(no subject)
Titel: Stjärngräs
Författare: Emelie
Fandom Fall Out Boy/From First To Last
Pairing: Pete Wentz/Matt Good
Åldersgräns: Bra fråga, 11 säger vi.
Sammanfattning: De målade regnbågen med all sin kärlek och all sin längtan.
Not:: Nile City, what the fuck? Min lärare sa till mig att skicka in den här till RFSU’s novelltävling med erotiska noveller, så då gjorde jag det. Bad move?
Pete, han sa alltid att han kom i den minsta storleken som finns tillgänglig. Matt, han sa att Pete var lagom liten för honom att stoppa i sin ficka så att han inte skulle tappa bort honom.
Matt, han sa alltid att han levererades i en av de största storlekarna. Pete, han sa att Matt var stor nog för att han inte skulle försvinna i stora folksamlingar, så att han aldrig tappade bort honom.
Pete, han var fascinerad av jorden, hur gräset växte och hur myrorna levde. Han tittade alltid på förbipasserande människors skor och kunde alltid tala om för Matt vilket skomärke som var modernast just den dagen.
Matt, han letade högre upp. Han älskade att studera stjärnorna och han kunde alltid räkna ut på ett ungefär hur mycket klockan var bara genom att se var solen stod på himlen. Han tittade över folks huvuden och kunde alltid hålla Pete informerad om vilka huvudbonader som förekom.
När Matt såg himlen så såg Pete marken och tillsammans täckte de upp det väsentliga. Alla sa att de var gjorda för varandra och att de skulle vara tillsammans för evigt. Men varken Matt eller Pete trodde på ”för evigt”. De trodde på naturens cykler, på hur blomman vissnar på hösten och hur, efter vintern, livet kommer tillbaka till den, låter den leva ytterligare en säsong bara för att dö igen när årstiderna förändras. De trodde på solens dagliga cykel, hur den går upp varje morgon bara för att överge oss igen till kvällen. De trodde det samma när det gällde kärlek och vänskap. Såsom livet överger blommorna till vintern kommer även kärleken att överge människan, men kanske att våren kommer med något nytt till våra frusna själar.
Såklart ville de att deras kärlek skulle vara för evigt, men de kunde inte tro på det. De levde för nästa soluppgång, för nästa dag de kunde spendera tillsammans.
De kunde krypa ihop tillsammans, Matt kramade Pete, han gömde honom nästan med sin kropp, och så viskade han i Petes öra att om den dagen någonsin kom då solen inte skulle gå upp, då skulle han gömma Pete i sin ficka och rädda honom från allt ont.
Pete, han kramade Matt tillbaka och andas in den beskyddande atmosfären av det mänskliga skalet omkring honom och han talade om för Matt att om den dagen någonsin kom då blommorna inte överlevde vintern skulle han aldrig släppa taget om hans hand, så att han aldrig kunde försvinna.
***
Den tid de inte kunde vara tillsammans var svårast. När de tvingades att spendera månader separerade från varandra i olika delar av landet. Under dessa perioder brukade Pete gå ut i natten och titta på stjärnorna, de blinkade mot honom med lite av den värme som han även såg i Matts ögon.
Matt, han brukade studera gräset, han strök över dess mjuka yta med sin hand och undrade om Pete någonsin hade sett gräs som var riktigt av den sorten innan. De brukade ringa till varandra varenda kväll och prata om vad de hade sett den dagen.
Matt, han hade aldrig varit en man som förstod sig på hur man kunde fästa ord på papper så att de fick liv, han föredrog att läsa det som andra redan hade givit liv. Petes konst var hans ord, han kunde alltid sammanföra dem i konstellationer som fick Matt att tappa andan. All tid han kunde avvara tillbringade han med att skriva ner alla de ordkombinationer som virvlade runt i hans huvud. Under deras telefonsamtal brukade Pete läsa för Matt vad han hade skrivit under dagen. Matt lyssnade noggrant till vartenda ord, han drog in luftvibrationerna av den andra människans röst i sitt inre och sparade dem där, i det rum där han förvarade allt det som var mest värdefullt för honom.
Efter att Pete läst upp vad han hade skrivit en dag bad Matt honom att skriva något till honom, något som var bara hans. Pete sa att han skulle försöka, men att han tvivlade på sin förmåga att någonsin skriva något som blev så perfekt att det passade till Matt.
