Det är farligt med intressen
Jag tänkte först kommentera på DN, men de tillåter bara 1000 tecken och jag misstänker att min kommentar hade blivit längre än så.
Läs om problematiken här
Det är ganska tråkigt att det ska bli sånna ramaskrin över att ungdomar spelar och lägger ner tid på sitt intresse. Självklart är det bra att vuxna bryr sig om sina barn, mer sånt!, men ibland är oron så himla överdriven och felvriden.
Det finns mycket i denna värld vi lever i nu, som föräldrar som vuxit upp på 60-talet inte riktigt förstår. Ta mig som exempel, en tjej som alltid var duktig i skolan, lärde sig fort, törstade efter kunskap, var ganska blyg och analyserande, hade inte många vänner, var mobbad/utfryst ända upp till gymnasiet.
Sen stötte jag på internet. Detta fantastiska forum som öppnade en hel värld för mig, helt plötsligt ville folk prata med mig pga min personlighet och mina intressen, istället för att undvika mig som mina klasskompisar gjorde, för att jag hade brillor eller fel klädsel. Minns att min pappa en gång frågade mig, då 16 år, en fredagkväll om jag inte "skulle ut och hitta på nånting". "Har du inga vänner?" frågade han, helt oförstående om att mina vänner fanns online.
Jag hade hittat ett nytt sätt att kommunicera. Istället för den gamla tidens brevvänner, som man bara hörde av då och då eller som föll bort i glömska, så hade man via chatten skapat "vykort" som man skickade på direkten och svaret kom inte långt därefter. Tack vare internet kunde jag utforska ett nytt intresse (konsolrollspel), få inspiration från tecknare världen över när jag själv tog upp pennan och började skissa och listan kan göras lång. Internet har gett mig så mycket.
Och precis som "verkliga livet" (för varför räknas inte datortiden till ens verkliga liv, det är ju inte fiktion direkt) har dalar och toppar, likaså är resan genom internet. Bra saker, dåliga saker, erfarenheter med andra ord.
Tjejen som mamman snackar om i det här fallet har varit jätteduktig i skolan, har vad jag förstått tagit studenten, har en pojkvän sedan två år tillbaka och bor fortfarande hemma. Mamman är orolig för henne, hon har vänt på dygnet, äter dåligt och spelar en massa, "isolerar sig" som det kallas.
För det första, mamman nämner själv att dottern och pojkvännen har diskuterat plugg till hösten. För det andra, flickan har pluggat i 12 jävla år, är det NÅN som förstår ordet skoltrött?! Hon har varit duktig varje dag, tagit ansvar, klarat sina prov, fått bra betyg, är det INGEN som ser att hon FÖRTJÄNAR ett sommarlov utan ansvar, att bara kunna ta det lugnt, reflektera över livet, vad man vill osv. Det finns faktiskt de ungdomar som går ute på stan, vandaliserar, hamnar i gäng, just för att de inte har nån direkt hobby, inget att fylla tiden med. Så HURRA för att denna tjej har ett intresse! Det är bara att tacka och ta emot.
När jag tog studenten var jag ledig i 4 dagar och sen började jag jobba. Jag kan säga med facit i hand, att även om det var hur kul som helst att göra nåt annat än att sitta i en skolbänk, så hade det inte varit helt fel om jag vilat upp mig ett tag. Att försöka skylla saker på pojkvännen som svaret från DN:s psykolog antyder, det tycker jag nästan är att gå för långt. Om de har varit ihop i två år, och det aldrig har varit ett problem tidigare, och de båda ungdomarna har dessutom en bra relation till tjejens mamma, hur kan man komma till en sån slutsats? Skulle tjejen vara helt viljeslös menar de? Eller kan det faktiskt vara så att hon har gjort ett aktivit val? Och hur hemskt skulle det i verkligheten vara, att hon väljer att spela spel ett tag, innan hon går vidare på vägen in i vuxenlivet?
