Minimangarecensioner: COLORLESS
Dags för en av de där minimala recensionerna av serier jag läst som egentligen inte förtjänar att skrivas om, men har jag nu föresatt mig att skriva om varenda (avslutad) serie jag läser i år så har jag!
Så, COLORLESS: En efter katastrofen-manga i sju volymer skapad av Kent (jag anar en pseudonym
😉
) där katastrofen inte bara inneburit att världen förstörts, utan också att så gott som alla människor muterats till monster och att nästan all färg försvunnit. Som extra krydda håller en hemlighetsfull organisation på med att organisera någonting som garanterat inte kommer leda till en lyckligare värld, och det är med andra ord upplagt för en maskerad hjälte att kämpa för det rätta. Medelst den minimala färg som finns kvar kan man få superkrafter (om jag förenklar techno-babblet), så doktor Avidia (hjälten) använder färgerna på sitt sätt, organisationen på andra, och resten av monsterheten får titta på och hoppas att de överlever.
Det är inte speciellt bra, men heller inte speciellt dåligt, så för den som vill läsa en actionspäckad serie där striderna blir mer och mer osannolikt stora och våldsamma finns det sämre sätt att spendera tiden. Det bästa är glimtarna av mer vardagligt liv vi får, där de överlevande som inte är indragna i Den Stora Kampen försöker streta på så gott det går. Plus också för poliserna som för en gångs skull inte bara är stupida och försöker stoppa Avidia utan faktiskt funderar på vad som är rätt att göra. Minus för de trista teckningarna och för att temat med den försvunna färgen aldrig används på ett intressant sätt, utan enbart finns där som en MacGuffin för att få någonting att hända.
Så, tja, den gick att läsa, även om det var på håret (om volymerna vore tvåsiffriga till antalet hade jag gett upp efter den första tror jag) ¯\_(ツ)_/¯
Till slut, två småsaker:
- För den som undrar varför titeln skrivs med enbart STORA BOKSTÄVER är det för att originaltiteln skrivs med katakana vilket ofta ”översätts” till stora bokstäver.
- Om ni tycker att en värld nästan utan färg låter intressant, ta och läs Jasper Ffordes charmiga roman Shades of Grey istället; världen där är inte helt utan färg men färger är fundamentala för intrigen, och även här utvinner man färg från gamla föremål.
PS: För att roa mig själv efter att ha skrivit om en menlös serie tog jag och testade en ny funktionalitet hos WordPress som dykt upp bland verktygen på sidan när man skriver ett nytt inlägg: AI-hjälp. Jag struntade i att få hjälp med grammatiken (allt är felstavat, tror den är sådär på svenska), SEO-hjälp för en mer säljande rubrik, med mera, men klickade på knappen som utifrån texten genererar en bild. Resultat syns här nedan, och även om jag tycker serien hade rätt trista teckningar föredrar jag nog dem ändå, istället för den här generiska kitschen:
https://smorkin.wordpress.com/2024/10/31/minimangarecensioner-colorless/
http://smorkin.wordpress.com/?p=17700