Han skrev flera dagar i sträck för att försöka producera något som var värdigt Matt. Han låste in sig från omvärlden och visade sig bara när det var absolut nödvändigt, han ringde inte ens sina dagliga samtal till Matt.
Det var mitt i natten ungefär två veckor senare som Pete slutligen kunde klicka på ”skicka” i sitt mailprogram för att sända den slutliga produkten till Matt.
***
Det Här Är Vår Saga
”Det var en gång en flicka och en pojke. Pojken, han var fascinerad av marken; av hur gräset växte och hur myrorna byggde sina stackar.
Flickan, hennes fokus låg på himlen. Hon kunde tillbringa hela nätterna med att titta på stjärnorna och försöka se nya bakom dem som redan är kända.
De hade aldrig träffats, pojken och flickan, de kände inte till varandras existens. De var nöjda med sina liv, vad de visste var allt de behövde veta. Pojken sa att gräset var anledningen till livets existens, att det var allt som behövdes för att kretsloppet på jorden skulle gå runt. Flickan å andra sidan var säker på att stjärnorna och rymden var svaret på allt. Jorden skulle inte finnas till om inte resten av universum existerade och fungerade, egentligen var det som fanns på jorden oviktigt om allt utanför var som det skulle.
En dag fick pojken för sig att han skulle ta reda på hur naturen såg ut på natten, om det var någon skillnad från dagen.
Världen kändes inte som den samma när nattens mörker hade omslutit den. Han undrade, där han vandrade över de mörka fälten, om det vänliga gräset han kände från dagarna hade förvandlats till något annat när solen försvunnit.
Snart var pojken vilse i mörkret utan att ha den blekaste aning om vart han skulle ta vägen för att ta sig ut ur det svarta hål av mörker och ensamhet som han befann sig i. Han ville gömma sig undan stjärnorna som blickade ner på honom.
Flickan var som vanligt ute under natten, hon försökte hitta den mörkaste platsen ute på fälten för att kunna se så långt ut bland stjärnorna som möjligt. Hon kunde höra pojken där han vandrade omkring långt innan han hade den minsta aning om hennes närvaro. Men när han till slut upptäckte henne hjälpte hon honom att hitta rätt väg tillbaka genom att visa hur man navigerade efter stjärnorna.
Några dagar senare tog sig flickan en promenad i skogen. Hon gick nästan aldrig till sådana ställen eftersom träden blockerade himlen och utan en glimt av det stora blå kunde hon inte känna sig trygg, men hon ville se hur himlen gjorde sig mot träden.
Omkring henne växte träden höga, kalla skuggor omslöt världen. Hon kramade sig själv medan hon tittade runt på träden, de såg alla likadana ut och hon var säker att hon passerat här minst ett dussin gånger innan.
Pojken vandrade ofta omkring i skogen. Han älskade att lyssna till trädens susande och att studera hur annorlunda marken såg ut här under trädens beskyddande lövverk, mot hur det såg ut där inga träd växte.
Ännu en gång möttes flickan och pojken, men under trädens kronor var det pojken som hjälpte flickan att hitta vägen hem, medan han berättade för henne om hur myrorna byggde sina stackar beroende på vilket håll solen sken ifrån, vilket gjorde att var de som naturens egna kompasser.
Väl ute ur skogen skildes flickans och pojkens vägar, men deras tankar lämnade inte den andre och dennes kunskap om något så annorlunda men ändå så likt det de själva kände till. Kanske, tänkte de, kanske att både himmel och mark behövs för att fullfölja livets cykel.
Under flera dagar kunde de inte sluta tänka på varandra. Flickan fann sig själv tänkande på myror när hon studerade himlen och pojken började fundera på om myrorna någonsin tittade på stjärnorna.
En dag när pojken var ute och gick började det regna. Det var en av de sällsynta regnskurarna när dropparna föll så lätt att de knappt gick att känna och det var ett av de tillfällen när solen inte gav sig mot molnen. Regndropparna föll genom den klara luften där de kolliderade med det mjuka skenet från solen och tillsammans skapade de sprudlande färger som målade himlen. Sakta närmade sig pojken regnbågen och till hans förvåning dog den sig inte undan hans trevande steg.
På andra sidan av regnbågen gick flickan, liksom pojken med siktet inställt på regnbågens fot. Samtidigt nådde de fram till fästena och på samma gång började de måla regnbågen allt eftersom de klättrade upp för dess branta sidor. De målade den med hopp och längtan, med kärlek och rädsla. För vart penseldrag de drog sken regnbågen starkare, de hade gjort den fullständig med färgerna som den inte kunde producera själv.
