The final frontier
Som traditionen bjuder~...
Och vad blev kvar?
Med~ley~?
Pheww. Och nej, jag lär mig aldrig.
Således har det här nu kommit att bli den tuffaste Medleydeadlinen jag stått inför. Så kan det gå när man tror att "det där kan jag ta på mig, och det där, och det där". Spoiler? NEJ, det kan du inte.
Varje sak som någon annan tar över är nu en oerhörd lättnad, vare sig det handlar om planering inför något moment på SPX, Otecknads fakturahantering (jag älskar Egil) eller hur vi gör med middag idag. Jag bryr mig inte ens om pengahelvetet längre, utan lånar skoningslöst från sparkontot. Bear, fix it plzkthx?
Allt handlar egentligen om vilken inställning jag har till arbetet. Och så länge jag sitter där och bara har sidorna framför mig, då är det inte alls så farligt. Då minns jag exakt varför jag gör det jag gör och varför det är viktigt - men om jag byter perspektiv en smula, så vacklar den där bestämdheten något. Rationellt, nej. Planeringen är åt fanders. Jag pendlar mellan 30-50% chans för framgång, vilket är riktigt usla odds.
Men dock, hon rör på sig.
Är det inte underligt?
Typisk skaparängst, om än något mer lätthanterligt den här gången. Jag vägrar att tro att jag är den enda som är blind för mina skapelser medan de ligger på ritbordet. Hur kan en bild som föddes genom en trubbig penna under frustration ändå blandas in i bildspråket och få linjerna att verka lätta och följsamma så fort arket gått genom scannern?
Och då menar jag inte att allt per automatik blir snyggt, tvärtom finns det en del ordentligt pinsamma skarvar i det här brokiga kapitlet. Men det är lätt att glömma att även de mest kantiga och klumpiga tuschplumparna finner en plats när allt kommer omkring.
Jag fick ta ett väldigt svårt beslut här om dagen. Jag trodde verkligen, fram tills en vecka sedan kanske, att planeringen skulle fungera. Kompromisser, visst. Men på något vis utgick jag liksom ifrån att den där sista helgen innan tryck skulle gå att avvara, att deadlinen skulle kunna tidigareläggas så att jag inte skulle behöva offra min systerdotters dop (i Östersund) då jag dessutom lovat att sjunga.
Såg fram emot det. Såg för min inre blick hur jag skulle kunna texta och redigera på tåget, ta en dagstripp och komma tillbaks fräsch och slutföra jobbet med någon dags marginal till godo.
Men insikten kom bit för bit, och snart stod det klart att jag fick välja mellan min familj eller Medley. Ett löfte mot tre månaders jobb. Satans helvete vad dåligt samvete jag har nu, plus ytterligare en tung anledning att inte göra något mindre än mitt bästa (under omständigheterna).
Man ska vara seriös.
- Workshops och föreläsningar (nio föreläsningstillfällen sammanlagt) CHECK
- Seriekonstkursen CHECK
- Serieveckan med Myling CHECK
Och vad blev kvar?
Med~ley~?
Pheww. Och nej, jag lär mig aldrig.
Således har det här nu kommit att bli den tuffaste Medleydeadlinen jag stått inför. Så kan det gå när man tror att "det där kan jag ta på mig, och det där, och det där". Spoiler? NEJ, det kan du inte.
Varje sak som någon annan tar över är nu en oerhörd lättnad, vare sig det handlar om planering inför något moment på SPX, Otecknads fakturahantering (jag älskar Egil) eller hur vi gör med middag idag. Jag bryr mig inte ens om pengahelvetet längre, utan lånar skoningslöst från sparkontot. Bear, fix it plzkthx?
Allt handlar egentligen om vilken inställning jag har till arbetet. Och så länge jag sitter där och bara har sidorna framför mig, då är det inte alls så farligt. Då minns jag exakt varför jag gör det jag gör och varför det är viktigt - men om jag byter perspektiv en smula, så vacklar den där bestämdheten något. Rationellt, nej. Planeringen är åt fanders. Jag pendlar mellan 30-50% chans för framgång, vilket är riktigt usla odds.
Men dock, hon rör på sig.
Är det inte underligt?
Typisk skaparängst, om än något mer lätthanterligt den här gången. Jag vägrar att tro att jag är den enda som är blind för mina skapelser medan de ligger på ritbordet. Hur kan en bild som föddes genom en trubbig penna under frustration ändå blandas in i bildspråket och få linjerna att verka lätta och följsamma så fort arket gått genom scannern?
Och då menar jag inte att allt per automatik blir snyggt, tvärtom finns det en del ordentligt pinsamma skarvar i det här brokiga kapitlet. Men det är lätt att glömma att även de mest kantiga och klumpiga tuschplumparna finner en plats när allt kommer omkring.
Jag fick ta ett väldigt svårt beslut här om dagen. Jag trodde verkligen, fram tills en vecka sedan kanske, att planeringen skulle fungera. Kompromisser, visst. Men på något vis utgick jag liksom ifrån att den där sista helgen innan tryck skulle gå att avvara, att deadlinen skulle kunna tidigareläggas så att jag inte skulle behöva offra min systerdotters dop (i Östersund) då jag dessutom lovat att sjunga.
Såg fram emot det. Såg för min inre blick hur jag skulle kunna texta och redigera på tåget, ta en dagstripp och komma tillbaks fräsch och slutföra jobbet med någon dags marginal till godo.
Men insikten kom bit för bit, och snart stod det klart att jag fick välja mellan min familj eller Medley. Ett löfte mot tre månaders jobb. Satans helvete vad dåligt samvete jag har nu, plus ytterligare en tung anledning att inte göra något mindre än mitt bästa (under omständigheterna).
Man ska vara seriös.