Bakagaijin I
Det kommer vara svårt att behålla strukturen här. Det är inte frånvaron av Den Röda Tråden som är problemet, utan mer det att tråden inte är rak och platt och fint inrullad i spiraler. Jag har ett rött nystan. Det hänger ihop, men saknar totalt den linjäriteten som kanske krävs för att den här sorts text skulle kunna fånga läsaren. Det kommer nog se ut som att jag lämnar en massa lösa trådar, men jag måste. Att spotta upp hela nystan på en gång känns som en omöjlighet. Jag kommer kvävas. Ursäkta röran, allt kommer att hänga ihop en vacker dag.
Det här skriver de minsann inte om i Gringo
I min primära umgängeskrets är det viktigt att ha koll på saker man såg på eller läste som liten. Alternativt över barngrejer som man har upptäckt som vuxen. Jag känner mig naturligtvis helt utanför. Jag kom till landet när jag var nästan tolv, fram till att jag var 18 bodde jag ihop med mammis och Bosse, som var totalt ointresserad av popkultur och hade inget intresse eller möjlighet att genom sin blotta närvaro lära mig de nödvändiga grunderna i Ulf Lundell- och Lill-Babskunskap. Ni vet, sånt där man bara vet.
Mina polare sitter och kollektivt runkar över barntidningar och -böcker och änimäj och allt det där. Jag sitter i ett hörn och känner mig fett utanför. Även vid de sällsynta tillfällen då jag faktiskt har sett det de yrar om, har jag ändå inte sammanhanget. Jag har sett på Turtles, men jag har inte läst Turtlestidningar, ätit -kex och spelat -spel. Jag hade inte heller några vänner eller bekanta som gjorde det eftersom sånt inte fanns i någon märkbar utsträckning, jag såg eländet med annan dubb, på andra kanaler. Jag har ingenting att bidra med och känner mig helt ute och dessutom okollig. Vilket i sig är illa nog.
Men det finns egentligen ett större problem än att jag känner mig obildad. Nämligen att jag inte är det. Jag kan namedroppa byxorna av de flesta när det kommer till ryska barnböcker. Jag kan sitta och diskutera förträffligheten i en hel hög ryska animerade titlar lika mycket som HJ kan diskutera förträffligheten i det som jag spontant tänker på som "Caravaggio och Vaselina", men som jag vet hette nåt annat. Jag minns innehållet, illustrationerna och detaljerna kring de ryska barntidningarna som fanns när jag var liten. Men vem bryr sig? Mina svenska vänner har Vaselina, Peter Harryson-dubb och Pelle Svanslös. Mina ryska vänner har ett så kallat LIV och är ointresserade av att grupprunka till Трамвайminnen.
Det är då, när man inser hur mycket man har inom sig och hur lite av det man kan dela med någon, som man känner sig så ensam att man vill (eller börjar) gråta. Varför är det ingen som varnade mig om det här? Varför kan inte blattekrönirörer sluta touretta "svartskalle" och skriva om hur mycket de hatar det där programmet om en CP-skadad unge som alla deras svennekompisar pratar om? Just för att svennevännerna pratar och man har ingen aning. Okay, deras polare kanske har ett liv och bondar inte över vad som gick på TV 1991 klockan 07:30 på söndagar. Eller så växte Gringoungarna upp i Sverige och har inga barndomsminnen av när Farbror Jura från "Спокойной Ночи, Малыши" gifte sig, eller hur programmet slumpvis växlade mellan olika slutvinjetter.
Det närmaste som invandrarskildringar kommer mitt problem är alla reportage om Abwyiczka från Defghistan som kommer till Sverige med dubbelexamina i kärnfysik och hjärnkirurgi och får stämpla rabattkuponger. Hur all ens kunskap och kompetens plötsligt begravs levande. Hur man får starta från noll, samtidigt som man har samma förutsättningar i nuet som de som haft ett helt livs försprång.
Och det är ju klart att jag kan läsa Elsa Beskow och se Resan till Melonia och plöja mig genom All Bamse Som Någonsin Kommit Ut (samtidigt som jag noggrant antecknar vilken reklam gick i tidningen under olika perioder). Men jag kommer aldrig ha det emotionella och naturliga bandet. Jag kommer aldrig kunna leka med de andra barnen som de leker med varandra. "Aldrig" är väldigt väldigt skrämmande.
