Framåt igen
Mitt höstlöfte är att bete mig mer som Apple, och mindre som Peter Molyneux. Det kommer inte att bli lätt, men med nya rutiner och lite god motivation är jag redo att försöka.
Årets höstvecka är över, och jag sitter och plitar ihop fakturor. Att introducera ett par nya övningar och ta mer kontroll över de tidigare delarna av workshopen gjorde verkligen susen. Jag ska nog fortfarande se över och göra om stora delar av upplägget, men just nu känns det hyfsat stabilt. Vilket är bra.
Uppropet för seriekonstkursen äger rum på HDK nu på tisdag (i övermorgon~). Har suttit och häckat på SJ:s hemsida stora delar av dagen i hopp om en bra sista-minuten-biljett. Till sist bokade jag en som verkar bra dit (dräglig restid, drägligt pris) och hoppade på mitt livs första traderaauktion för hembiljetten. Funkar inte det, blir det väl sista-minuten hem också. Win-win.
Jenny B är en ängel som låter mig inkräkta på hennes stora och mysiga kickasslägenhet åter igen. Skönt att bo hos någon annan som ska på uppropet också, mitt lokalsinne är katastrofalt kasst. Och så kan man ha 'pre-upprop-jitters' tillsammans, eguhah.
Har fått dåliga nyheter hemifrån, vilket jag inte försöker tänka på. Det paralyserar och får mig att vilja stänga allt ute; en skyddsmekanism som jag aldrig har tagit till tidigare, och det skrämmer mig. Jag vet hur man ska resonera kring sånt här, att man ska kunna förbereda sig mentalt, men jag vill inte. Jag känner mig som en envis och livrädd sjuåring. Jag fick ingen förberedelse när mormor plötsligt inte fanns mer, och har fortfarande inte förstått, eller accepterat, allt ännu. Pallar inte just nu.
Låter kanske känslokallt, men jag vill inte förstå eller acceptera någonting ännu, jag vill gå framåt.
Möte i ateljén ikväll. Får se hur många som dyker upp, det är verkligen skitsvårt att koordinera åtta pers. Phew.
Årets höstvecka är över, och jag sitter och plitar ihop fakturor. Att introducera ett par nya övningar och ta mer kontroll över de tidigare delarna av workshopen gjorde verkligen susen. Jag ska nog fortfarande se över och göra om stora delar av upplägget, men just nu känns det hyfsat stabilt. Vilket är bra.
Uppropet för seriekonstkursen äger rum på HDK nu på tisdag (i övermorgon~). Har suttit och häckat på SJ:s hemsida stora delar av dagen i hopp om en bra sista-minuten-biljett. Till sist bokade jag en som verkar bra dit (dräglig restid, drägligt pris) och hoppade på mitt livs första traderaauktion för hembiljetten. Funkar inte det, blir det väl sista-minuten hem också. Win-win.
Jenny B är en ängel som låter mig inkräkta på hennes stora och mysiga kickasslägenhet åter igen. Skönt att bo hos någon annan som ska på uppropet också, mitt lokalsinne är katastrofalt kasst. Och så kan man ha 'pre-upprop-jitters' tillsammans, eguhah.
Har fått dåliga nyheter hemifrån, vilket jag inte försöker tänka på. Det paralyserar och får mig att vilja stänga allt ute; en skyddsmekanism som jag aldrig har tagit till tidigare, och det skrämmer mig. Jag vet hur man ska resonera kring sånt här, att man ska kunna förbereda sig mentalt, men jag vill inte. Jag känner mig som en envis och livrädd sjuåring. Jag fick ingen förberedelse när mormor plötsligt inte fanns mer, och har fortfarande inte förstått, eller accepterat, allt ännu. Pallar inte just nu.
Låter kanske känslokallt, men jag vill inte förstå eller acceptera någonting ännu, jag vill gå framåt.
Möte i ateljén ikväll. Får se hur många som dyker upp, det är verkligen skitsvårt att koordinera åtta pers. Phew.