Ranting 'round the rich
Right.
Brukar inte ge mig in i diskussioner som florerar på Bloggosfären eftersom jag inte just hör dit. Och, hm, nu vet jag inte heller om det här kvalar in eftersom det snarare handlar OM en blogg.
That's right.
Jag ska pladdra på om att modebloggaren Mogi går på a-kassa i två veckor. Varför stör det här mig så mycket? Mata inte trollen, brukade alltid forummänniskorna varna mig. Och ändå måste jag ventilera.
Den framgångsrika modebloggarskan Mogi, 20 år, skall under två veckor inte röra de pengar som hon tjänar på sitt modebloggande (det är en del). Istället har hon av Aftonbladet fått 3 770 kr att leva på i två veckor. Då är alltså hyra och mat (hon bor hemma och får där middag och frukost lagat åt sig) avdragna redan. Mogi får inte bli bjuden (av exempelvis en vän när de är ute på restaurang), men hon får gå på pressevents som vanligt (där det vankas pråligt gratiskrubb) medan kläder & accessoarer som hon köpt veckan innan trillar in på rullande band.
Det första som hände när experimentet körde igång var att hälften av summan gick åt till hennes mobilräkning, varpå hon förkunnade att eftersom det var en HALV månad, skulle även räkningen halveras. Nu har hon ungefär en tusenlapp kvar, efter att ha köpt fika och hyrt film.
Detta är kolossalt provocerande av flera anledningar, inte minst eftersom meningen är att vi ska se hur hon klarar av att leva som FATTIG på A-KASSA. Hon skall, enligt utsago, ge "tips och råd" hur man kan klara sig på lite pengar. Det hela är för en god sak, att uppmärksamma ungdomsarbetslösheten och att många unga faktiskt lever på sådär lite, tänka sig!!
Jag är förbluffad.
Förutom den självklara paradoxen, känner jag mig dessutom lite paff.
"Vänta lite, vad är det ni säger?! Jag är väl inte fattig!!"
Så. Vad är egentligen definitionen av "fattig"? WIKIPEDIA!
''I den politiska debatten i rikare länder är definitionen av fattigdom oftast bredare och omfattar de hushåll vars inkomst inte tillåter större sparande, och inte har särskilt mycket pengar till exempel tv-innehav, tandvård och liknande, utan måste ansöka om försörjningsstöd för sådant. I till exempel Sverige talar man, i de fall ordet används, ofta om de som får socialbidrag som "fattiga".''
Nu betalar jag iofs för tv-innehav (annars blir det snigel på ögat!), men jag har aldrig råd med exempelvis kläder och tandläkarbesök, vilket jag inte ser som något konstigt eftersom hyra och mat trots allt måste prioriteras. Det är irritersamt att välja bort saker man skulle vilja ha, men jag är långt ifrån ensam.
Men, wait what, lever jag alltså UNDER "skälig levnadsnivå"?
''Existensminimum innebär en fastställd nettosumma per månad, som ska räcka till mat, kläder, TV-avgift med mera, på en låg kostnadsnivå men enligt vad som kan anses skäligt. (...)
I Sverige 2009 var summan för riksnormen, årligen fastställd av Socialstyrelsen, 3680 kronor per månad för ensamstående. 2008 var summan 3550 kr per månad. Dessutom tillkommer en summa för boendet beroende på vad det kostar i det individuella fallet. Den skäliga kostnaden för bostadskostnad är olika för olika kommuner, t ex skiljer sig hyresnivåerna mycket mellan storstäder och landsbygd. I mindre städer och landsbygdskommuner brukar maximalt 3000 kr i månaden accepteras som bostadshyra för unga ensamstående vuxna, 18-29 år. (...)''
Ja, satan i gatan, det gör jag. Och de flesta jag känner också, för den delen. Tjoflöjt!
OBS! Jag vill infoga en liten disclaimer: jag har pengar i mitt företag (hej frilansare) som jag väldigt sällan rör eftersom jag är rädd att råka begå ekobrott. Med andra ord är det så jäkla INTE synd om mig om det skulle fucka upp sig totalt. Men jag skulle inte bli beviljad ett lån, direkt.
Dock!
Tid och möjlighet att teckna - Priceless.
