Some feminism, some not quite so.
Don't marry career women
'Cellie linked to a Forbes column called "Don't marry career women" the other day. It, and a countercolumn, can be found here.
*headdesk*
If a host of studies are to be believed, marrying these women is asking for trouble. If they quit their jobs and stay home with the kids, they will be unhappy
(Yes, because why would they need to quit their job to stay home with the children?)
They will be unhappy if they make more money than you do
(Not me!)
You will be unhappy if they make more money than you do
(I'd be unhappy if I was with a man who'd be unhappy about me making more money.)
You will be more likely to fall ill
(Wonder why.)
Even your house will be dirtier
(Pay your teenage neighbour to clean it? Or, I don't know, defy your Y-chromosomes and clean it yourself?)
male gaze
I've read a couple of feminist blog posts about women making themselves attractive (like this one). A common theme in the feminist blogosphere. The discussion usually goes "making yourself look sexy is caving in to the Patriachy, a woman shouldn't need male gaze approval to feel like she exists" VS "feminism is about freedom for women to do what they want to, and I feel good when I feel sexy".
I don't understand why both sides see male sexual approval as the goal, rather than a means. Or maybe women like it when men look at them, but are not at all interested in having sex with those men? Uh, didn't we have a revolution about that back in the sixties?
Sthlmsfinest
Jag har surfat lite på Sthlmsfinest.com och hittat en krönikör som... alltså... han heter Jugo Rehnberg och lever i en värld som jag inte lever i, helt frivilligt. Dessutom skriver han om angelägna teman som bad boys, roliga killar och ligga på första dejten. Man kan inte direktlänka, så jag bifogar ett par här, och för resten får ni gå till sthlmsfinest.coms krönikeavdelning.
Badboys slutar sist
Snälla killar kanske får tjejen i slutändan - men det är fortfarande badboysen som får ligga, menar Hugo Rehnberg.
Sitter på en skärgårdsbrygga och tar en eftermiddagsöl (12.01) tillsammans med David. David är en godhjärtad, 30-årig pr-konsult och just nu mer än lovligt bitter efter ännu en misslyckad dejt att pricka in på måttstocken av personliga besvikelser.
- Jag hade bjudit flott på trerätters, och skulle bara runda av med en drink innan vi gick hem.
- Jaha.
- I baren fick hon syn på nåt gammalt ragg, en kille hon avskydde. Hon höll säkert en halvtimmes monolog om vilket svin han var.
- Jaha.
- Sen gick jag på toaletten. När jag kom tillbaks stod han och viskade i hennes öra. Så fort han fick syn på mig drog han såklart, med ett jättesmajl. Fem minuter senare gäspade hon, tackade för middagen och förklarade att hon skulle upp tidigt dagen därpå.
- Och?
- Det hände inte så mycket mer, förutom att jag i taxin hem råkade titta in i en hotellbar, och där satt min dejt - tillsammans med killen som hon nyss tyckte var en sån jävla idiot.
Well.
Det är förstås ingen ny eller banbrytande tes att tjejer faller för badboys och att snälla killar får lomma hem från krogen med en extra räksallad som enda sällskap.
Snälla killar som David (och, tja, jag) kan få viss lindring av Karin Ströms krönika i augustinumret av Pause, där hon förklarar att tjejer faktiskt växer ifrån badboys. Att de nånstans mellan 25 och 30 tröttnar på systematiska besvikelser, slutar snegla på buffliga ””Renegade””-killar och riktar in sig på betydligt beskedligare it-konsulter istället. Det stämmer med största säkerhet, men ett orubbligt faktum kvarstår ändå: att tjejer fortfarande helst av allt ligger med - just det - badboys.
För det är vad badboys får: sex. Massor av sex. Det verkar inprogrammerat i tjejers genetiska kod att söka tryggheten i en sansad person med säkrad karriär, men de typerna står ändå rätt slaka i krigszonen ute i nattlivet - där väljer tjejer fortfarande skamlöst egocentriska glidare som (utan att skämmas) bara bryr sig om sin egen orgasm, halsar i sig deras sista mjölkpaket och sen försvinner ur deras liv utan att ens överväga att ringa dem efteråt.
Ni kan machotypen som gör kvinnor impulsivt svaga. Persbrandt. Steve McQueen. Robbie Williams. Och för all del, även Carrie Bradshaws ständigt olyckliga kärlek, den nonchige Mr Big. Killar som inte minns namnet på en fjärdedel av tjejerna de varit med. Killar som kommer att ligga med hennes bästa väninna när hon tittar bort. Killar som aldrig wastat tvåtusen spänn på en stel middag bara för att innan midnatt mötas av en sval kindpuss och tomma löften om att bli uppringd dagen efter.