Och jag kan skaffa fram en massa ryskt tecknat på DVD (om jag lyckas hitta bra kvalitet, och lycka till med det -_-), översätta (till ett språk jag inte kan) och tvinga mina vänner att se på 100 timmar tecknad film. Jag kan gräva fram Gaidar och Krapivin på tyska. Men svennepolarna kommer aldrig riktigt förstå. För dem kommer det alltid vara lite exotistiskt. Och jag är inte heller intresserad av att sprida den överlägsna ryska kulturen till vuxna svenskar. Jag vill bara på en fest kunna höra någons mobil spela Gudfadernsignalen, säga att jag minns hur chockad jag blev när jag insåg att det var kärlekstemat från Gudfadern som visslades i Контакт och få ett lyckligt "man vet att man har en själsfrände när Контакт är det första du tänker på när du hör den här melodin!" till svar.
Jag inser att problemet uttrycker sig svårare och jobbigare för Abwyiczka än för mig. Jobb är serious business, dubbelexamina är serious business, att jag inte har sett på någon julkalender i hela mitt liv är mindre serious business. Jag inser att det kanske låter löjligt när jag gnäller över barnkultur. Men jag är 21 och jag har varit barn den största delen av mitt liv. Precis när jag börjar tro att jag har fäste, att jag har emansiperats och sugits in och fungerar, precis då får jag ett slag i magen. Det gör ont.
----------------
För övrigt har jag börjat störa mig på vuxna män som samtalar inget liv: "Oh, det här är ju en bild på Vaselina som du tittar på!" "Så jävla inget liv att känna till Vaselina!" "Vaselina är ju bäst, så mycket antilivpoäng till dig som tycker om Vaselina och vet vad det är" "Du, Adde, hörde du att Beppe visste vem Vaselina var?" "Ja, så jävla inget liv! Det är därför jag tycker om er grabbar, man vet att vi har inget liv när vi alla tycker om Vaselina!" *bonda bonda bonda*
Hade jag hittat nån som gillade barntidningen Gnom hade jag faktiskt pratat om tidningen och inte om att vi inte hade nåt liv för att vi har läst känner till en obskyr tidskrift från 90-talet. Det kanske är inne med antibiotikarollspel som man sen kan blogga om lite halvkryptiskt, men jag börjar tycka att det är seriöst äckligt.
Det här skriver de minsann inte om i Gringo
I min primära umgängeskrets är det viktigt att ha koll på saker man såg på eller läste som liten. Alternativt över barngrejer som man har upptäckt som vuxen. Jag känner mig naturligtvis helt utanför. Jag kom till landet när jag var nästan tolv, fram till att jag var 18 bodde jag ihop med mammis och Bosse, som var totalt ointresserad av popkultur och hade inget intresse eller möjlighet att genom sin blotta närvaro lära mig de nödvändiga grunderna i Ulf Lundell- och Lill-Babskunskap. Ni vet, sånt där man bara vet.
Mina polare sitter och kollektivt runkar över barntidningar och -böcker och änimäj och allt det där. Jag sitter i ett hörn och känner mig fett utanför. Även vid de sällsynta tillfällen då jag faktiskt har sett det de yrar om, har jag ändå inte sammanhanget. Jag har sett på Turtles, men jag har inte läst Turtlestidningar, ätit -kex och spelat -spel. Jag hade inte heller några vänner eller bekanta som gjorde det eftersom sånt inte fanns i någon märkbar utsträckning, jag såg eländet med annan dubb, på andra kanaler. Jag har ingenting att bidra med och känner mig helt ute och dessutom okollig. Vilket i sig är illa nog.
Men det finns egentligen ett större problem än att jag känner mig obildad. Nämligen att jag inte är det. Jag kan namedroppa byxorna av de flesta när det kommer till ryska barnböcker. Jag kan sitta och diskutera förträffligheten i en hel hög ryska animerade titlar lika mycket som HJ kan diskutera förträffligheten i det som jag spontant tänker på som "Caravaggio och Vaselina", men som jag vet hette nåt annat. Jag minns innehållet, illustrationerna och detaljerna kring de ryska barntidningarna som fanns när jag var liten. Men vem bryr sig? Mina svenska vänner har Vaselina, Peter Harryson-dubb och Pelle Svanslös. Mina ryska vänner har ett så kallat LIV och är ointresserade av att grupprunka till Трамвайminnen.
