Fångad av Maran
Ibland försöker jag få folk att hålla med mig om att "visst är det läskigt när man vaknar, och fastän man är helt medveten så är kroppen fortfarande helt stel och paralyserad, och det finns ingenting man kan göra åt det?"
...oftast brukar jag mötas av föga roade miner och nekande svar. Ändå råkar de flesta människor ut för detta tillstånd - 'sömnparalys' (eller 'sömnförlamning') åtminstone någon gång i livet, så att jag råkar ut för det då och då är ingenting jag direkt oroar mig för. Det har skrämt livet ur mig ett par gånger (man kan få en tryckande känsla över bröstet, som om man skulle kvävas, bland annat) men att veta vad det beror på känns skönt. Det är ju ganska fascinerande ändå.
Men att det kunde ha någon som helst koppling till mina mer och mer frekventa nattliga hallucinationer hade jag ingen aning om.
Sedan några år tillbaks har jag haft extremt verkliga hallucinationer nattetid. De varierar kraftigt i ihållighet och utförande: ibland kan jag känna en ofamiljär tyngd brevid mig i sängen, olika temperaturer och texturer, ibland hör jag klart och tydligt hur människor sitter bredvid mig och samtalar eller talar direkt till mig, och ibland (oftast) ser jag folk (eller djur) som traskar runt i lägenheten, ser in genom fönstret, eller stirrar på en bland skuggorna. Ibland (oftast) bryr jag mig inte - gör vad ni vill, jag måste sova! - men ibland kan hallucinationerna te sig väldigt skrämmande.
Som på sistone.
Den gångna veckan har jag exempelvis:
* Hört och sett ett djur ränna runt på golvet bredvid sängen (inte lika hemsk som hunden* dock)
* Sett två små barn stå och stirra på mig i hallen (det ena barnet sprang sedan in på vårt badrum)
* Vaknat upp med två halva, avsågade ben bredvid mig i sängen (jag var på väg att låsa upp dörren och be grannarna om hjälp, men vände mig om för att dubbelkolla, och insåg att de inte längre var där).
De här minns jag alltså. Sedan ska jag ha skällt ut Björn för att han tagit in en "äcklig robot", men det kan lika gärna ha varit en dröm.
Nu, som ni kanske märkte, skilde jag på dröm och hallucination.
Detta beror på att både synerna och sömnparalysen kan härledas till hypnagogi; "ett tillstånd mellan vakenhet och sömn" - de är drömrelaterade, men de är inte regelrätta drömmar. Vanligast förekommande i samband med narkolepsi, men som sagt, alla råkar ut för det någon gång, vissa oftare än andra. Medan de pågår är de fullt verkliga och smälter in perfekt, man jag kan ändå lugnt och sansat konstatera att "det där var inte verkligt" när de försvinner.
Artikeln på engelska Wikipedia är väldigt intressant, så ta gärna en titt.
Men de har blivit fler och fler. De kommer oftare nu.
Däremot har jag inte haft en massa spindlar och kryp i sängen på väldigt länge, inte sedan Malmö ungefär. Det är skönt.
* - I Hofors fick jag en natt nästan en hjärtattack när en stor, svart, flåsande hund dök upp i fotändan av vår säng. Jag kunde se tänderna, känna dess tyngd på madrassen och värmen från den pälsbeklädda kroppen. I flera minuter satt jag stel som en pinne och försökte få Björn att inte göra några snabba rörelser utifall djuret skulle anfalla. När jag sakta kröp mot den för att försöka få den att sluta morra, var den borta..
Idag fick jag mitt serieskapande - och spridning i synnerhet - jämfört med "någon som målar warhammerfigurer och kallar det konst". Jag blev mållös, dumpade mina serier (HAHA sfherier) på Staffars bord (reklam!) och gick hem.
Det finns en gräns för hur korkade saker jag måste få höra, och när någonting helt enkelt inte är värt mödan får det faktiskt vara.
...oftast brukar jag mötas av föga roade miner och nekande svar. Ändå råkar de flesta människor ut för detta tillstånd - 'sömnparalys' (eller 'sömnförlamning') åtminstone någon gång i livet, så att jag råkar ut för det då och då är ingenting jag direkt oroar mig för. Det har skrämt livet ur mig ett par gånger (man kan få en tryckande känsla över bröstet, som om man skulle kvävas, bland annat) men att veta vad det beror på känns skönt. Det är ju ganska fascinerande ändå.
Men att det kunde ha någon som helst koppling till mina mer och mer frekventa nattliga hallucinationer hade jag ingen aning om.
Sedan några år tillbaks har jag haft extremt verkliga hallucinationer nattetid. De varierar kraftigt i ihållighet och utförande: ibland kan jag känna en ofamiljär tyngd brevid mig i sängen, olika temperaturer och texturer, ibland hör jag klart och tydligt hur människor sitter bredvid mig och samtalar eller talar direkt till mig, och ibland (oftast) ser jag folk (eller djur) som traskar runt i lägenheten, ser in genom fönstret, eller stirrar på en bland skuggorna. Ibland (oftast) bryr jag mig inte - gör vad ni vill, jag måste sova! - men ibland kan hallucinationerna te sig väldigt skrämmande.
Som på sistone.
Den gångna veckan har jag exempelvis:
* Hört och sett ett djur ränna runt på golvet bredvid sängen (inte lika hemsk som hunden* dock)
* Sett två små barn stå och stirra på mig i hallen (det ena barnet sprang sedan in på vårt badrum)
* Vaknat upp med två halva, avsågade ben bredvid mig i sängen (jag var på väg att låsa upp dörren och be grannarna om hjälp, men vände mig om för att dubbelkolla, och insåg att de inte längre var där).
De här minns jag alltså. Sedan ska jag ha skällt ut Björn för att han tagit in en "äcklig robot", men det kan lika gärna ha varit en dröm.
Nu, som ni kanske märkte, skilde jag på dröm och hallucination.
Detta beror på att både synerna och sömnparalysen kan härledas till hypnagogi; "ett tillstånd mellan vakenhet och sömn" - de är drömrelaterade, men de är inte regelrätta drömmar. Vanligast förekommande i samband med narkolepsi, men som sagt, alla råkar ut för det någon gång, vissa oftare än andra. Medan de pågår är de fullt verkliga och smälter in perfekt, man jag kan ändå lugnt och sansat konstatera att "det där var inte verkligt" när de försvinner.
Artikeln på engelska Wikipedia är väldigt intressant, så ta gärna en titt.
Men de har blivit fler och fler. De kommer oftare nu.
Däremot har jag inte haft en massa spindlar och kryp i sängen på väldigt länge, inte sedan Malmö ungefär. Det är skönt.
* - I Hofors fick jag en natt nästan en hjärtattack när en stor, svart, flåsande hund dök upp i fotändan av vår säng. Jag kunde se tänderna, känna dess tyngd på madrassen och värmen från den pälsbeklädda kroppen. I flera minuter satt jag stel som en pinne och försökte få Björn att inte göra några snabba rörelser utifall djuret skulle anfalla. När jag sakta kröp mot den för att försöka få den att sluta morra, var den borta..
Idag fick jag mitt serieskapande - och spridning i synnerhet - jämfört med "någon som målar warhammerfigurer och kallar det konst". Jag blev mållös, dumpade mina serier (HAHA sfherier) på Staffars bord (reklam!) och gick hem.
Det finns en gräns för hur korkade saker jag måste få höra, och när någonting helt enkelt inte är värt mödan får det faktiskt vara.