Brukar inte ge mig in i diskussioner som florerar på Bloggosfären eftersom jag inte just hör dit. Och, hm, nu vet jag inte heller om det här kvalar in eftersom det snarare handlar OM en blogg.
That's right.
Jag ska pladdra på om att modebloggaren Mogi går på a-kassa i två veckor. Varför stör det här mig så mycket? Mata inte trollen, brukade alltid forummänniskorna varna mig. Och ändå måste jag ventilera.
Den framgångsrika modebloggarskan Mogi, 20 år, skall under två veckor inte röra de pengar som hon tjänar på sitt modebloggande (det är en del). Istället har hon av Aftonbladet fått 3 770 kr att leva på i två veckor. Då är alltså hyra och mat (hon bor hemma och får där middag och frukost lagat åt sig) avdragna redan. Mogi får inte bli bjuden (av exempelvis en vän när de är ute på restaurang), men hon får gå på pressevents som vanligt (där det vankas pråligt gratiskrubb) medan kläder & accessoarer som hon köpt veckan innan trillar in på rullande band.
Det första som hände när experimentet körde igång var att hälften av summan gick åt till hennes mobilräkning, varpå hon förkunnade att eftersom det var en HALV månad, skulle även räkningen halveras. Nu har hon ungefär en tusenlapp kvar, efter att ha köpt fika och hyrt film.
Detta är kolossalt provocerande av flera anledningar, inte minst eftersom meningen är att vi ska se hur hon klarar av att leva som FATTIG på A-KASSA. Hon skall, enligt utsago, ge "tips och råd" hur man kan klara sig på lite pengar. Det hela är för en god sak, att uppmärksamma ungdomsarbetslösheten och att många unga faktiskt lever på sådär lite, tänka sig!!
Jag är förbluffad.
Förutom den självklara paradoxen, känner jag mig dessutom lite paff.
"Vänta lite, vad är det ni säger?! Jag är väl inte fattig!!"
Så. Vad är egentligen definitionen av "fattig"? WIKIPEDIA!
''I den politiska debatten i rikare länder är definitionen av fattigdom oftast bredare och omfattar de hushåll vars inkomst inte tillåter större sparande, och inte har särskilt mycket pengar till exempel tv-innehav, tandvård och liknande, utan måste ansöka om försörjningsstöd för sådant. I till exempel Sverige talar man, i de fall ordet används, ofta om de som får socialbidrag som "fattiga".''
Nu betalar jag iofs för tv-innehav (annars blir det snigel på ögat!), men jag har aldrig råd med exempelvis kläder och tandläkarbesök, vilket jag inte ser som något konstigt eftersom hyra och mat trots allt måste prioriteras. Det är irritersamt att välja bort saker man skulle vilja ha, men jag är långt ifrån ensam.
Men, wait what, lever jag alltså UNDER "skälig levnadsnivå"?
''Existensminimum innebär en fastställd nettosumma per månad, som ska räcka till mat, kläder, TV-avgift med mera, på en låg kostnadsnivå men enligt vad som kan anses skäligt. (...)
I Sverige 2009 var summan för riksnormen, årligen fastställd av Socialstyrelsen, 3680 kronor per månad för ensamstående. 2008 var summan 3550 kr per månad. Dessutom tillkommer en summa för boendet beroende på vad det kostar i det individuella fallet. Den skäliga kostnaden för bostadskostnad är olika för olika kommuner, t ex skiljer sig hyresnivåerna mycket mellan storstäder och landsbygd. I mindre städer och landsbygdskommuner brukar maximalt 3000 kr i månaden accepteras som bostadshyra för unga ensamstående vuxna, 18-29 år. (...)''
Ja, satan i gatan, det gör jag. Och de flesta jag känner också, för den delen. Tjoflöjt!
OBS! Jag vill infoga en liten disclaimer: jag har pengar i mitt företag (hej frilansare) som jag väldigt sällan rör eftersom jag är rädd att råka begå ekobrott. Med andra ord är det så jäkla INTE synd om mig om det skulle fucka upp sig totalt. Men jag skulle inte bli beviljad ett lån, direkt.
Dock!
Tid och möjlighet att teckna - Priceless.