOMG it was so cool with those toilet bowls all over the place! Did you see those toilet bowls? So wicked!".
And all though that column, my brain went "Okay, now he'll wrap it up with Marcel Duchamp. Duchamp. Why has he not mentioned Duchamp yet? Wait, is he not going to mention Duchamp at all? Duchamp!!1!1 How could the newspaper let him publish a column about out of context toilets without mentioning Duchamp?!".
And all through my brain going on about Duchamp the same brain went "WTF, Tanja, what kind of attitude is that? What if anyone heard you bitch about that guy not mentioning Duchamp? 99% of the target group wouldn't know who it is anyway... oh, so now you're thinking bad thoughts about the readers of this column and think you're better than they are? Or course you think you're better than they! If anyone heard your thoughts now, they'd think of you just as you deserve to be thought of, you arrogant creep! If people found out about this, they'd call you pretentious and won't want to be friends with you ever again!". Or something similar.
The same kind of thinking that I get when I can't sleep because I have this question rolling in my head, and then I turn around and see that Stangel is not asleep either and I ask "uh, look, what is the equation for a curve that's like an exponential curve, but sorta inverted, it goes up very much at first and then it slows down really much, you know what I mean". (I'm not even going to write about how embarassed I am of not automatically realizing it's a graph of a logarithm...) Come on, normal people don't ask stuff like that!
Or the dirty feeling I get when I open my mouth to say "every time I look for Rimsky-Korsakov on iTunes, I always type Risky-Korsakov, happens all the time lol!".
You can just imagine what happens now as I'm writing this post. It's all that "ZOMG people will thing I suck because I thought about Duchamp" VS "ZOMG it's not like Duchamp and Rimsky-Korsakov and fucken logarithms are that high-cultural really!". Rock and Hard Place, my favourite vacation spot ^__^
"Elitklasser"
I gårdagens DN fanns en sån där liten spaltgrej på ledarsidan om att man i USA gjorde ett experiment om beröm. Efter ett test fick alla barnen beröm. Men hälften fick det för att de var smarta och hälften för att de kämpade bra. Sedan erbjöds de ett till test och kunde välja på att ha ett i samma svårighetsgrad som det första eller svårare. 80% av "bra kämpat"-barnen valde det svårare testet. Bland de "smarta" barnen var nuffran betydligt lägre. (jag hittar just nu inte tidningen och kan inte garantera att jag minns siffrorna rätt, men poängen kommer jag i alla fall ihåg)
Där här känns som ett förträffligt argument för min sida i en diskussion som jag brunnit hett för sedan högstadiet - specialklasser för begåvade barn. Jag tänkte faktiskt på ett argt inlägg om det redan innan jag läste grejen i DN, men nu känns det lite mer uppbackat. Varje gång någon börjar prata om klasser/skolor för barn som ligger en nivå över den genomsnittliga börjar det snackas om ZOMGELIT.
Mitt huvudsakliga motargument som till och med en helt emotionsstyd full igelkott borde kunna förstå är inte att "haha, kom inte och gnäll när Sverige inte får Nobelpriset!". Mitt huvudsakliga argument till känslomässigt lagt folk är att alla barn borde få utvecklas och lära sig det som skolan ska lära dem. Underbegåvade barn får minsann extraundervisning och stöd och mindre grupper för att få i sig godkäntnivån av fakta. Det där är säkert underfinanserat, men de rullar i cash jämfört med överbegåvade (eller vad det nu heter på PKiska) barn. Det man ska lära sig i skolan är ju inte bara ren information, det är också att arbeta på ett visst sätt. Att lära sig att arbeta systematiskt och hantera utmaningar.
När medelbegåvade barn får alla chanser i världen att lära sig att hantera skolutmaningar sedan de är små, först i mindre doser och sedan mer och mer, med bekväma möjligheter att misslyckas de första sju skolåren när de inte får betyg, får vi som gled genom grundskolan och gymnasiet konfronteras med sådant först på högskolan. Vilket är för sent och för mycket. Att de smarta ungarna får svårt att hantera läxor och den plötsligt tunga bördan beror inte på att vi är lata jävlar i större utsträckning än någon annan, utan på att ingen har någonsin bemödad sig med att lägga ned energi på att läsa oss att anstränga oss i skolan. Det är inte snällt och det borde inte accepteras.
Över, ut.