Desperation
Det är maj nu. Det har börjat knoppa ordentligt på träd och buskar. När jag satt på bussen hem idag så tänkte jag "snart är det vinter igen". Typiskt mig att vara så negativ. Men årets vinter har varit sjukt lång och jag vill liksom inte att sommaren ska blomma ut för fort, så vi sitter här med tidig vinter sen igen.
Jag är ganska irriterad på mig själv, för flera olika saker. En av dem är just min negativitet. Jag kan rasera saker, drömmar, tankar, känslor, visioner. Och inte bara mina egna. Det är vad som skrämmer mig mest, hur jag påverkar andra. Jag tror att jag har gjort fel, och det är en känsla som biter sig fast. Jag slår undan den, så ofta jag kan, men den sitter där iallafall.
Jag funderar på saker som är annorlunda mot förut och jag förbannar mig själv för att jag till synes är helt inkapabel att "just go with the flow". Är det såhär man gräver sin egen grav kanske?
Jag är trött på att göra dåliga val och jag är trött på att sugas bakåt i tiden. Jag är less på att känna mig som att jag har förlorat, men jag har heller ingen lust att veta när andra har vunnit. Det är sånt jag vill blunda för. So why does it keep poking me with a stick?
Har kört lite God of War 3. Är såklart ingen expert på sånna spel, men jag blev lite stolt över mig själv när jag klarade lite problemlösning. Fy fan vad gammal man är.
Men jag vill inte att det ska vara annorlunda mot förut. Vill inte höra andra ord, eller inte höra vissa ord alls. Åh, vilja, vilja, vilja, needy, needy, needy. Varför var du tvungen att förstöra allt? Ja visst, tiden har gått och det ser ut som att allt är som det ska vara, men du har ju den där gnagande känslan hela tiden. Och den gör dig så ledsen, men du visar det aldrig. För då kanske du förstör saker ännu mer, tills du står där, tomhänt och förtvinad. Det är svårt att inte känna oro, jag gör allt jag kan för att hålla tankarna borta.
Men vad jag än gör, så är det aldrig nog.
Jag är ganska irriterad på mig själv, för flera olika saker. En av dem är just min negativitet. Jag kan rasera saker, drömmar, tankar, känslor, visioner. Och inte bara mina egna. Det är vad som skrämmer mig mest, hur jag påverkar andra. Jag tror att jag har gjort fel, och det är en känsla som biter sig fast. Jag slår undan den, så ofta jag kan, men den sitter där iallafall.
Jag funderar på saker som är annorlunda mot förut och jag förbannar mig själv för att jag till synes är helt inkapabel att "just go with the flow". Är det såhär man gräver sin egen grav kanske?
Jag är trött på att göra dåliga val och jag är trött på att sugas bakåt i tiden. Jag är less på att känna mig som att jag har förlorat, men jag har heller ingen lust att veta när andra har vunnit. Det är sånt jag vill blunda för. So why does it keep poking me with a stick?
Har kört lite God of War 3. Är såklart ingen expert på sånna spel, men jag blev lite stolt över mig själv när jag klarade lite problemlösning. Fy fan vad gammal man är.
Men jag vill inte att det ska vara annorlunda mot förut. Vill inte höra andra ord, eller inte höra vissa ord alls. Åh, vilja, vilja, vilja, needy, needy, needy. Varför var du tvungen att förstöra allt? Ja visst, tiden har gått och det ser ut som att allt är som det ska vara, men du har ju den där gnagande känslan hela tiden. Och den gör dig så ledsen, men du visar det aldrig. För då kanske du förstör saker ännu mer, tills du står där, tomhänt och förtvinad. Det är svårt att inte känna oro, jag gör allt jag kan för att hålla tankarna borta.
Men vad jag än gör, så är det aldrig nog.