Sifferprojektet 31 - Dagbok för juli 2013 : 3
Jobbet, ja, ska försöka säga något om det då. Fast nu efter nio timmar av detsamma är jag egentligen lite för trött. I går gick det ju i och för sig bra att skriva även efter nio och en halv timma…
Igång 8 i morse igen, här hemma. Det jag gör då är att jag sitter och försöker åstadkomma en sammanfattning på svenska av Mindfulness-Based Cognitive Therapy for Depression - A New Approach to Preventing Relapse av Zindel V. Segal, Mark G. Williams och John D. Teasdale. Sakta, sakta går det framåt. Men än så länge håller jag bara på att göra en grovsammanfattning för att mamma skall kunna titta och säga vad jag skall göra mer ordentligt, kanske till och med som fullständig översättning. Stödord, i princip, och ibland behåller jag bara de översatta rubrikerna. Det tar sin tid, ändå. Jag lyssnar gärna på webbradio samtidigt som jag jobbar med detta, fast jag får stänga av den ibland om arbetet är lite för koncentrationskrävande eller radioinnehållet för intressant.
Det är en intressant bok. Jag tänker en del på innehållet. Försöker kanske tillämpa det, till och med, i någon mån… men inte så att jag utvecklar någon meditationspraktik. Kanske någon annan gång. Jag är ändå rätt intresserad av att prova nya saker.
Klockan blev 12 och det blev dags för lunchrast och även för mamma att komma och hämta mig i bil - i den nya jättefräcka Alfa Romeon. Mamma var sjuk, men det skall mer till än en förkylning för att stoppa henne. Mer än en hjärnhinneinflammation, förmodligen - när det gäller jobb, och mycket annat. Men hon orkade inte gå ur bilen, inte hemma hos oss för att titta på odlingarna och inte i Lerum när vi skulle köpa pålägg och potatissallad i charkbutiken, och en paj till lunch åt mig på ett café. Så jag fick springa. Springa någon extra gång metrarna ut till bilen vid charkbutiken också, för allt var ju slutsålt så jag fick fråga igen vad jag skulle köpa… Hm. Vi kom fram och fixade med att ta fram grejer, värma min paj, göra kaffe. Hos mamma dricker jag fortfarande kaffe, i alla fall vid det här tillfället. Det var rätt skönt - en grej jag såg fram emot på förmiddagen. Så satt vi och åt och, ”så, skall vi ta och börja?” Mamma hade redan börjat förstås. Jag sa något om att kanske ville jag dricka lite kaffe i lugn och ro ändå, jag hade inte riktigt haft någon rasttid som jag kände att jag kunde disponera själv. Men hade jag inte haft det i bilen, och blev det inte en väldigt lång rast då? Hm, hm, kanske det. Men jag vill nog få göra detta… Sedan drack jag upp det där kaffet på en halvminut och sa att, nå, vi kunde väl börja jobba då. Så blev det med den utsträckningen av rasten - mamma trodde jag skulle ta en halvtimme, och själv tänkte jag mig kanske en kvart. Men jag ville komma igång. Egentligen hade jag ju gärna varit klar till fem.
För det var ju det. Allra helst ville jag sköta det här med skrivandet mellan fem och sex, hålla planeringen och inte behöva vara dumtrött när jag gör det - fast det där ska jag i och för sig inte säga nej till jobb för, kanske relevant - och när det blev 1,5 h extra utöver de åtta vi i grund och botten pratat om dagen innan hade vi sagt att jag kanske kunde ta en kortare dag i dag. Fast kanske skulle det vara bättre om jag gjorde det på torsdag ändå… nu (onsdag) skulle vi ju jobba tillsammans, och kanske kunde det vara bra att få lite gjort…
Det visade sig att det fanns en sak som mamma behövde ha klar till i morgon. Sjuk eller inte skulle hon ha återkopplingsträff av något slag med en kund, och då gällde det att göra sista tillslipningen på ett intervjusammanställningsmaterial som både jag och min syster fått jobba på vid tidigare tillfällen. Det var bara 16 sidor eller något, och det handlade nu bara om att göra lite ändringar - ändringar som mamma redan skissat upp och dikterat (nej, det skulle nog inte funka att jobba efter anteckningarna på papper) - men, ja, på något sätt lyckades det ta fem timmar. Kanske hade ändå alla gånger jag var tvungen att springa på toaletten något med det att göra? Men alltså, jag vet inte om jag var så ineffektiv. Jag hade gärna varit färdig snabbare… Saker tar väl tid, antar jag. Jag kämpade på och till slut så var vi igenom det (mamma var med och tittade på den första versionen jag fick till, efter det fick jag gå igenom det och göra en liten omgång ändringar till). Och så var klockan, ja vad var den, jo, sju.
Är det en fickpeng jag har och ingen lön, som någon elak skämtare på internet ville ha det till? Är det välgörenhet? Nej, jag tror ändå att mamma och hennes företag har rätt bra nytta av mitt jobbande. Och jag betalar skatt, så enligt en annan figur som förekom i samma internetkonversation så var det nog ändå en lön.
Och jag hoppas fan att sitter jag och glor på en dataskärm med saker jag inte valt i nio timmar mitt i sommaren så är det inte bara för att någon ska ha en ursäkt att ge mig pengar. Jo, nog känns det som att jag jobbat i dag. Och i morgon ska det väl bli på’t igen - men då får jag sitta hemma hela tiden, och kanske ta den där kortare dagen. Häpp.
