Omfamna skyarna och bli ett med legenden!
Jag har försökt skriva det här inlägget uppskattningsvis 600 ggr, men jämt har jag lagt av efter någon mening och tappat motivationen. Men nu sitter jag på kneget, det är söndag, det är åtta timmar kvar av mitt helgpass. Det är med andra ord dags.
Hösten är i full gång, och som brukligt innebär det en skiftning i tempo. Vanligtvis brukar jag ha något monsterprojekt som eskalerar alternativt kulminerar på hösten - så även nu, med undantaget att det den här gången är någonting jag jobbat för länge och som nu tar en konkret form. Ahem, fortsättning följer.
Jag skippade bokmässan i år, väldigt mycket i sista minuten. Jag kunde inte komma på en bra anledning att åka, annat än "det är ju kul". Men det kändes inte alls kul, det kändes som ett omständigt och krångligt projekt utan utdelning. Och i sanningens namn kändes det mycket mer tillfredställande att vara hemma, planera och jobba istället för att dra iväg på en psykiskt utmattande resa för att representera något som i själva verket inte finns till ännu.
Annars är allt väl i världen (förutom ombildningshelvetet grr grr grr). Jag jobbar på i min fina lilla ateljé (som är riktigt smutsig nu, tyvärr) och kommer att lägga upp lite smaskiga prylar inom kort.
Och nu, anledningen till detta inlägg - nördranting om japanska mangafilmsserier!
Jag har funderat länge och väl hur det kommer sig att jag nosar mig tillbaks till det färgsprakande träsket där allt tycks vara av nöden marinerat i klyschor. Varför jag verkligen haaaaaaaatar vissa återkommande saker och blir helt till mig när andra troper uppfylls.
Först och främst har det förmodligen att göra med att det är väldigt lätt att se med vilket uppsåt man infogar en klyscha i en film, i en serie, i ett spel. Lyckas verket vara hyfsat opretentiöst och ändå sjukt bombastiskt är det ibland den bästa blandningen. Det jag ryker ihop över är oftast dåliga karaktärer; det är något av det värsta jag vet. Om helheten funkar kan jag bortse ifrån det, men det betyder att berättelsens dramaturgi och 'världens' mekanik måste sitta ihop väl för att jag ska köpa det. Och man ska ge fan i att ha ogenomarbetade, platta karaktärer om man tänker sig att storyn ska vara karaktärsdriven! En intressant detalj är att många shoujoserier faller på just detta.
Sedan gillar jag larv.
Det absolut bästa med japansk seriekultur är tendensen att, utan att röja en min, konstatera att någonting förhåller sig på ett visst sätt även om detta råkar vara helt bisarrt påstående. Typ; "Den som får tag i sju lysande kulor får en gul, rakt uppstående kalufs och nog med muskelstyrka för att spränga ett berg", "alkemi är i själva verket en slags magi" eller "fruktansvärda varelser som kallas 'änglar' har attackerat jorden och vårt enda hopp är tre neurotiska fjortonåringar."
Fast på fullt allvar.
Bäst är det om huvudpersonen utöver en absurd grundförutsättning är mänsklig, eller tja, åtminstone har ett tvärtemot-drag som gör denne lättare att sympatisera med. Sådär. Recept på en serie som jag åtminstone skulle digga i teorin.
Tyvärr finns det så väldigt mycket dåliga exempel på serier att jag nästan skäms över att ta upp manga och animé som värdiga kulturyttringar. För att kunna avnjuta kommersiell anime måste man liksom acceptera en intellektuell rundgång, hysteriskt cementerade könsroller och ofta en platt och repetitiv karaktärsdesign. Därför känns det lite, ja, sexton, att bli eld och lågor över en tv-serie eftersom "den ser juh BALL UT juh". Men kanske är just det som är animängans sällsamma dragningskraft; projiceringen som läsaren/tittaren ägnar sig åt och vad vi läser in i det som, trots allt, redan är sjukt nedskalat.
