Den brinnande konstnärssjälen som affärsidé, och min mancrush.
På sistone har jag funderat på saker att blogga om. Det finns en hel del som jag skulle vilja få ner i skrift, en del väldigt personligt, en del tramsiga iakttagelser, en del skoj. Men just nu är jag på ett ganska jämnt, gott humör, och har varit det en längre tid. Allt tycks ligga rätt, bara.
För det första har jag kommit till insikten att jag faktiskt tecknar på olika vis, av olika anledningar. Och det omöjligen alltid kan vara kul. Den enda sanna glädjen jag får ut av att rita är inspirationsrushen, klottrandet, och när produkten eventuellt är klar. Ja, och pillande på detaljer då, men det går in under klotter.
Men rentecknande tycker jag är rent ut sagt tråkigt, allt som oftast - om det inte är en sådan där nyckelscen/ruta som man verkligen sett fram emot att få rita - generellt sett är 90% av det jag gör färdsträcka.
Det är väldigt lätt att glömma, både för målgruppen (eller uppdragsgivaren) såväl som för konstnären, att det vi utför är jobb. Och jobb kan verkligen inte vara roligt hela tiden.
Jag har haft så dåligt samvete över att jag faktiskt tycker det är tråkigt att rita. Däremot har jag inte dåligt samvete över att jag i längden blir uttråkad av att, exempelvis, rensa rabatter, sälja tidningsprenumerationer, skruva i hotelldörrhandtag eller servera kaffe.
Detta är, för att en majoritet anser att "Vadå, det där kan du ju! Då är det väl inte svårt." Som att tecknandet är en gudomlig gåva, och att jag borde vara mer tacksam. Och, tja, det borde jag ju. Men faktum är att tecknandet är ett långsamt, tidskrävande och föga tacksamt jobb som jag (till skillnad från telefonförsäljande) har en fallenhet för.
Och det är faktiskt därför jag ritar. Eller, det finns två anledningar.
* Det är, i mitt fall, det mest effektiva sättet att uttrycka sig. Ögonblicklig stimuli. Jag känner mig harmonisk och, tja, rätt placerad när jag får rita, eller göra närliggande grejor. Jag kan nå ut med serier på ett helt annat sätt än i skrift och bild allena.
* Det är det område som jag tjänat mest på. Det är inte alltid lätt och roligt - som med alla jobb - men det är enklare att genomföra än andra jobb, jag kan faktiskt det här. Jag är en bättre tecknare än jag är ett bra cafébiträde eller en bra fastighetstekniker.
Men sedan kommer en liten röst och säger; "Men du är ju konstnär! Du ska ju brinna för det här!" ...och genast kastar sig det dåliga samvetet över mig.
Varför kan jag inte tycka, att det enda jag är någolunda bra på är roligt?
Varför fylls jag av tvivel att jag faktiskt skulle kunna tjäna pengar på det, bara för att det inte är Yaaaaahh, himmelsk uppenbarelse och instant skitsnygg konst utan nåå~gon som helst ansträngning~! som gäller?
Trams.
Jobba hårt, men jobba bra, så blir allt vinst.
...Och om man skriver några meningar om dagen, så blir det till slut en bok.
Den upptäckten är för övrigt © Yvette, som alltid är ett föredöme, srsly.
VARFÖR är Elijah Wood med på bilden?! Snodd från JAMD.com utan tillstånd, bilden är © Kevin Winter/Getty Images
ÅH! Förresten hade jag en underbar dröm i natt! Jag drömde att jag fick träffa Yuji Naka (vi hade typ avtalad tid eller något). I drömmen jobbade han fortfarande kvar på SEGA, han var jättelång (!!) och talade perfekt engelska. Och lite svenska. Vi skakade bara hand, men jag ville så gärna krama honom. Vi hade ett förtroeligt samtal på ungefär en kvart, sedan sade säkerhetsvakterna/sekreterarna att tiden var slut, "YU2" hade ett annat möte att gå till. Det var lite snopet, men jag var ändå jätteglad när jag vaknade, och det humöret har hållit i sig!
Det här är för övrigt kanske tredje gången jag drömt om Herr Naka. Jag var tvungen att Googla upp hans ålder, för jag fick för mig att han var '75:a, men så mindes jag att sound test bara gick upp till 60-nånting i Sonic 2. Det stämde, han är född '65. Buh. Men för att vara 43 år är han ändå ganska välbehållen, så det är faktiskt inte SÅ dirty.