De målade högre och högre, utan att titta upp från sina penslar. När de kom till regnbågens krön möttes deras penslar med en vänskaplig knuff. Båda hoppade de upp på fötter, förvånade att stöta på någon annan där, men ändå inte, de visste att den andre skulle utföra samma handling som de själva just gjort.
De tittade på varandra från topp till tå. Pojken, han såg en lång, smal flicka, hon var längre än de flesta pojkar. Hennes hår var rött som eld och uppsatt i en hästsvans vilket fick hennes fräkniga ansikte att framträda extra tydligt.
Flickan, hon såg en kort pojke, han nådde henne knappt till höfterna. Hans ansikte var runt, liksom hans kropp. Han hade kort, brunt hår som var okammat och han bar stoar runda glasögon.
Både flickan och pojken tittade skeptiskt på varandra och de tänkte, hur kunde någon som såg så obetydlig ut för världen ha en hjärna som var kapabel till så stora ting? Under deras två tidigare möten hade de aldrig tittat på varandra, de hade varit för fascinerade av gräset och stjärnorna och den andra människans röst. Nu, när de väl stod öga mot öga gjorde de allt för att inte titta på varandra, istället flackade deras blickar mot omgivningen, träden, himlen och gräset långt där nere.
Regnbågen började skälva under dem, först bara som en lätt kittling men skakningarna växte sig starkare och förvandlade det som innan varit en stadig matta av färg till något som mer liknade ett hav under storm. Färgerna splittrades under deras fötter och tillsammans föll de mot marken åtföljda av tusentals vassa flisor från regnbågen. En regnbåge som än en gång bara hade sju färger.”
***
Matt tog ett djupt andetag och reste sig från datorn, han gick fram till fönstret och tittade ut över världen. Ett lätt skimmer av regn låg över den, som en dimma som var kvar från regnskuren som nyss slutat. Nu började solens strålar smyga igenom molntäcket och de skimrade glatt i de kvarvarande vattendropparna. Matt log vid anblicken av regnbågen. Han vände sig från fönstret för att gå ut på en promenad.
Samtidigt, miltals bort från var Matt befann sig, hade Pete också precis iakttagit hur en regnskur blivit övermannad av solen och på så sätt skapat en regnbåge. Även han var på väg ut, för att njuta av den friska luften som bara ett sommarregn kan lämna efter sig.
De båda gick mot regnbågens fot och eftersom dess natur är att vara skygg försökte den dra sig undan, men den var fångad mellan de två människorna. Det fanns ingenstans den kunde fly. Detta gjorde det möjligt för Pete och Matt att börja klättra uppför regnbågens sidor medan de målade den med färgen av sin kärlek, färgerna av sina själar.
Liksom pojken och flickan målade de utan att titta upp, utan att titta ner, det enda de såg var hur deras penslar förvandlade regnbågens sköra yta till en stadig och skinande båge för dem att gå på.
Vid regnbågens högsta punkt möttes deras penslar, de tittade upp mot varandra, förvånade att se den andre där samtidigt som de visste att han skulle vara där.
Pete, han såg en lång och lite rund ung man med stora blå ögon, som nästan alltid såg ut som om de var rädda. Han hade svart hår som hängde som en döljande gardin framför ansiktet på honom.
Den unga mannen som Matt såg var kort och smal med ljusbrun hy och en mun som i stort sett jämt visade världen ett strålande leende. Hans hår var mörkbrunt, nästan naturligt svart och klippt i en kort frisyr.
Inte en sekund tvekade de med blicken när de tog in synintrycken av den andra människan. De omfamnade varandra, gömde den andres kropp med sina armar. De hade så mycket som väntade, hela världen och hela himlen låg inför deras fötter. De hade lyckats med det som flickan och pojken inte lyckades med, de hade tämjt regnbågen och slutit cykeln mellan himlen och jorden. De förstod vad flickan och pojken inte förstod, att ytan inte har någon betydelse i jämförelse med det som finns inuti.
Pete kramade Matt hårt medan han viskade i hans öra honom att om han någonsin blev rädd skulle han krympa honom och gömma honom i sin ficka, tills världen blev snäll igen. Matt, han besvarade Petes kram och viskade att han aldrig skulle släppa Petes hand, vad som än hände skulle han inte släppa honom ur sikte.