Med detta vill jag bara säga, våga inte mobba mig bara för att jag med stor förtjusning ämnar följa Star Driver - Kagayaki no Takuto i höst!
Förresten har jag en hemsida igen! Titta titta!
Hösten är i full gång, och som brukligt innebär det en skiftning i tempo. Vanligtvis brukar jag ha något monsterprojekt som eskalerar alternativt kulminerar på hösten - så även nu, med undantaget att det den här gången är någonting jag jobbat för länge och som nu tar en konkret form. Ahem, fortsättning följer.
Jag skippade bokmässan i år, väldigt mycket i sista minuten. Jag kunde inte komma på en bra anledning att åka, annat än "det är ju kul". Men det kändes inte alls kul, det kändes som ett omständigt och krångligt projekt utan utdelning. Och i sanningens namn kändes det mycket mer tillfredställande att vara hemma, planera och jobba istället för att dra iväg på en psykiskt utmattande resa för att representera något som i själva verket inte finns till ännu.
Annars är allt väl i världen (förutom ombildningshelvetet grr grr grr). Jag jobbar på i min fina lilla ateljé (som är riktigt smutsig nu, tyvärr) och kommer att lägga upp lite smaskiga prylar inom kort.
Och nu, anledningen till detta inlägg - nördranting om japanska mangafilmsserier!
Jag har funderat länge och väl hur det kommer sig att jag nosar mig tillbaks till det färgsprakande träsket där allt tycks vara av nöden marinerat i klyschor. Varför jag verkligen haaaaaaaatar vissa återkommande saker och blir helt till mig när andra troper uppfylls.
Först och främst har det förmodligen att göra med att det är väldigt lätt att se med vilket uppsåt man infogar en klyscha i en film, i en serie, i ett spel. Lyckas verket vara hyfsat opretentiöst och ändå sjukt bombastiskt är det ibland den bästa blandningen. Det jag ryker ihop över är oftast dåliga karaktärer; det är något av det värsta jag vet. Om helheten funkar kan jag bortse ifrån det, men det betyder att berättelsens dramaturgi och 'världens' mekanik måste sitta ihop väl för att jag ska köpa det. Och man ska ge fan i att ha ogenomarbetade, platta karaktärer om man tänker sig att storyn ska vara karaktärsdriven! En intressant detalj är att många shoujoserier faller på just detta.
Sedan gillar jag larv.
Det absolut bästa med japansk seriekultur är tendensen att, utan att röja en min, konstatera att någonting förhåller sig på ett visst sätt även om detta råkar vara helt bisarrt påstående. Typ; "Den som får tag i sju lysande kulor får en gul, rakt uppstående kalufs och nog med muskelstyrka för att spränga ett berg", "alkemi är i själva verket en slags magi" eller "fruktansvärda varelser som kallas 'änglar' har attackerat jorden och vårt enda hopp är tre neurotiska fjortonåringar."
Fast på fullt allvar.
Bäst är det om huvudpersonen utöver en absurd grundförutsättning är mänsklig, eller tja, åtminstone har ett tvärtemot-drag som gör denne lättare att sympatisera med. Sådär. Recept på en serie som jag åtminstone skulle digga i teorin.
Tyvärr finns det så väldigt mycket dåliga exempel på serier att jag nästan skäms över att ta upp manga och animé som värdiga kulturyttringar. För att kunna avnjuta kommersiell anime måste man liksom acceptera en intellektuell rundgång, hysteriskt cementerade könsroller och ofta en platt och repetitiv karaktärsdesign. Därför känns det lite, ja, sexton, att bli eld och lågor över en tv-serie eftersom "den ser juh BALL UT juh". Men kanske är just det som är animängans sällsamma dragningskraft; projiceringen som läsaren/tittaren ägnar sig åt och vad vi läser in i det som, trots allt, redan är sjukt nedskalat.
Med detta vill jag bara säga, våga inte mobba mig bara för att jag med stor förtjusning ämnar följa Star Driver - Kagayaki no Takuto i höst!
Förresten har jag en hemsida igen! Titta titta!