Tillbaks till framtidstron
VARNING: Följande inlägg innehåller nostalgi. Känsliga personer varnas.
Flytten är i det närmaste avslutad.
Nu är alla lådor undanstuvade i nya lägenheten, på det tomma golvet ligger nu bara ett par högar med papper, pennor, knappar (som jag aldrig kommer slänga) samt en ansenlig samling skissböcker.
De äldsta är från 2001, då jag precis börjat gymnasiet, och de senare är från Hofors (2005-2007). Efter det tycks jag i princip slutat upp med skissböcker (bevis nog på det är väl den armé av snygga skissböcker som gapar tomma i ateljén, numer alldeles för ouppnåeliga för mina simpla idéer och seriekoncept). Tydligen.
Nåväl. De här skissböckerna är reliker. De representerar en tid då det ännu inte fanns en absurd mängd prestationsångest i mitt arma hjärta. De kommer från en tid då jag ville lära mig mer, och rafsade ner saker mest för att; "Har man ett skissblock ska man banne mig rita i det också! Här skall inget förspillas!!"
Som ett komplett nostalgipaket fann jag även min gamla filofax, innehållandes anteckningar från min första termin vid Serietecknarskolan. Herrejäääklar. Fullkomlig nostalgitripp. De första veckorna var nämligen intensiva, lärorika och fantastiskt roliga. Varje uppslag är fullklottrat med anteckningar om föreläsningar, inlämningar, temadagar, workshops... Bland ämnena återkommer Färg- och formlära, Serier I, Kroki, Dramaturgi, Bildbehandling, Strippar, Cartoon, och så vidare och så vidare. Större projekt utmärks med ett utropstecken, gästlärare vars föreläsningar jag såg särskilt mycket fram emot ringades in.
Jag undrar lite vad jag hade för tankar om mig själv och mitt skapande när jag ivrigt fyllde de här skissböckerna och filofaxbladen. Jag vet att jag var hoppfull, och jag kände med en brinnande passion att jag för första gången att jag hörde hemma någonstans. Men vilken syn hade jag på min förmåga, mitt skapande? Hade jag någon typ av idé var jag ville komma, vilka typer av serier jag såg mig skapa i framtiden? När detta begav sig såg jag mig ligga i startgroparna; jag skulle bli något ballt.
Något stort.
Detta kanske - om jag nu funnit dessa böcker vid ett annat tillfälle - skulle fått mig att känna någon typ av vemod, ett sorgset farväl till mina drömmar. Men nu när jag sitter på golvet i min förstahands- Stockholmslägenhet med nästan inga möbler, bara en massa golv, en massa papper, och en definitiv punkt att börja från... Ja, det pirrar lite i magen och jag kommer på att jag inte har något att förlora.
Klart jag ska teckna alla de där underbara serierna.
Dessutom tecknade jag faktiskt skitfult på den tiden, så att inte teckna nu när jag börjar bli riktigt awesome vore definitivt ett förbaskat slöseri!!
Flytten är i det närmaste avslutad.
Nu är alla lådor undanstuvade i nya lägenheten, på det tomma golvet ligger nu bara ett par högar med papper, pennor, knappar (som jag aldrig kommer slänga) samt en ansenlig samling skissböcker.
De äldsta är från 2001, då jag precis börjat gymnasiet, och de senare är från Hofors (2005-2007). Efter det tycks jag i princip slutat upp med skissböcker (bevis nog på det är väl den armé av snygga skissböcker som gapar tomma i ateljén, numer alldeles för ouppnåeliga för mina simpla idéer och seriekoncept). Tydligen.
Nåväl. De här skissböckerna är reliker. De representerar en tid då det ännu inte fanns en absurd mängd prestationsångest i mitt arma hjärta. De kommer från en tid då jag ville lära mig mer, och rafsade ner saker mest för att; "Har man ett skissblock ska man banne mig rita i det också! Här skall inget förspillas!!"
Som ett komplett nostalgipaket fann jag även min gamla filofax, innehållandes anteckningar från min första termin vid Serietecknarskolan. Herrejäääklar. Fullkomlig nostalgitripp. De första veckorna var nämligen intensiva, lärorika och fantastiskt roliga. Varje uppslag är fullklottrat med anteckningar om föreläsningar, inlämningar, temadagar, workshops... Bland ämnena återkommer Färg- och formlära, Serier I, Kroki, Dramaturgi, Bildbehandling, Strippar, Cartoon, och så vidare och så vidare. Större projekt utmärks med ett utropstecken, gästlärare vars föreläsningar jag såg särskilt mycket fram emot ringades in.
Jag undrar lite vad jag hade för tankar om mig själv och mitt skapande när jag ivrigt fyllde de här skissböckerna och filofaxbladen. Jag vet att jag var hoppfull, och jag kände med en brinnande passion att jag för första gången att jag hörde hemma någonstans. Men vilken syn hade jag på min förmåga, mitt skapande? Hade jag någon typ av idé var jag ville komma, vilka typer av serier jag såg mig skapa i framtiden? När detta begav sig såg jag mig ligga i startgroparna; jag skulle bli något ballt.
Något stort.
Detta kanske - om jag nu funnit dessa böcker vid ett annat tillfälle - skulle fått mig att känna någon typ av vemod, ett sorgset farväl till mina drömmar. Men nu när jag sitter på golvet i min förstahands- Stockholmslägenhet med nästan inga möbler, bara en massa golv, en massa papper, och en definitiv punkt att börja från... Ja, det pirrar lite i magen och jag kommer på att jag inte har något att förlora.
Klart jag ska teckna alla de där underbara serierna.
Dessutom tecknade jag faktiskt skitfult på den tiden, så att inte teckna nu när jag börjar bli riktigt awesome vore definitivt ett förbaskat slöseri!!