Författare: Emelie
Fandom Fall Out Boy/From First To Last
Pairing: Pete Wentz/Matt Good
Åldersgräns: Bra fråga, 11 säger vi.
Sammanfattning: De målade regnbågen med all sin kärlek och all sin längtan.
Not:: Nile City, what the fuck? Min lärare sa till mig att skicka in den här till RFSU’s novelltävling med erotiska noveller, så då gjorde jag det. Bad move?
Pete, han sa alltid att han kom i den minsta storleken som finns tillgänglig. Matt, han sa att Pete var lagom liten för honom att stoppa i sin ficka så att han inte skulle tappa bort honom.
Matt, han sa alltid att han levererades i en av de största storlekarna. Pete, han sa att Matt var stor nog för att han inte skulle försvinna i stora folksamlingar, så att han aldrig tappade bort honom.
Pete, han var fascinerad av jorden, hur gräset växte och hur myrorna levde. Han tittade alltid på förbipasserande människors skor och kunde alltid tala om för Matt vilket skomärke som var modernast just den dagen.
Matt, han letade högre upp. Han älskade att studera stjärnorna och han kunde alltid räkna ut på ett ungefär hur mycket klockan var bara genom att se var solen stod på himlen. Han tittade över folks huvuden och kunde alltid hålla Pete informerad om vilka huvudbonader som förekom.
När Matt såg himlen så såg Pete marken och tillsammans täckte de upp det väsentliga. Alla sa att de var gjorda för varandra och att de skulle vara tillsammans för evigt. Men varken Matt eller Pete trodde på ”för evigt”. De trodde på naturens cykler, på hur blomman vissnar på hösten och hur, efter vintern, livet kommer tillbaka till den, låter den leva ytterligare en säsong bara för att dö igen när årstiderna förändras. De trodde på solens dagliga cykel, hur den går upp varje morgon bara för att överge oss igen till kvällen. De trodde det samma när det gällde kärlek och vänskap. Såsom livet överger blommorna till vintern kommer även kärleken att överge människan, men kanske att våren kommer med något nytt till våra frusna själar.
Såklart ville de att deras kärlek skulle vara för evigt, men de kunde inte tro på det. De levde för nästa soluppgång, för nästa dag de kunde spendera tillsammans.
De kunde krypa ihop tillsammans, Matt kramade Pete, han gömde honom nästan med sin kropp, och så viskade han i Petes öra att om den dagen någonsin kom då solen inte skulle gå upp, då skulle han gömma Pete i sin ficka och rädda honom från allt ont.
Pete, han kramade Matt tillbaka och andas in den beskyddande atmosfären av det mänskliga skalet omkring honom och han talade om för Matt att om den dagen någonsin kom då blommorna inte överlevde vintern skulle han aldrig släppa taget om hans hand, så att han aldrig kunde försvinna.
***
Den tid de inte kunde vara tillsammans var svårast. När de tvingades att spendera månader separerade från varandra i olika delar av landet. Under dessa perioder brukade Pete gå ut i natten och titta på stjärnorna, de blinkade mot honom med lite av den värme som han även såg i Matts ögon.
Matt, han brukade studera gräset, han strök över dess mjuka yta med sin hand och undrade om Pete någonsin hade sett gräs som var riktigt av den sorten innan. De brukade ringa till varandra varenda kväll och prata om vad de hade sett den dagen.
Matt, han hade aldrig varit en man som förstod sig på hur man kunde fästa ord på papper så att de fick liv, han föredrog att läsa det som andra redan hade givit liv. Petes konst var hans ord, han kunde alltid sammanföra dem i konstellationer som fick Matt att tappa andan. All tid han kunde avvara tillbringade han med att skriva ner alla de ordkombinationer som virvlade runt i hans huvud. Under deras telefonsamtal brukade Pete läsa för Matt vad han hade skrivit under dagen. Matt lyssnade noggrant till vartenda ord, han drog in luftvibrationerna av den andra människans röst i sitt inre och sparade dem där, i det rum där han förvarade allt det som var mest värdefullt för honom.
Efter att Pete läst upp vad han hade skrivit en dag bad Matt honom att skriva något till honom, något som var bara hans. Pete sa att han skulle försöka, men att han tvivlade på sin förmåga att någonsin skriva något som blev så perfekt att det passade till Matt.
