Brev till en fallen
Title: Brev till en fallen
Author: Pocki
Original posting date: 2006-02-02
Language: Swedish
Pairing: Obi/Ani (Ani/Padmé)
Rating: PG
Disclaimer: George Lucas owns everything Star Wars and my heart. Cher owns the song.
Time setting: During Revenge of the Sith when Obi-Wan is hidden on Padmé’s ship heading for Mustafar.
Summary: Obi-Wan’s thoughts about what has happened to Anakin, and their relationship.
A/N: It’s in Swedish (written for school), has been translated (see next entry). The song in the beginning and the end is Cher’s “A song for the lonely”, which I felt was very very Obi/Ani.
When you're standing on the edge of nowhere
There's only one way up so your heart's got to go there
Through the darkest night
See the light shine bright
When heroes fall in love or war they live forever
Om jag visste att det skulle vara sista gången vi sågs när vi stod där på plattformen, skulle jag ha sagt något annat till dig? Skulle jag ha erkänt allt eller hade jag rentav varit tyst?
Jag förstår inte hur vi kunde ha förbisett alla tecken. Dina alldeles för starka känslor, för allt och alla. Dina utbrott av vrede när vi inte fattat de beslut du önskade. All avund.
Vi trodde aldrig att du skulle falla. Vi trodde aldrig att du skulle acceptera mörkret så lätt. Visst, somliga var misstänksamma och jag var kanske naiv, men aldrig trodde vi att du skulle falla.
Jag tror att det började för många år sedan. Dagen då du erkände och jag vände mig bort. Jag tror det var då allt började rasa. Tidigt lärde jag dig vår kodex; vi ska varken ha djupa känslor eller känna passion. Men det var precis vad du hängav dig åt. Du älskade så mycket. Din mor, Padmé. Och mig.
Du sa att du älskade mig. Jag svarade att vi inte får älska.
Du sa att du ville mer. Jag svarade att om du fortsatte så skulle vi behöva bryta våra band och ge dig en annan mästare. Vad jag aldrig erkände var att det var för mitt bästa, inte ditt. Jag var rädd för att falla för frestelsen, att jag skulle tappa all den kontroll jag jobbat för.
Du ville alltid ha mer, var aldrig nöjd. Jag trodde aldrig att du skulle bli maktgalen, men du ville alltid nå högre. Att vara Den Utvalde var inte nog.
När du blev kallad till Rådet såg jag hur du sken. Det var längesedan jag såg dig skina så. Att bli en av de tolv är en stor ära, det visste du. Men vi kunde inte göra dig till mästare, du är alldeles för ung. Din plats i Rådet var kanske förhastad, men vi behövde någon på insidan. Jag kunde inte göra något för att förhindra deras beslut, fastän jag visste att du inte ville svika någon. Det var emot vad jag lärt dig. Ändå var det vi, de som förespråkar fred, lojalitet och ärlighet, som ville få dig att välja sida och göra dig till en spion.
Var det alltså vi som tvingade dig mot avgrunden? Var det vi som fick dig att falla?
Ja, jag erkänner, väldigt få av oss följer kodexen till fullo. När jag med vapen i hand försvarar mig själv och andra gör jag det med en sån passion att det skrämmer mig. Och kärleken har jag också upplevt; Siri var min ungdoms prövning och du hörde kanske ryktena om master Secura och master Fistos förhållande? Så nej, ingen av oss är perfekt. Det är omöjligt. Men vi har hållit oss kvar i ljuset. Vi har inte gett upp, det är svårt men det går. Vi är medvetna om att när som helst kan vi förlora dem vi håller av men vi försöker inte att förhindra det. Vi accepterar förluster och går vidare, om än ärrade.
Du accepterade aldrig förluster.
Vi tog dig bort från din mor och du förlorade henne. Dock fann du henne igen, bara för att se henne tyna bort i dina armar och åter förloras. Men du hade mig kvar. Det var vad du klamrade dig fast vid när mardrömmar jagade dig genom Coruscants nätter. Jag gav dig allt mitt stöd, men som alltid ville du ha mer. Ständigt sa jag att nej, bara läromästare, inget annat. Och du förlorade så även mig. Visst, jag fanns där men vi var avskärmade från varandra. Vi lade all vikt i vapenträning och blev den omtalade Kenobi-Skywalkerduon som slogs som en, vi kompletterade varandra till det yttersta. Ingen visste vad som försiggick under ytan. Ingen ska någonsin få veta.