Den här mamman vet inte hur lätt hon kommer undan, när det finns så mycket större problem i världen och för andra tonåringar och deras familjer.
Läs om problematiken här
Det är ganska tråkigt att det ska bli sånna ramaskrin över att ungdomar spelar och lägger ner tid på sitt intresse. Självklart är det bra att vuxna bryr sig om sina barn, mer sånt!, men ibland är oron så himla överdriven och felvriden.
Det finns mycket i denna värld vi lever i nu, som föräldrar som vuxit upp på 60-talet inte riktigt förstår. Ta mig som exempel, en tjej som alltid var duktig i skolan, lärde sig fort, törstade efter kunskap, var ganska blyg och analyserande, hade inte många vänner, var mobbad/utfryst ända upp till gymnasiet.
Sen stötte jag på internet. Detta fantastiska forum som öppnade en hel värld för mig, helt plötsligt ville folk prata med mig pga min personlighet och mina intressen, istället för att undvika mig som mina klasskompisar gjorde, för att jag hade brillor eller fel klädsel. Minns att min pappa en gång frågade mig, då 16 år, en fredagkväll om jag inte "skulle ut och hitta på nånting". "Har du inga vänner?" frågade han, helt oförstående om att mina vänner fanns online.
Jag hade hittat ett nytt sätt att kommunicera. Istället för den gamla tidens brevvänner, som man bara hörde av då och då eller som föll bort i glömska, så hade man via chatten skapat "vykort" som man skickade på direkten och svaret kom inte långt därefter. Tack vare internet kunde jag utforska ett nytt intresse (konsolrollspel), få inspiration från tecknare världen över när jag själv tog upp pennan och började skissa och listan kan göras lång. Internet har gett mig så mycket.
Och precis som "verkliga livet" (för varför räknas inte datortiden till ens verkliga liv, det är ju inte fiktion direkt) har dalar och toppar, likaså är resan genom internet. Bra saker, dåliga saker, erfarenheter med andra ord.
Tjejen som mamman snackar om i det här fallet har varit jätteduktig i skolan, har vad jag förstått tagit studenten, har en pojkvän sedan två år tillbaka och bor fortfarande hemma. Mamman är orolig för henne, hon har vänt på dygnet, äter dåligt och spelar en massa, "isolerar sig" som det kallas.
För det första, mamman nämner själv att dottern och pojkvännen har diskuterat plugg till hösten. För det andra, flickan har pluggat i 12 jävla år, är det NÅN som förstår ordet skoltrött?! Hon har varit duktig varje dag, tagit ansvar, klarat sina prov, fått bra betyg, är det INGEN som ser att hon FÖRTJÄNAR ett sommarlov utan ansvar, att bara kunna ta det lugnt, reflektera över livet, vad man vill osv. Det finns faktiskt de ungdomar som går ute på stan, vandaliserar, hamnar i gäng, just för att de inte har nån direkt hobby, inget att fylla tiden med. Så HURRA för att denna tjej har ett intresse! Det är bara att tacka och ta emot.
När jag tog studenten var jag ledig i 4 dagar och sen började jag jobba. Jag kan säga med facit i hand, att även om det var hur kul som helst att göra nåt annat än att sitta i en skolbänk, så hade det inte varit helt fel om jag vilat upp mig ett tag. Att försöka skylla saker på pojkvännen som svaret från DN:s psykolog antyder, det tycker jag nästan är att gå för långt. Om de har varit ihop i två år, och det aldrig har varit ett problem tidigare, och de båda ungdomarna har dessutom en bra relation till tjejens mamma, hur kan man komma till en sån slutsats? Skulle tjejen vara helt viljeslös menar de? Eller kan det faktiskt vara så att hon har gjort ett aktivit val? Och hur hemskt skulle det i verkligheten vara, att hon väljer att spela spel ett tag, innan hon går vidare på vägen in i vuxenlivet?
Den här mamman vet inte hur lätt hon kommer undan, när det finns så mycket större problem i världen och för andra tonåringar och deras familjer.