It's all in the numbers baby / I don’t believe illusions cos too much is real
Idag är det 9 år sedan vi såg Rancid på Mejeriet i Lund. Det känns inte som om det var ett år sedan jag postade inlägg om att det hade gått 8 år. 30 Maj är bara ett så väldigt lätt datum att komma ihåg.
Fast å andra sidan så har jag en bara konstiga datum i huvudet.
Fråga mig när Sara köpte sina kängor på högstadiet, eller när Green Days kackiga uppföljare till Dookie kom.
Att jag inte kan komma ihåg saker som har mer betydelse är bara störigt.
Det är nog något med musik som gör att saker blir lättare att komma ihåg.
På Roskilde mätte vi avstånd i öl.
'Hur lång tid tar det att gå till orangea scenen? -Två öl.'
Hemma fungerar det bättre med musik. Från Rudbecksgatan 118 till Högsåkerringen tog det exakt en Oasis version av 'I am the walrus'. Jag kollade upp hur lång låten är, 6:30. Det låter väldigt mycket, med tanke på att det bara är ett par hundra meter mellan mitt gamla hus och labyrinten bakom Servus/Konsum.
Fast allt är egentligen väldigt logiskt, jag träffade på Sara vid 12:ans bullhållsplats utan för Triangeln när hon hade köpt sina kängor. Jag hade precis köpt Blurs The Great Escape och den släpptes den 11 september, Insomniac släpptes den 6/10 och det är också lätt att komma ihåg för då fyller Michael år. Jag kommer ihåg hur sur jag blev när scoutledaren upplyste om att skivan funnits till salu på Statoil vid Mellanheden tre dagar innan realease datumet. hedningar.
Egentligen borde det vara en massa fina foton här, bilder som aldrig togs för att jag är lat och glömsk.
Sushi i Folkets Parkl och öl och solnedgång på Bo01 med Michael, Morsdags middag med Mamma och Maja på Metro. (m-m-m-m-m) Nu glömmer jag ngt, ironiskt att jag kommer ihåg 10år gamla skivsläpp men inte vad jag gjorde för två dagar sedan.
Igår var det 8år sedan Jeff Buckley dog och imorgon fyller Clint Eastwood 75 år.