tillbaka till vardagen
Ett isande skrik hörs genom rummet. Ett skrik av förtvivlan som ekar mellan väggarna utan att få svar. Ingen vare sig hör eller ser honom, utan alla bara fortsätter med sitt, precis som vanligt. Varför är det ingen som ser? Varför är det ingen som hör hans förtvivlan, hans vädjan, hans sorg? Han är blott en ung själ, fångad i en ravin av ointresse. Han vill bort, bort härifrån och lämna allt bakom sig. Han vill lära känna nya vidder på nya platser i nya delar av världen. Men det är ingen som ser, ingen som hör, ingen som förstår. Han förblir en av alla förtappade individer i en stad där glöden slutat ryka för länge sen.
Ett evigt klagande, ett evigt gnällande, en evig rutin. Här kommer folk att klaga, sa snickaren när han råkade spika i spiken snett.
Que descanses en paz, Juan Pablo II, ya que estás en el cielo. Nunca te olvidaré.
Sit tibi terra levis