Han skrev flera dagar i sträck för att försöka producera något som var värdigt Matt. Han låste in sig från omvärlden och visade sig bara när det var absolut nödvändigt, han ringde inte ens sina dagliga samtal till Matt.
Det var mitt i natten ungefär två veckor senare som Pete slutligen kunde klicka på ”skicka” i sitt mailprogram för att sända den slutliga produkten till Matt.
***
Det Här Är Vår Saga
”Det var en gång en flicka och en pojke. Pojken, han var fascinerad av marken; av hur gräset växte och hur myrorna byggde sina stackar.
Flickan, hennes fokus låg på himlen. Hon kunde tillbringa hela nätterna med att titta på stjärnorna och försöka se nya bakom dem som redan är kända.
De hade aldrig träffats, pojken och flickan, de kände inte till varandras existens. De var nöjda med sina liv, vad de visste var allt de behövde veta. Pojken sa att gräset var anledningen till livets existens, att det var allt som behövdes för att kretsloppet på jorden skulle gå runt. Flickan å andra sidan var säker på att stjärnorna och rymden var svaret på allt. Jorden skulle inte finnas till om inte resten av universum existerade och fungerade, egentligen var det som fanns på jorden oviktigt om allt utanför var som det skulle.
En dag fick pojken för sig att han skulle ta reda på hur naturen såg ut på natten, om det var någon skillnad från dagen.
Världen kändes inte som den samma när nattens mörker hade omslutit den. Han undrade, där han vandrade över de mörka fälten, om det vänliga gräset han kände från dagarna hade förvandlats till något annat när solen försvunnit.
Snart var pojken vilse i mörkret utan att ha den blekaste aning om vart han skulle ta vägen för att ta sig ut ur det svarta hål av mörker och ensamhet som han befann sig i. Han ville gömma sig undan stjärnorna som blickade ner på honom.
Flickan var som vanligt ute under natten, hon försökte hitta den mörkaste platsen ute på fälten för att kunna se så långt ut bland stjärnorna som möjligt. Hon kunde höra pojken där han vandrade omkring långt innan han hade den minsta aning om hennes närvaro. Men när han till slut upptäckte henne hjälpte hon honom att hitta rätt väg tillbaka genom att visa hur man navigerade efter stjärnorna.
Några dagar senare tog sig flickan en promenad i skogen. Hon gick nästan aldrig till sådana ställen eftersom träden blockerade himlen och utan en glimt av det stora blå kunde hon inte känna sig trygg, men hon ville se hur himlen gjorde sig mot träden.
Omkring henne växte träden höga, kalla skuggor omslöt världen. Hon kramade sig själv medan hon tittade runt på träden, de såg alla likadana ut och hon var säker att hon passerat här minst ett dussin gånger innan.
Pojken vandrade ofta omkring i skogen. Han älskade att lyssna till trädens susande och att studera hur annorlunda marken såg ut här under trädens beskyddande lövverk, mot hur det såg ut där inga träd växte.
Ännu en gång möttes flickan och pojken, men under trädens kronor var det pojken som hjälpte flickan att hitta vägen hem, medan han berättade för henne om hur myrorna byggde sina stackar beroende på vilket håll solen sken ifrån, vilket gjorde att var de som naturens egna kompasser.
Väl ute ur skogen skildes flickans och pojkens vägar, men deras tankar lämnade inte den andre och dennes kunskap om något så annorlunda men ändå så likt det de själva kände till. Kanske, tänkte de, kanske att både himmel och mark behövs för att fullfölja livets cykel.
Under flera dagar kunde de inte sluta tänka på varandra. Flickan fann sig själv tänkande på myror när hon studerade himlen och pojken började fundera på om myrorna någonsin tittade på stjärnorna.
En dag när pojken var ute och gick började det regna. Det var en av de sällsynta regnskurarna när dropparna föll så lätt att de knappt gick att känna och det var ett av de tillfällen när solen inte gav sig mot molnen. Regndropparna föll genom den klara luften där de kolliderade med det mjuka skenet från solen och tillsammans skapade de sprudlande färger som målade himlen. Sakta närmade sig pojken regnbågen och till hans förvåning dog den sig inte undan hans trevande steg.
På andra sidan av regnbågen gick flickan, liksom pojken med siktet inställt på regnbågens fot. Samtidigt nådde de fram till fästena och på samma gång började de måla regnbågen allt eftersom de klättrade upp för dess branta sidor. De målade den med hopp och längtan, med kärlek och rädsla. För vart penseldrag de drog sken regnbågen starkare, de hade gjort den fullständig med färgerna som den inte kunde producera själv.