Du hade bara ett håll att vända dig, åt Padmé. Hon var ingen ängel från Iegos månar men hon fanns där. Alltid.
Hon blev din stöttepelare och distraktion. När du var ensam om natten fanns hennes röst där för att lugna dig. När du ville uppsöka din döende mor var det Padmé som tog initiativet.
Hon var politiker; list och diskretion tillhörde hennes vardag. Att klara av att hålla en relation i skuggorna var inget problem… för henne.
För dig var hon kanske en ängel ändå. Men en ängel som lockade dig mot avgrunden med sin bländande skönhet. Piloterna från din barndom nämnde aldrig det, men Iegos döttrar är dödliga.
Ert förhållande var inte uppenbart, men jag är din mästare, jag känner dig. Dina känslor för henne var tydliga för mitt tränade sinne; din känsla av lättnad när vi landade på Coruscant efter månader på den Yttre Randen. Du kunde inte dölja det för mig hur mycket du än försökte. Jag kände dig väl, men nu vet jag inte längre vem du är. Inte vem du var. Men din ängel leder mig till dig. Jag känner henne för väl.
Varför? Varför lät du dig ledas bort sådär? Har du inte lyssnat? Var mina uppoffringar för dig inte nog?
Jag förstår inte hur det kunde gå så långt. Hur du kunde hänge dig åt mörkret i en så hög grad att du ville släcka allt ljus. Allt.
Trodde du verkligen att det skulle rädda henne? Hur kunde du vara så dum? Jag tror att du visste att det skulle avskärma henne från dig. Du visste det innerst inne. Det skulle få dig bannlyst från hennes värld. Hennes och min. Hur kunde du tro att det var den rätta vägen?
Du var som en bror för mig. Nej, du var mer än en bror. Jag älskade dig.
Du log när vi tog farväl. Jag vill alltid minnas dig så.
Ditt dåd kommer aldrig att kunna förlåtas men det är ännu inte för sent att resa sig. Snälla Ani, res dig…
This is a song, a song for the lonely
And that's not you only
Author: Pocki
Original posting date: 2006-02-02
Language: Swedish
Pairing: Obi/Ani (Ani/Padmé)
Rating: PG
Disclaimer: George Lucas owns everything Star Wars and my heart. Cher owns the song.
Time setting: During Revenge of the Sith when Obi-Wan is hidden on Padmé’s ship heading for Mustafar.
Summary: Obi-Wan’s thoughts about what has happened to Anakin, and their relationship.
A/N: It’s in Swedish (written for school), has been translated (see next entry). The song in the beginning and the end is Cher’s “A song for the lonely”, which I felt was very very Obi/Ani.
When you're standing on the edge of nowhere
There's only one way up so your heart's got to go there
Through the darkest night
See the light shine bright
When heroes fall in love or war they live forever
Om jag visste att det skulle vara sista gången vi sågs när vi stod där på plattformen, skulle jag ha sagt något annat till dig? Skulle jag ha erkänt allt eller hade jag rentav varit tyst?
Jag förstår inte hur vi kunde ha förbisett alla tecken. Dina alldeles för starka känslor, för allt och alla. Dina utbrott av vrede när vi inte fattat de beslut du önskade. All avund.
Vi trodde aldrig att du skulle falla. Vi trodde aldrig att du skulle acceptera mörkret så lätt. Visst, somliga var misstänksamma och jag var kanske naiv, men aldrig trodde vi att du skulle falla.
Jag tror att det började för många år sedan. Dagen då du erkände och jag vände mig bort. Jag tror det var då allt började rasa. Tidigt lärde jag dig vår kodex; vi ska varken ha djupa känslor eller känna passion. Men det var precis vad du hängav dig åt. Du älskade så mycket. Din mor, Padmé. Och mig.
Du sa att du älskade mig. Jag svarade att vi inte får älska.
Du sa att du ville mer. Jag svarade att om du fortsatte så skulle vi behöva bryta våra band och ge dig en annan mästare. Vad jag aldrig erkände var att det var för mitt bästa, inte ditt. Jag var rädd för att falla för frestelsen, att jag skulle tappa all den kontroll jag jobbat för.
