Kan man reklamera maj?
En och en halv månad senare...
Lisa Medins äventyr har haft uppehåll i nästan två månader. Vad hände?
Jo...
Så. Efter SPX - en månad senare, faktiskt - kom jag tillbaks till Otecknad och rensade upp. Gjorde fint. Slickade sår. Dammsög, dammtorkade och sorterade.
En sprillans ny mac gör ju inte saken sämre!
Så. Jag hade bestämt mig. Jag hade skaffat en redaktör. Jag hade gjort ett humant schema, skurit bort omvärlden och var redo. Redo för inspiration, jävlaranamma, hårt arbete och res~ul~tat~!!
Inget mer ältande, inga mer nedbrytningsprocesser och framför allt, ingen mer tvekan! Jävlar i min låda, här skulle skapas. Ser ni där på väggen? Där har ni skisser som jag diggar, roliga koncept, färgtest och fioler. Alla referenser inom räckhåll. Kort sagt allt (?) som skall finnas i en ateljé för att mäktiga saker skall hända.
Det var bara en sak.
Faaaan, jag visste väl att det var något jag hade missat!!
Jag skrattade som en galning när jag såg den här, och slutade inte på ett par dagar. Men skrattar först som skrattar sist. Eh. Så att säga.
För - så fort den efterlängtade tiden kom då alla teckningslektioner var avklarade och det var dags för mig att dyka in i tecknaryran, kommer likförbannat det där jävla skriet ut ur tabloiden och tar stryptag om min svanlika nacke! Jag menar, WTF, vad är dealen?! Så, nej, isolering, vanföreställningar och ångest ångest ångest stod tydligen på menyn. Tack så mycket, det var vänligt.
Plan B!
I egenskap av åttiotalist med en mac gav jag mig själv makten att, så det kallas, "jobba hemifrån" med ett glas vin nära till hands, och naturens rogivande bakgrundsljud som sipprar in genom ett öppet fönster mot sommarnatten. Vilket gick förvånansvärt bra. Kom ihåg att det fanns en tid innan facebook, innan jag hade något att göra med "seriesverige", en tid då jag ritade för att jag helt sonika ville skapa de serier jag ville läsa (de blev väl i ärlighetens namn inte alltid jättebra eller ens slutförda, men kul var det!).
Dessutom kunde jag på något vis hitta tillbaks till, ahem, essensen i Medley. Seriens "kärna".
Nu med extra mycket allt. Och ni som tycker ni känner igen den här bilden, ni har så rätt. Jag gjorde en grovskiss för 1,5 år sedan som postades i bloggen ungefär då. Ett par månader senare fick jag min första refusering, blev sedan dumpad igen och började sakterliga tappa tron på alla former av samarbete (där jag är inkluderad, hursom). Så jag gömde mig. Sådant är farligt!
Summering: jag är trots allt knäpp i huvudet, och kommer förmodligen fortsätta pendla mellan himmel och helvete typ för alltid, men det är inte en bra ursäkt att låta bli att teckna. För det finns faktiskt ingenting roligare i hela världen än att göra serier, och att låta bli är som att inte unna sig att äta. Man blir inte smalare och lyckligare, bara jävligt dum i huvudet.
Jag har även skrivit manus för första gången på ETT ÅR. Det är ett arbete som kräver en del av den där åtråvärda inspirationen, men satan vad roligt och givande det är! Om det inte vore för att det kommer bli typ dubbelt så roligt, dramatiskt och queer i sin slutgiltiga form, skulle jag copypasta det här inlägget fullt med utdrag ur nämnda text. Men eftersom jag typ älskar var och varenda en av de som har den goda smaken att gilla mina serier, ska ni inte behöva nöja er med det näst bästa.
Hur ni skall läsa de här kapitlen när de väl är klara har jag inte bestämt ännu. Men de är väl värda väntan!
Imorgon återgår jag till telefonkneget. Ser inte fram emot det, men måste säga att de senaste två veckorna har varit väl värda tiden trots allt.