De målade högre och högre, utan att titta upp från sina penslar. När de kom till regnbågens krön möttes deras penslar med en vänskaplig knuff. Båda hoppade de upp på fötter, förvånade att stöta på någon annan där, men ändå inte, de visste att den andre skulle utföra samma handling som de själva just gjort.
De tittade på varandra från topp till tå. Pojken, han såg en lång, smal flicka, hon var längre än de flesta pojkar. Hennes hår var rött som eld och uppsatt i en hästsvans vilket fick hennes fräkniga ansikte att framträda extra tydligt.
Flickan, hon såg en kort pojke, han nådde henne knappt till höfterna. Hans ansikte var runt, liksom hans kropp. Han hade kort, brunt hår som var okammat och han bar stoar runda glasögon.
Både flickan och pojken tittade skeptiskt på varandra och de tänkte, hur kunde någon som såg så obetydlig ut för världen ha en hjärna som var kapabel till så stora ting? Under deras två tidigare möten hade de aldrig tittat på varandra, de hade varit för fascinerade av gräset och stjärnorna och den andra människans röst. Nu, när de väl stod öga mot öga gjorde de allt för att inte titta på varandra, istället flackade deras blickar mot omgivningen, träden, himlen och gräset långt där nere.
Regnbågen började skälva under dem, först bara som en lätt kittling men skakningarna växte sig starkare och förvandlade det som innan varit en stadig matta av färg till något som mer liknade ett hav under storm. Färgerna splittrades under deras fötter och tillsammans föll de mot marken åtföljda av tusentals vassa flisor från regnbågen. En regnbåge som än en gång bara hade sju färger.”
***
Matt tog ett djupt andetag och reste sig från datorn, han gick fram till fönstret och tittade ut över världen. Ett lätt skimmer av regn låg över den, som en dimma som var kvar från regnskuren som nyss slutat. Nu började solens strålar smyga igenom molntäcket och de skimrade glatt i de kvarvarande vattendropparna. Matt log vid anblicken av regnbågen. Han vände sig från fönstret för att gå ut på en promenad.
Samtidigt, miltals bort från var Matt befann sig, hade Pete också precis iakttagit hur en regnskur blivit övermannad av solen och på så sätt skapat en regnbåge. Även han var på väg ut, för att njuta av den friska luften som bara ett sommarregn kan lämna efter sig.
De båda gick mot regnbågens fot och eftersom dess natur är att vara skygg försökte den dra sig undan, men den var fångad mellan de två människorna. Det fanns ingenstans den kunde fly. Detta gjorde det möjligt för Pete och Matt att börja klättra uppför regnbågens sidor medan de målade den med färgen av sin kärlek, färgerna av sina själar.
Liksom pojken och flickan målade de utan att titta upp, utan att titta ner, det enda de såg var hur deras penslar förvandlade regnbågens sköra yta till en stadig och skinande båge för dem att gå på.
Vid regnbågens högsta punkt möttes deras penslar, de tittade upp mot varandra, förvånade att se den andre där samtidigt som de visste att han skulle vara där.
Pete, han såg en lång och lite rund ung man med stora blå ögon, som nästan alltid såg ut som om de var rädda. Han hade svart hår som hängde som en döljande gardin framför ansiktet på honom.
Den unga mannen som Matt såg var kort och smal med ljusbrun hy och en mun som i stort sett jämt visade världen ett strålande leende. Hans hår var mörkbrunt, nästan naturligt svart och klippt i en kort frisyr.
Inte en sekund tvekade de med blicken när de tog in synintrycken av den andra människan. De omfamnade varandra, gömde den andres kropp med sina armar. De hade så mycket som väntade, hela världen och hela himlen låg inför deras fötter. De hade lyckats med det som flickan och pojken inte lyckades med, de hade tämjt regnbågen och slutit cykeln mellan himlen och jorden. De förstod vad flickan och pojken inte förstod, att ytan inte har någon betydelse i jämförelse med det som finns inuti.
Pete kramade Matt hårt medan han viskade i hans öra honom att om han någonsin blev rädd skulle han krympa honom och gömma honom i sin ficka, tills världen blev snäll igen. Matt, han besvarade Petes kram och viskade att han aldrig skulle släppa Petes hand, vad som än hände skulle han inte släppa honom ur sikte.