Du ville alltid ha mer, var aldrig nöjd. Jag trodde aldrig att du skulle bli maktgalen, men du ville alltid nå högre. Att vara Den Utvalde var inte nog.
När du blev kallad till Rådet såg jag hur du sken. Det var längesedan jag såg dig skina så. Att bli en av de tolv är en stor ära, det visste du. Men vi kunde inte göra dig till mästare, du är alldeles för ung. Din plats i Rådet var kanske förhastad, men vi behövde någon på insidan. Jag kunde inte göra något för att förhindra deras beslut, fastän jag visste att du inte ville svika någon. Det var emot vad jag lärt dig. Ändå var det vi, de som förespråkar fred, lojalitet och ärlighet, som ville få dig att välja sida och göra dig till en spion.
Var det alltså vi som tvingade dig mot avgrunden? Var det vi som fick dig att falla?
Ja, jag erkänner, väldigt få av oss följer kodexen till fullo. När jag med vapen i hand försvarar mig själv och andra gör jag det med en sån passion att det skrämmer mig. Och kärleken har jag också upplevt; Siri var min ungdoms prövning och du hörde kanske ryktena om master Secura och master Fistos förhållande? Så nej, ingen av oss är perfekt. Det är omöjligt. Men vi har hållit oss kvar i ljuset. Vi har inte gett upp, det är svårt men det går. Vi är medvetna om att när som helst kan vi förlora dem vi håller av men vi försöker inte att förhindra det. Vi accepterar förluster och går vidare, om än ärrade.
Du accepterade aldrig förluster.
Vi tog dig bort från din mor och du förlorade henne. Dock fann du henne igen, bara för att se henne tyna bort i dina armar och åter förloras. Men du hade mig kvar. Det var vad du klamrade dig fast vid när mardrömmar jagade dig genom Coruscants nätter. Jag gav dig allt mitt stöd, men som alltid ville du ha mer. Ständigt sa jag att nej, bara läromästare, inget annat. Och du förlorade så även mig. Visst, jag fanns där men vi var avskärmade från varandra. Vi lade all vikt i vapenträning och blev den omtalade Kenobi-Skywalkerduon som slogs som en, vi kompletterade varandra till det yttersta. Ingen visste vad som försiggick under ytan. Ingen ska någonsin få veta.
Du hade bara ett håll att vända dig, åt Padmé. Hon var ingen ängel från Iegos månar men hon fanns där. Alltid.
Hon blev din stöttepelare och distraktion. När du var ensam om natten fanns hennes röst där för att lugna dig. När du ville uppsöka din döende mor var det Padmé som tog initiativet.
Hon var politiker; list och diskretion tillhörde hennes vardag. Att klara av att hålla en relation i skuggorna var inget problem… för henne.
För dig var hon kanske en ängel ändå. Men en ängel som lockade dig mot avgrunden med sin bländande skönhet. Piloterna från din barndom nämnde aldrig det, men Iegos döttrar är dödliga.
Ert förhållande var inte uppenbart, men jag är din mästare, jag känner dig. Dina känslor för henne var tydliga för mitt tränade sinne; din känsla av lättnad när vi landade på Coruscant efter månader på den Yttre Randen. Du kunde inte dölja det för mig hur mycket du än försökte. Jag kände dig väl, men nu vet jag inte längre vem du är. Inte vem du var. Men din ängel leder mig till dig. Jag känner henne för väl.
Varför? Varför lät du dig ledas bort sådär? Har du inte lyssnat? Var mina uppoffringar för dig inte nog?
Jag förstår inte hur det kunde gå så långt. Hur du kunde hänge dig åt mörkret i en så hög grad att du ville släcka allt ljus. Allt.
Trodde du verkligen att det skulle rädda henne? Hur kunde du vara så dum? Jag tror att du visste att det skulle avskärma henne från dig. Du visste det innerst inne. Det skulle få dig bannlyst från hennes värld. Hennes och min. Hur kunde du tro att det var den rätta vägen?
Du var som en bror för mig. Nej, du var mer än en bror. Jag älskade dig.
Du log när vi tog farväl. Jag vill alltid minnas dig så.
Ditt dåd kommer aldrig att kunna förlåtas men det är ännu inte för sent att resa sig. Snälla Ani, res dig…
This is a song, a song for the lonely
And that's not you only