Abandon shop!
Idag ramlade en lapp in i mitt postfack på jobbet. Där trängdes åtta stycken namn, snarare åtta stycken kollegor, som alla ska sluta. Antingen jobbar de vidare inom företaget, men på annat håll eller så går de vidare helt och hållet. En av dessa kände jag redan till, och det är tråkigt nog en från min avdelning, men idag fick jag även reda på att en till person ska hoppa vidare till nästa anhalt.
Så hur motiverad är man nu att jobba, när människor man jobbat med i flera år, som man har god gemenskap med och som är anledningen till att man trivs på jobbet, nu inte kommer att finnas kvar? Hur patetisk känner man sig själv inte som inte har några andra mål i kikaren? Jag har spenderat större delen av mina bästa år på detta företag. Jag har inte fått så mycket för det. Tittade på min deklaration från de senaste åren. Från 2007 fram till 2009 så har jag tappat 40 000 i inkomst. Bara sådär. Jag har jobbat 80% sedan februari 2007, så det är inte hur jag jobbar som det är fel på. Surt.
Så vad är det för värde i att vara kvar i ett företag som inte använder sig av sina anställdas potential, utan hellre roterar folk för att det är billigare? Man går vidare förstås. Jag har ett CV, uppdaterade det senast för 3 månader sen eller nåt. Det är väl inte omöjligt att söka sig nån annanstans. Har man ett jobb så kan man ju i godan ro söka vad fan man vill. Hittar man nåt som klaffar så satsar man väl på det. Problemet är väl att jag inte riktigt vet vad jag vill jobba med, eller vet vad jag kan jobba med. Jag har säkert grym potential, men jag tror inte på mig själv. Om jag vore en religion så skulle jag med andra ord inte existera.
Det är mycket med det här nu, att tro på mig själv och mitt eget värde. Vad är det som definierar mig? Är det mitt mobilnummer som jag har haft sedan 2001? Är det elva-åringen som inte ville ha på sig jeans? Eller kan jag faktiskt vara vem jag vill just idag och inse att livet jag lever nu är till för att just levas. Varför titta tillbaka hela tiden, varför stånka och stöna över gamla minnen, pinsamheter, felsteg och misstag med mera? Varför krångla till det? Varför tro att jag bara betyder nåt för nån om den personen skickar ett SMS, men inte annars? Varför känna sig begränsad när det finns tusentals möjligheter?
Pepp, helt klart. Nu att skapa nåt istället för att bara snacka. Men det kanske har blivit hög tid to "abandon shop".
Så hur motiverad är man nu att jobba, när människor man jobbat med i flera år, som man har god gemenskap med och som är anledningen till att man trivs på jobbet, nu inte kommer att finnas kvar? Hur patetisk känner man sig själv inte som inte har några andra mål i kikaren? Jag har spenderat större delen av mina bästa år på detta företag. Jag har inte fått så mycket för det. Tittade på min deklaration från de senaste åren. Från 2007 fram till 2009 så har jag tappat 40 000 i inkomst. Bara sådär. Jag har jobbat 80% sedan februari 2007, så det är inte hur jag jobbar som det är fel på. Surt.
Så vad är det för värde i att vara kvar i ett företag som inte använder sig av sina anställdas potential, utan hellre roterar folk för att det är billigare? Man går vidare förstås. Jag har ett CV, uppdaterade det senast för 3 månader sen eller nåt. Det är väl inte omöjligt att söka sig nån annanstans. Har man ett jobb så kan man ju i godan ro söka vad fan man vill. Hittar man nåt som klaffar så satsar man väl på det. Problemet är väl att jag inte riktigt vet vad jag vill jobba med, eller vet vad jag kan jobba med. Jag har säkert grym potential, men jag tror inte på mig själv. Om jag vore en religion så skulle jag med andra ord inte existera.
Det är mycket med det här nu, att tro på mig själv och mitt eget värde. Vad är det som definierar mig? Är det mitt mobilnummer som jag har haft sedan 2001? Är det elva-åringen som inte ville ha på sig jeans? Eller kan jag faktiskt vara vem jag vill just idag och inse att livet jag lever nu är till för att just levas. Varför titta tillbaka hela tiden, varför stånka och stöna över gamla minnen, pinsamheter, felsteg och misstag med mera? Varför krångla till det? Varför tro att jag bara betyder nåt för nån om den personen skickar ett SMS, men inte annars? Varför känna sig begränsad när det finns tusentals möjligheter?
Pepp, helt klart. Nu att skapa nåt istället för att bara snacka. Men det kanske har blivit hög tid to "abandon shop".