Det är då, när man inser hur mycket man har inom sig och hur lite av det man kan dela med någon, som man känner sig så ensam att man vill (eller börjar) gråta. Varför är det ingen som varnade mig om det här? Varför kan inte blattekrönirörer sluta touretta "svartskalle" och skriva om hur mycket de hatar det där programmet om en CP-skadad unge som alla deras svennekompisar pratar om? Just för att svennevännerna pratar och man har ingen aning. Okay, deras polare kanske har ett liv och bondar inte över vad som gick på TV 1991 klockan 07:30 på söndagar. Eller så växte Gringoungarna upp i Sverige och har inga barndomsminnen av när Farbror Jura från "Спокойной Ночи, Малыши" gifte sig, eller hur programmet slumpvis växlade mellan olika slutvinjetter.
Det närmaste som invandrarskildringar kommer mitt problem är alla reportage om Abwyiczka från Defghistan som kommer till Sverige med dubbelexamina i kärnfysik och hjärnkirurgi och får stämpla rabattkuponger. Hur all ens kunskap och kompetens plötsligt begravs levande. Hur man får starta från noll, samtidigt som man har samma förutsättningar i nuet som de som haft ett helt livs försprång.
Och det är ju klart att jag kan läsa Elsa Beskow och se Resan till Melonia och plöja mig genom All Bamse Som Någonsin Kommit Ut (samtidigt som jag noggrant antecknar vilken reklam gick i tidningen under olika perioder). Men jag kommer aldrig ha det emotionella och naturliga bandet. Jag kommer aldrig kunna leka med de andra barnen som de leker med varandra. "Aldrig" är väldigt väldigt skrämmande.
Och jag kan skaffa fram en massa ryskt tecknat på DVD (om jag lyckas hitta bra kvalitet, och lycka till med det -_-), översätta (till ett språk jag inte kan) och tvinga mina vänner att se på 100 timmar tecknad film. Jag kan gräva fram Gaidar och Krapivin på tyska. Men svennepolarna kommer aldrig riktigt förstå. För dem kommer det alltid vara lite exotistiskt. Och jag är inte heller intresserad av att sprida den överlägsna ryska kulturen till vuxna svenskar. Jag vill bara på en fest kunna höra någons mobil spela Gudfadernsignalen, säga att jag minns hur chockad jag blev när jag insåg att det var kärlekstemat från Gudfadern som visslades i Контакт och få ett lyckligt "man vet att man har en själsfrände när Контакт är det första du tänker på när du hör den här melodin!" till svar.
Jag inser att problemet uttrycker sig svårare och jobbigare för Abwyiczka än för mig. Jobb är serious business, dubbelexamina är serious business, att jag inte har sett på någon julkalender i hela mitt liv är mindre serious business. Jag inser att det kanske låter löjligt när jag gnäller över barnkultur. Men jag är 21 och jag har varit barn den största delen av mitt liv. Precis när jag börjar tro att jag har fäste, att jag har emansiperats och sugits in och fungerar, precis då får jag ett slag i magen. Det gör ont.
----------------
För övrigt har jag börjat störa mig på vuxna män som samtalar inget liv: "Oh, det här är ju en bild på Vaselina som du tittar på!" "Så jävla inget liv att känna till Vaselina!" "Vaselina är ju bäst, så mycket antilivpoäng till dig som tycker om Vaselina och vet vad det är" "Du, Adde, hörde du att Beppe visste vem Vaselina var?" "Ja, så jävla inget liv! Det är därför jag tycker om er grabbar, man vet att vi har inget liv när vi alla tycker om Vaselina!" *bonda bonda bonda*
Hade jag hittat nån som gillade barntidningen Gnom hade jag faktiskt pratat om tidningen och inte om att vi inte hade nåt liv för att vi har läst känner till en obskyr tidskrift från 90-talet. Det kanske är inne med antibiotikarollspel som man sen kan blogga om lite halvkryptiskt, men jag börjar tycka att det är seriöst äckligt.