I Neil Strauss uttjatade raggningsbibel ””Spelet”” står det svart på vitt: om du är ute efter ett one night stand är din bästa chans att behandla tjejen ifråga som luft.
Problemet är att det är svårt att fejka att man är en känslomässigt rubbad fullblodsegoist. Den inre nörden lyser alltid igenom - i kroppsspråk, tonfall eller något annat manér som alltid avslöjar bedragare. Och sållningen är stenhård mellan äkta råskinn och de som bara har en fåfäng förhoppning om att fejka det.
Vilken grupp du tillhör? Kolla själv; om du någon gång kallats för ”gullig” av en tjej som i slutändan valde att lämna dig själv vid din ytterdörr - tja, då vet du.
Tjejer gillar inte alls roliga killar
Pause Hugo Rehnberg slår hål på en av samlivets största myter.
Man lär sig med åren. När jag i min ungdom var med och startade killtidningen Moore plockade jag upp en hel del lärdomar. Till de högintressanta redaktionella uppgifterna hörde exempelvis att göra djuplodande intervjuer med omslagstjejerna. En av standardfrågorna - tillsammans med ”Vilket är det konstigaste stället du haft sex på?” och ”Har storleken någon betydelse?” - var ”Vilken sorts killar tänder du på?”. Tjejernas lika standardiserade svar var ”Roliga killar. Humor är sexigt.”
Det är, förstås, kvalificerat skitsnack. Sannolikt något de säger för att poängtera vilka sofistikerade varelser de är jämfört med män.
Moores chefredaktör Bingo Rimér är ett perfekt bevis för det. Bingo är ett unikum i väloljat munläder och sprudlande kvickheter. Idag formligen badar han i tjejer som gör vad som helst för en eldig natt i hans spatiösa ateljé på Söder - men hans oneliners var precis lika träffsäkra för tio år sedan när han var en nyinflyttad tjomme från Karlshamn i märkliga glasögon och en blondering värdig en lettländsk glädjeflicka. Då lyste däremot de villiga tjejerna med sin frånvaro.
Slutsats: det är inte hans humor de vill åt.
Välbärgade, välhängda eller välvårdade killar går alltid före den roliga killen. Om tjejer verkligen tände på humor skulle inte Filip Hammar behöva stå ensam och svaja vid bardisken på nattklubben Köket i Stockholm klockan kvart i fem, medan Martin Björk (pre-Lena PH) just lämnat stället med två blonda systrar från Enköping. Om tjejer attraheras av skojiga killar - varför dog John Candy och Chris Farley tjocka, kalla och sorgligt ensamma?
Det räcker med att kolla de nya nördformaten inom dokusåporna. De filosofiska, rappkäftade och vitsiga pojkarna hamnar alltid lägre på prispallen än de ladugårdsdörrbreda sportfånarna.
Tjejer vill inte ha killar med humor - för de behöver den inte. De är hur nöjda som helst sin bredhakade, framgångsrika advokatpojkvän vars enda trick för att lyfta hennes mungipor är att betala ett par nya Chloéstövlar (något den roliga killen aldrig kan, eftersom han tillbringade åren mellan 20 och 30 med att samla på sig lustiga festminnen istället för att skaffa sig en framtid). Om tjejer verkligen behöver garva kollar de trötta middle of the road-serier som ””Vänner”” och ””Sex & the city””. Vilket förklarar en del av problemet - vi garvar helt enkelt inte åt samma saker. Vi vill att tjejer ska fatta poängen med Jerry Seinfelds gnälliga subtiliteter eller Homer Simpsons patriarkala feltramp. Annars har de ingen humor. Annars kan de fnissa åt ””Gilmore Girls”” tills korna kommer hem utan att vinna en enda poäng hos oss.
Den enda trösten i sammanhanget är att killar är precis lika stora hycklare. I en intervju påstod Stuart Townsend att humor var det personlighetsdrag han mest eftersökte hos en kvinna. Det måste innebära att Charlize Theron fångade hans hjärta med rappa Monty Python-imitationer. Eller att ”Babben” utan minsta besvär skulle få upp honom på sitt hotellrum med några vältajmade pedofilskämt. Säkert.
Det alla menar när vi säger att vår livskamrat ska ha humor är - utöver de outtalade självklarheterna att de bör vara ekonomiskt oberoende och ha modellkropp - att de ska ha vår humor. Att det aldrig blir så antar jag är kromosomgenetikens lilla internskämt. Och det är faktiskt rätt roligt.