Igång 8 i morse igen, här hemma. Det jag gör då är att jag sitter och försöker åstadkomma en sammanfattning på svenska av Mindfulness-Based Cognitive Therapy for Depression - A New Approach to Preventing Relapse av Zindel V. Segal, Mark G. Williams och John D. Teasdale. Sakta, sakta går det framåt. Men än så länge håller jag bara på att göra en grovsammanfattning för att mamma skall kunna titta och säga vad jag skall göra mer ordentligt, kanske till och med som fullständig översättning. Stödord, i princip, och ibland behåller jag bara de översatta rubrikerna. Det tar sin tid, ändå. Jag lyssnar gärna på webbradio samtidigt som jag jobbar med detta, fast jag får stänga av den ibland om arbetet är lite för koncentrationskrävande eller radioinnehållet för intressant.
Det är en intressant bok. Jag tänker en del på innehållet. Försöker kanske tillämpa det, till och med, i någon mån… men inte så att jag utvecklar någon meditationspraktik. Kanske någon annan gång. Jag är ändå rätt intresserad av att prova nya saker.
Klockan blev 12 och det blev dags för lunchrast och även för mamma att komma och hämta mig i bil - i den nya jättefräcka Alfa Romeon. Mamma var sjuk, men det skall mer till än en förkylning för att stoppa henne. Mer än en hjärnhinneinflammation, förmodligen - när det gäller jobb, och mycket annat. Men hon orkade inte gå ur bilen, inte hemma hos oss för att titta på odlingarna och inte i Lerum när vi skulle köpa pålägg och potatissallad i charkbutiken, och en paj till lunch åt mig på ett café. Så jag fick springa. Springa någon extra gång metrarna ut till bilen vid charkbutiken också, för allt var ju slutsålt så jag fick fråga igen vad jag skulle köpa… Hm. Vi kom fram och fixade med att ta fram grejer, värma min paj, göra kaffe. Hos mamma dricker jag fortfarande kaffe, i alla fall vid det här tillfället. Det var rätt skönt - en grej jag såg fram emot på förmiddagen. Så satt vi och åt och, ”så, skall vi ta och börja?” Mamma hade redan börjat förstås. Jag sa något om att kanske ville jag dricka lite kaffe i lugn och ro ändå, jag hade inte riktigt haft någon rasttid som jag kände att jag kunde disponera själv. Men hade jag inte haft det i bilen, och blev det inte en väldigt lång rast då? Hm, hm, kanske det. Men jag vill nog få göra detta… Sedan drack jag upp det där kaffet på en halvminut och sa att, nå, vi kunde väl börja jobba då. Så blev det med den utsträckningen av rasten - mamma trodde jag skulle ta en halvtimme, och själv tänkte jag mig kanske en kvart. Men jag ville komma igång. Egentligen hade jag ju gärna varit klar till fem.
För det var ju det. Allra helst ville jag sköta det här med skrivandet mellan fem och sex, hålla planeringen och inte behöva vara dumtrött när jag gör det - fast det där ska jag i och för sig inte säga nej till jobb för, kanske relevant - och när det blev 1,5 h extra utöver de åtta vi i grund och botten pratat om dagen innan hade vi sagt att jag kanske kunde ta en kortare dag i dag. Fast kanske skulle det vara bättre om jag gjorde det på torsdag ändå… nu (onsdag) skulle vi ju jobba tillsammans, och kanske kunde det vara bra att få lite gjort…
Det visade sig att det fanns en sak som mamma behövde ha klar till i morgon. Sjuk eller inte skulle hon ha återkopplingsträff av något slag med en kund, och då gällde det att göra sista tillslipningen på ett intervjusammanställningsmaterial som både jag och min syster fått jobba på vid tidigare tillfällen. Det var bara 16 sidor eller något, och det handlade nu bara om att göra lite ändringar - ändringar som mamma redan skissat upp och dikterat (nej, det skulle nog inte funka att jobba efter anteckningarna på papper) - men, ja, på något sätt lyckades det ta fem timmar. Kanske hade ändå alla gånger jag var tvungen att springa på toaletten något med det att göra? Men alltså, jag vet inte om jag var så ineffektiv. Jag hade gärna varit färdig snabbare… Saker tar väl tid, antar jag. Jag kämpade på och till slut så var vi igenom det (mamma var med och tittade på den första versionen jag fick till, efter det fick jag gå igenom det och göra en liten omgång ändringar till). Och så var klockan, ja vad var den, jo, sju.
Är det en fickpeng jag har och ingen lön, som någon elak skämtare på internet ville ha det till? Är det välgörenhet? Nej, jag tror ändå att mamma och hennes företag har rätt bra nytta av mitt jobbande. Och jag betalar skatt, så enligt en annan figur som förekom i samma internetkonversation så var det nog ändå en lön.
Och jag hoppas fan att sitter jag och glor på en dataskärm med saker jag inte valt i nio timmar mitt i sommaren så är det inte bara för att någon ska ha en ursäkt att ge mig pengar. Jo, nog känns det som att jag jobbat i dag. Och i morgon ska det väl bli på’t igen - men då får jag sitta hemma hela tiden, och kanske ta den där kortare dagen. Häpp.