Jag bloggar fanimej alltid på helger.
På tung inrådan har jag under de senaste månaderna undvikit att jobba på helger. Inte för att jag jobbar sämre på helger, utan för att jag helt enkelt gör det till norm och gör att jag presterar sämre generellt. Vare sig jag vill det eller inte, får helgerna vara fria (okynnesjobb räknas inte!).
Men nu ska årsboksmaterialet in, och här sitter jag nu och rastrerar i 1200dpi. Har ingen aning om hur det kommer att se ut i tryck, men photoshopfilerna sparas utifall. En del av det här (pah) kommer jag att kunna återanvända för retroaktivität (som nu går FRAMÅT) så det är inte helt bortkastad tid. Däremot måste jag också scanna om ca 15-20 sidor av kapitel 3, och det är jag lite osäker på. Det går ju att jobba nu, jag har inget bättre för mig, och det är ganska kul, men jag oroar mig ändå. Tänk om jag plötsligt blir knäpp igen, bara för att jag felprioriterar? Okej, det funkar inte riktigt så, men jag litar inte på mig själv.
Nåväl. Jag mår bäst när jag jobbar. Och när jobbet är klart. När jag ser det tydliga resultatet växa framför mina ögon. Sedan kommer resten, och det vet jag inte hur jag ska hantera, vilket då blir lamslagenhet. Och människor. Och det där ute.
Vill visa vilka fina sidor jag gjort på sistone, men det känns riskabelt att säga någonting alls. Så nu ska jag vara tyst.
Men nu ska årsboksmaterialet in, och här sitter jag nu och rastrerar i 1200dpi. Har ingen aning om hur det kommer att se ut i tryck, men photoshopfilerna sparas utifall. En del av det här (pah) kommer jag att kunna återanvända för retroaktivität (som nu går FRAMÅT) så det är inte helt bortkastad tid. Däremot måste jag också scanna om ca 15-20 sidor av kapitel 3, och det är jag lite osäker på. Det går ju att jobba nu, jag har inget bättre för mig, och det är ganska kul, men jag oroar mig ändå. Tänk om jag plötsligt blir knäpp igen, bara för att jag felprioriterar? Okej, det funkar inte riktigt så, men jag litar inte på mig själv.
Nåväl. Jag mår bäst när jag jobbar. Och när jobbet är klart. När jag ser det tydliga resultatet växa framför mina ögon. Sedan kommer resten, och det vet jag inte hur jag ska hantera, vilket då blir lamslagenhet. Och människor. Och det där ute.
Vill visa vilka fina sidor jag gjort på sistone, men det känns riskabelt att säga någonting alls. Så nu ska jag vara tyst.
Click to view