'Cellie linked to a Forbes column called "Don't marry career women" the other day. It, and a countercolumn, can be found here.
*headdesk*
If a host of studies are to be believed, marrying these women is asking for trouble. If they quit their jobs and stay home with the kids, they will be unhappy
(Yes, because why would they need to quit their job to stay home with the children?)
They will be unhappy if they make more money than you do
(Not me!)
You will be unhappy if they make more money than you do
(I'd be unhappy if I was with a man who'd be unhappy about me making more money.)
You will be more likely to fall ill
(Wonder why.)
Even your house will be dirtier
(Pay your teenage neighbour to clean it? Or, I don't know, defy your Y-chromosomes and clean it yourself?)
male gaze
I've read a couple of feminist blog posts about women making themselves attractive (like this one). A common theme in the feminist blogosphere. The discussion usually goes "making yourself look sexy is caving in to the Patriachy, a woman shouldn't need male gaze approval to feel like she exists" VS "feminism is about freedom for women to do what they want to, and I feel good when I feel sexy".
I don't understand why both sides see male sexual approval as the goal, rather than a means. Or maybe women like it when men look at them, but are not at all interested in having sex with those men? Uh, didn't we have a revolution about that back in the sixties?
Sthlmsfinest
Jag har surfat lite på Sthlmsfinest.com och hittat en krönikör som... alltså... han heter Jugo Rehnberg och lever i en värld som jag inte lever i, helt frivilligt. Dessutom skriver han om angelägna teman som bad boys, roliga killar och ligga på första dejten. Man kan inte direktlänka, så jag bifogar ett par här, och för resten får ni gå till sthlmsfinest.coms krönikeavdelning.
Badboys slutar sist
Snälla killar kanske får tjejen i slutändan - men det är fortfarande badboysen som får ligga, menar Hugo Rehnberg.
Sitter på en skärgårdsbrygga och tar en eftermiddagsöl (12.01) tillsammans med David. David är en godhjärtad, 30-årig pr-konsult och just nu mer än lovligt bitter efter ännu en misslyckad dejt att pricka in på måttstocken av personliga besvikelser.
- Jag hade bjudit flott på trerätters, och skulle bara runda av med en drink innan vi gick hem.
- Jaha.
- I baren fick hon syn på nåt gammalt ragg, en kille hon avskydde. Hon höll säkert en halvtimmes monolog om vilket svin han var.
- Jaha.
- Sen gick jag på toaletten. När jag kom tillbaks stod han och viskade i hennes öra. Så fort han fick syn på mig drog han såklart, med ett jättesmajl. Fem minuter senare gäspade hon, tackade för middagen och förklarade att hon skulle upp tidigt dagen därpå.
- Och?
- Det hände inte så mycket mer, förutom att jag i taxin hem råkade titta in i en hotellbar, och där satt min dejt - tillsammans med killen som hon nyss tyckte var en sån jävla idiot.
Well.
Det är förstås ingen ny eller banbrytande tes att tjejer faller för badboys och att snälla killar får lomma hem från krogen med en extra räksallad som enda sällskap.
Snälla killar som David (och, tja, jag) kan få viss lindring av Karin Ströms krönika i augustinumret av Pause, där hon förklarar att tjejer faktiskt växer ifrån badboys. Att de nånstans mellan 25 och 30 tröttnar på systematiska besvikelser, slutar snegla på buffliga ””Renegade””-killar och riktar in sig på betydligt beskedligare it-konsulter istället. Det stämmer med största säkerhet, men ett orubbligt faktum kvarstår ändå: att tjejer fortfarande helst av allt ligger med - just det - badboys.
För det är vad badboys får: sex. Massor av sex. Det verkar inprogrammerat i tjejers genetiska kod att söka tryggheten i en sansad person med säkrad karriär, men de typerna står ändå rätt slaka i krigszonen ute i nattlivet - där väljer tjejer fortfarande skamlöst egocentriska glidare som (utan att skämmas) bara bryr sig om sin egen orgasm, halsar i sig deras sista mjölkpaket och sen försvinner ur deras liv utan att ens överväga att ringa dem efteråt.
Ni kan machotypen som gör kvinnor impulsivt svaga. Persbrandt. Steve McQueen. Robbie Williams. Och för all del, även Carrie Bradshaws ständigt olyckliga kärlek, den nonchige Mr Big. Killar som inte minns namnet på en fjärdedel av tjejerna de varit med. Killar som kommer att ligga med hennes bästa väninna när hon tittar bort. Killar som aldrig wastat tvåtusen spänn på en stel middag bara för att innan midnatt mötas av en sval kindpuss och tomma löften om att bli uppringd dagen efter.