Just nu tror jag faktiskt mer på Sonic Unleashed än Sonic Chronicles. Mest på grund av att grafiken och spelkänslan ser mer genomarbetad ut i Unleashed än SEGA:s spel gjort på länge. Och vad FAN, Bioware, är dealen med Sonic X-stuket på karaktärsdesignen?! Fy skäms!
För det första har jag kommit till insikten att jag faktiskt tecknar på olika vis, av olika anledningar. Och det omöjligen alltid kan vara kul. Den enda sanna glädjen jag får ut av att rita är inspirationsrushen, klottrandet, och när produkten eventuellt är klar. Ja, och pillande på detaljer då, men det går in under klotter.
Men rentecknande tycker jag är rent ut sagt tråkigt, allt som oftast - om det inte är en sådan där nyckelscen/ruta som man verkligen sett fram emot att få rita - generellt sett är 90% av det jag gör färdsträcka.
Det är väldigt lätt att glömma, både för målgruppen (eller uppdragsgivaren) såväl som för konstnären, att det vi utför är jobb. Och jobb kan verkligen inte vara roligt hela tiden.
Jag har haft så dåligt samvete över att jag faktiskt tycker det är tråkigt att rita. Däremot har jag inte dåligt samvete över att jag i längden blir uttråkad av att, exempelvis, rensa rabatter, sälja tidningsprenumerationer, skruva i hotelldörrhandtag eller servera kaffe.
Detta är, för att en majoritet anser att "Vadå, det där kan du ju! Då är det väl inte svårt." Som att tecknandet är en gudomlig gåva, och att jag borde vara mer tacksam. Och, tja, det borde jag ju. Men faktum är att tecknandet är ett långsamt, tidskrävande och föga tacksamt jobb som jag (till skillnad från telefonförsäljande) har en fallenhet för.
Och det är faktiskt därför jag ritar. Eller, det finns två anledningar.
* Det är, i mitt fall, det mest effektiva sättet att uttrycka sig. Ögonblicklig stimuli. Jag känner mig harmonisk och, tja, rätt placerad när jag får rita, eller göra närliggande grejor. Jag kan nå ut med serier på ett helt annat sätt än i skrift och bild allena.
* Det är det område som jag tjänat mest på. Det är inte alltid lätt och roligt - som med alla jobb - men det är enklare att genomföra än andra jobb, jag kan faktiskt det här. Jag är en bättre tecknare än jag är ett bra cafébiträde eller en bra fastighetstekniker.
Men sedan kommer en liten röst och säger; "Men du är ju konstnär! Du ska ju brinna för det här!" ...och genast kastar sig det dåliga samvetet över mig.
Varför kan jag inte tycka, att det enda jag är någolunda bra på är roligt?
Varför fylls jag av tvivel att jag faktiskt skulle kunna tjäna pengar på det, bara för att det inte är Yaaaaahh, himmelsk uppenbarelse och instant skitsnygg konst utan nåå~gon som helst ansträngning~! som gäller?
Trams.
Jobba hårt, men jobba bra, så blir allt vinst.
...Och om man skriver några meningar om dagen, så blir det till slut en bok.
Den upptäckten är för övrigt © Yvette, som alltid är ett föredöme, srsly.
VARFÖR är Elijah Wood med på bilden?! Snodd från JAMD.com utan tillstånd, bilden är © Kevin Winter/Getty Images
ÅH! Förresten hade jag en underbar dröm i natt! Jag drömde att jag fick träffa Yuji Naka (vi hade typ avtalad tid eller något). I drömmen jobbade han fortfarande kvar på SEGA, han var jättelång (!!) och talade perfekt engelska. Och lite svenska. Vi skakade bara hand, men jag ville så gärna krama honom. Vi hade ett förtroeligt samtal på ungefär en kvart, sedan sade säkerhetsvakterna/sekreterarna att tiden var slut, "YU2" hade ett annat möte att gå till. Det var lite snopet, men jag var ändå jätteglad när jag vaknade, och det humöret har hållit i sig!
Det här är för övrigt kanske tredje gången jag drömt om Herr Naka. Jag var tvungen att Googla upp hans ålder, för jag fick för mig att han var '75:a, men så mindes jag att sound test bara gick upp till 60-nånting i Sonic 2. Det stämde, han är född '65. Buh. Men för att vara 43 år är han ändå ganska välbehållen, så det är faktiskt inte SÅ dirty.
Just nu tror jag faktiskt mer på Sonic Unleashed än Sonic Chronicles. Mest på grund av att grafiken och spelkänslan ser mer genomarbetad ut i Unleashed än SEGA:s spel gjort på länge. Och vad FAN, Bioware, är dealen med Sonic X-stuket på karaktärsdesignen?! Fy skäms!