Lisa Medins äventyr har haft uppehåll i nästan två månader. Vad hände?
Jo...
Så. Efter SPX - en månad senare, faktiskt - kom jag tillbaks till Otecknad och rensade upp. Gjorde fint. Slickade sår. Dammsög, dammtorkade och sorterade.
En sprillans ny mac gör ju inte saken sämre!
Så. Jag hade bestämt mig. Jag hade skaffat en redaktör. Jag hade gjort ett humant schema, skurit bort omvärlden och var redo. Redo för inspiration, jävlaranamma, hårt arbete och res~ul~tat~!!
Inget mer ältande, inga mer nedbrytningsprocesser och framför allt, ingen mer tvekan! Jävlar i min låda, här skulle skapas. Ser ni där på väggen? Där har ni skisser som jag diggar, roliga koncept, färgtest och fioler. Alla referenser inom räckhåll. Kort sagt allt (?) som skall finnas i en ateljé för att mäktiga saker skall hända.
Det var bara en sak.
Faaaan, jag visste väl att det var något jag hade missat!!
Jag skrattade som en galning när jag såg den här, och slutade inte på ett par dagar. Men skrattar först som skrattar sist. Eh. Så att säga.
För - så fort den efterlängtade tiden kom då alla teckningslektioner var avklarade och det var dags för mig att dyka in i tecknaryran, kommer likförbannat det där jävla skriet ut ur tabloiden och tar stryptag om min svanlika nacke! Jag menar, WTF, vad är dealen?! Så, nej, isolering, vanföreställningar och ångest ångest ångest stod tydligen på menyn. Tack så mycket, det var vänligt.
Plan B!
I egenskap av åttiotalist med en mac gav jag mig själv makten att, så det kallas, "jobba hemifrån" med ett glas vin nära till hands, och naturens rogivande bakgrundsljud som sipprar in genom ett öppet fönster mot sommarnatten. Vilket gick förvånansvärt bra. Kom ihåg att det fanns en tid innan facebook, innan jag hade något att göra med "seriesverige", en tid då jag ritade för att jag helt sonika ville skapa de serier jag ville läsa (de blev väl i ärlighetens namn inte alltid jättebra eller ens slutförda, men kul var det!).
Dessutom kunde jag på något vis hitta tillbaks till, ahem, essensen i Medley. Seriens "kärna".
Nu med extra mycket allt. Och ni som tycker ni känner igen den här bilden, ni har så rätt. Jag gjorde en grovskiss för 1,5 år sedan som postades i bloggen ungefär då. Ett par månader senare fick jag min första refusering, blev sedan dumpad igen och började sakterliga tappa tron på alla former av samarbete (där jag är inkluderad, hursom). Så jag gömde mig. Sådant är farligt!
Summering: jag är trots allt knäpp i huvudet, och kommer förmodligen fortsätta pendla mellan himmel och helvete typ för alltid, men det är inte en bra ursäkt att låta bli att teckna. För det finns faktiskt ingenting roligare i hela världen än att göra serier, och att låta bli är som att inte unna sig att äta. Man blir inte smalare och lyckligare, bara jävligt dum i huvudet.
Jag har även skrivit manus för första gången på ETT ÅR. Det är ett arbete som kräver en del av den där åtråvärda inspirationen, men satan vad roligt och givande det är! Om det inte vore för att det kommer bli typ dubbelt så roligt, dramatiskt och queer i sin slutgiltiga form, skulle jag copypasta det här inlägget fullt med utdrag ur nämnda text. Men eftersom jag typ älskar var och varenda en av de som har den goda smaken att gilla mina serier, ska ni inte behöva nöja er med det näst bästa.
Hur ni skall läsa de här kapitlen när de väl är klara har jag inte bestämt ännu. Men de är väl värda väntan!
Imorgon återgår jag till telefonkneget. Ser inte fram emot det, men måste säga att de senaste två veckorna har varit väl värda tiden trots allt.