I Neil Strauss uttjatade raggningsbibel ””Spelet”” står det svart på vitt: om du är ute efter ett one night stand är din bästa chans att behandla tjejen ifråga som luft.
Problemet är att det är svårt att fejka att man är en känslomässigt rubbad fullblodsegoist. Den inre nörden lyser alltid igenom - i kroppsspråk, tonfall eller något annat manér som alltid avslöjar bedragare. Och sållningen är stenhård mellan äkta råskinn och de som bara har en fåfäng förhoppning om att fejka det.
Vilken grupp du tillhör? Kolla själv; om du någon gång kallats för ”gullig” av en tjej som i slutändan valde att lämna dig själv vid din ytterdörr - tja, då vet du.
Tjejer gillar inte alls roliga killar
Pause Hugo Rehnberg slår hål på en av samlivets största myter.
Man lär sig med åren. När jag i min ungdom var med och startade killtidningen Moore plockade jag upp en hel del lärdomar. Till de högintressanta redaktionella uppgifterna hörde exempelvis att göra djuplodande intervjuer med omslagstjejerna. En av standardfrågorna - tillsammans med ”Vilket är det konstigaste stället du haft sex på?” och ”Har storleken någon betydelse?” - var ”Vilken sorts killar tänder du på?”. Tjejernas lika standardiserade svar var ”Roliga killar. Humor är sexigt.”
Det är, förstås, kvalificerat skitsnack. Sannolikt något de säger för att poängtera vilka sofistikerade varelser de är jämfört med män.
Moores chefredaktör Bingo Rimér är ett perfekt bevis för det. Bingo är ett unikum i väloljat munläder och sprudlande kvickheter. Idag formligen badar han i tjejer som gör vad som helst för en eldig natt i hans spatiösa ateljé på Söder - men hans oneliners var precis lika träffsäkra för tio år sedan när han var en nyinflyttad tjomme från Karlshamn i märkliga glasögon och en blondering värdig en lettländsk glädjeflicka. Då lyste däremot de villiga tjejerna med sin frånvaro.
Slutsats: det är inte hans humor de vill åt.
Välbärgade, välhängda eller välvårdade killar går alltid före den roliga killen. Om tjejer verkligen tände på humor skulle inte Filip Hammar behöva stå ensam och svaja vid bardisken på nattklubben Köket i Stockholm klockan kvart i fem, medan Martin Björk (pre-Lena PH) just lämnat stället med två blonda systrar från Enköping. Om tjejer attraheras av skojiga killar - varför dog John Candy och Chris Farley tjocka, kalla och sorgligt ensamma?
Det räcker med att kolla de nya nördformaten inom dokusåporna. De filosofiska, rappkäftade och vitsiga pojkarna hamnar alltid lägre på prispallen än de ladugårdsdörrbreda sportfånarna.
Tjejer vill inte ha killar med humor - för de behöver den inte. De är hur nöjda som helst sin bredhakade, framgångsrika advokatpojkvän vars enda trick för att lyfta hennes mungipor är att betala ett par nya Chloéstövlar (något den roliga killen aldrig kan, eftersom han tillbringade åren mellan 20 och 30 med att samla på sig lustiga festminnen istället för att skaffa sig en framtid). Om tjejer verkligen behöver garva kollar de trötta middle of the road-serier som ””Vänner”” och ””Sex & the city””. Vilket förklarar en del av problemet - vi garvar helt enkelt inte åt samma saker. Vi vill att tjejer ska fatta poängen med Jerry Seinfelds gnälliga subtiliteter eller Homer Simpsons patriarkala feltramp. Annars har de ingen humor. Annars kan de fnissa åt ””Gilmore Girls”” tills korna kommer hem utan att vinna en enda poäng hos oss.
Den enda trösten i sammanhanget är att killar är precis lika stora hycklare. I en intervju påstod Stuart Townsend att humor var det personlighetsdrag han mest eftersökte hos en kvinna. Det måste innebära att Charlize Theron fångade hans hjärta med rappa Monty Python-imitationer. Eller att ”Babben” utan minsta besvär skulle få upp honom på sitt hotellrum med några vältajmade pedofilskämt. Säkert.
Det alla menar när vi säger att vår livskamrat ska ha humor är - utöver de outtalade självklarheterna att de bör vara ekonomiskt oberoende och ha modellkropp - att de ska ha vår humor. Att det aldrig blir så antar jag är kromosomgenetikens lilla internskämt. Och det är faktiskt rätt roligt.