Summering
Livet rullar på i en rasande fart och helt plötsligt har veckor gått. Jag har passerat det datum då E föddes med en vecka och gjorde utraljud i fredags som inte visade något diafragmabråck. Visserligen kan det finnas något hål ändå på muskeln som inte syns på utraljud men en notering i min journal till barnläkare att kolla upp det känns tryggt. Läkaren bekräftade att det var en tjej så nu kan jag ställa mig in helt och hållet på det. En tur till barnmorskan visade fina värden och att pluttan ligger med huvudet neråt och huvudet är ruckbart. Då kommer hon antagligen inte kunna vända sig tillbaka så då behöver jag inte vara orolig för sätesbjudning.
E kom hem med någon ny form av förkylning som jag inte var immun emot så nu är jag rejält förkyld. Snorar och hostar och tycker synd om mig själv. Undrar hur länge den här kommer sitta i? Väldigt dålig tajming får jag lov att säga. Den tjej som ska ta över efter mig och min kollega har precis börjat jobba och det är massor med överlämning att göra. Dokument som ska färdigställas, pärmar som ska göras klara, rekrytering som ska sållas, ny sya som ska förberedas inför flytt de närmsta veckorna mm. Då vill man ju var lite mer på topp så att säga än det hängiga spöke som sitter i en hörna och snorar som är jag just nu.
Man ska dock inte ge upp för ibland kan under ske. Det var meningen att vi skulle på en massa olika uppföljningar med E för hans diafragmabråck i Västerås. Vi skulle få kallelser men de dök aldrig upp förra hösten. I samma veva så blir flera barn smittade med multiresistenta bakterier på samma avdelning som E legat på, 69:an, och två barn dör. Och på köpet så kommer svininfluensan och jag kände att jag åker INTE upp till det sjukhuset med E. Tiden gick och vi flyttade ner hit och det blev lite omständigt att härja med det där och dessutom mådde jag inget bra som nygravid så jag tog aldrig tag i det. Så länge E verkade må bra så hoppades jag på det bästa. Men idag så ringer det plötsligt en från barnkliniken och undrar hur det egentligen ligger till. Det verkar som om de har trott att sjukhuset i Stockholm har haft hand om oss och gjort uppföljningar men att i hennes dator inser hon att det nog är så att det är de i Västerås som ska kalla oss. Jo då, jag bekräftar att det är de som ska kolla upp E. Hon ber om ursäkt och undrar om vi vill ha en kallelse och att hon har en tid redan nästa vecka. Jo det vore ju trevligt så man kan lägga den oron bakom sig, men att jag gärna ta det veckan därpå då jag har flyttat hem igen. Så nu helt plötsligt händer sånt här spännande. Troligtvis är allt bra men när E är snorig och hostig i princip helat tiden av alla dagisförkylningar så börjar man ju grubbla om det kan vara något annat. Astma är t ex en biverkning för en del diafragmabråck-barn.
En annan sak som gör mig fundersam är att jag de senaste dygnen har känt en "molnande mensvärk" lite då och då. Samt haft ett par rejälta sammandragningar som gjort ont. Vid ultraljudet i fredags passade läkaren på att känna på livmodertappen och konstaterade att den var lite mjuk och att jag var öppen 1,5 cm. Det var dock tydligen helt normalt för omföderskor så det var inget att oroa sig för. Men jag känner mig dock inte så säker längre. Finns en del som tyder på att delar av slemproppen har lossnat... Jag undrar om min kropp håller på att hitta på jävelskap i alla fall...? Hm.... 5 veckor för tidigt är 5 veckor för tidigt och jag skulle föredra att gå ett par veckor till.
E kom hem med någon ny form av förkylning som jag inte var immun emot så nu är jag rejält förkyld. Snorar och hostar och tycker synd om mig själv. Undrar hur länge den här kommer sitta i? Väldigt dålig tajming får jag lov att säga. Den tjej som ska ta över efter mig och min kollega har precis börjat jobba och det är massor med överlämning att göra. Dokument som ska färdigställas, pärmar som ska göras klara, rekrytering som ska sållas, ny sya som ska förberedas inför flytt de närmsta veckorna mm. Då vill man ju var lite mer på topp så att säga än det hängiga spöke som sitter i en hörna och snorar som är jag just nu.
Man ska dock inte ge upp för ibland kan under ske. Det var meningen att vi skulle på en massa olika uppföljningar med E för hans diafragmabråck i Västerås. Vi skulle få kallelser men de dök aldrig upp förra hösten. I samma veva så blir flera barn smittade med multiresistenta bakterier på samma avdelning som E legat på, 69:an, och två barn dör. Och på köpet så kommer svininfluensan och jag kände att jag åker INTE upp till det sjukhuset med E. Tiden gick och vi flyttade ner hit och det blev lite omständigt att härja med det där och dessutom mådde jag inget bra som nygravid så jag tog aldrig tag i det. Så länge E verkade må bra så hoppades jag på det bästa. Men idag så ringer det plötsligt en från barnkliniken och undrar hur det egentligen ligger till. Det verkar som om de har trott att sjukhuset i Stockholm har haft hand om oss och gjort uppföljningar men att i hennes dator inser hon att det nog är så att det är de i Västerås som ska kalla oss. Jo då, jag bekräftar att det är de som ska kolla upp E. Hon ber om ursäkt och undrar om vi vill ha en kallelse och att hon har en tid redan nästa vecka. Jo det vore ju trevligt så man kan lägga den oron bakom sig, men att jag gärna ta det veckan därpå då jag har flyttat hem igen. Så nu helt plötsligt händer sånt här spännande. Troligtvis är allt bra men när E är snorig och hostig i princip helat tiden av alla dagisförkylningar så börjar man ju grubbla om det kan vara något annat. Astma är t ex en biverkning för en del diafragmabråck-barn.
En annan sak som gör mig fundersam är att jag de senaste dygnen har känt en "molnande mensvärk" lite då och då. Samt haft ett par rejälta sammandragningar som gjort ont. Vid ultraljudet i fredags passade läkaren på att känna på livmodertappen och konstaterade att den var lite mjuk och att jag var öppen 1,5 cm. Det var dock tydligen helt normalt för omföderskor så det var inget att oroa sig för. Men jag känner mig dock inte så säker längre. Finns en del som tyder på att delar av slemproppen har lossnat... Jag undrar om min kropp håller på att hitta på jävelskap i alla fall...? Hm.... 5 veckor för tidigt är 5 veckor för tidigt och jag skulle föredra att gå ett par veckor till.