Mer ur de svenskspråkiga gömmorna
Jfr (i första hand) dikt i hast, "Ode to Whoever Hears It" paa swensko.
Eftersom tiden till annat är begränsad får det bli en sån här igen. Min ursäkt till er som sett den här lilla novellen förut:
Drömmar i grönt
Hon stirrade intensivt på duken. Hon upplevde en intensiv konstnärlig extas. Detta innebar givetvis att hon såg extremt komisk ut. Näsborrarna och vänsterhanden, som höll ett hårt grepp om penseln, fladdrade i takt. Ögonen spärrades upp, slappnade av, spärrades upp, och slappnade av.
Så förde hon penseln mot duken. Ryckningarna i vänsterhanden hade nu avtagit. De skulle försvinna helt i det ögonblick penseln snuddade vid duken. Och det var... nu!
Konstnären stelnade, liksom hennes pensel. Ögonblicket liknade en kyss mellan duken, ännu vit och mottaglig, och penseln, som för några sekunder hade konstnärens hela själ inbäddad i sitt skaft. Det var en kyss som lovade något stort, och konstnärens själ sträckte ut sin tunga genom penselns borst och gav duken en första aning av grönt.
Så började hon föra penseln över duken. Antimetodiskt och impulsivt skapade hon oregelbundna, levande mönster i grönt. Hon använde en enda nyans, men hon varierade sin målningsteknik och lät duken bli en provkarta över hundratals olika penseldrag och mönster. Ibland höll hon tillbaka penseln så att det bara var det extremt tunna, halvgenomskinliga lagret av färg den lämnade efter sig som bevisade att den faktiskt rörde vid duken. Ibland målade hon flera tjocka färglager ovanpå varandra. Ibland förstörde hon penseln (vid ett tillfälle tvingades hon ta en ny) genom att trycka in penseln i duken så att skaftet skrapade upp vita brytningar i det gröna. Duken växte gradvis till en djungel.
När nästan hela duken var täckt med vild, underbar grönska, tog hon en ren pensel i sin fria hand. Utan att för ett ögonblick sluta måla doppade hon den i en annan grön färg. Det var en ljusare nyans, med en tydlig anstrykning av gult. Snabbt målade hon fyra horisontella streck, jämnt fördelade över duken. De såg ut som ett ofullbordat kinesiskt tecken. Vid det här laget var också bakgrunden färdig. Hon satte sig ner och betraktade vad hon åstadkommit.
De stilfulla, regelbundna linjerna kontrasterade underbart mot kaoset de vilade i och tavlan var nu vacker att se på, men den var inte färdig.
Hon tog en ren pensel en gång till. Denna doppade hon i himmelsblått och drog ett enda långt penseldrag, från den övre kanten av duken till den nedre, som ett sorgset vattenfall rinnande utanpå tavlan. Inte helt nöjd la hon in små stråk av vitt och mörkblått. Perfekt.
Konstverket var fullbordat. Hon glufsade snabbt i sig bananen som hade kastats åt henne som belöning. När hon kliade sig på ryggen med en pensel la hon märke till gapskratten. “Den store konstnären tar igen sig efter det krävande kreativa arbetet”, sa en röst. Hahaha.
Chimpanser, möjligen med några få undantag, förstår varken engelska eller ironi. De lär inte heller förstå grymhet. Det går att lära dem förstå fångenskap, liksom ensamhet. Konstnären somnade och drömde om djungeln.
Eftersom tiden till annat är begränsad får det bli en sån här igen. Min ursäkt till er som sett den här lilla novellen förut:
Drömmar i grönt
Hon stirrade intensivt på duken. Hon upplevde en intensiv konstnärlig extas. Detta innebar givetvis att hon såg extremt komisk ut. Näsborrarna och vänsterhanden, som höll ett hårt grepp om penseln, fladdrade i takt. Ögonen spärrades upp, slappnade av, spärrades upp, och slappnade av.
Så förde hon penseln mot duken. Ryckningarna i vänsterhanden hade nu avtagit. De skulle försvinna helt i det ögonblick penseln snuddade vid duken. Och det var... nu!
Konstnären stelnade, liksom hennes pensel. Ögonblicket liknade en kyss mellan duken, ännu vit och mottaglig, och penseln, som för några sekunder hade konstnärens hela själ inbäddad i sitt skaft. Det var en kyss som lovade något stort, och konstnärens själ sträckte ut sin tunga genom penselns borst och gav duken en första aning av grönt.
Så började hon föra penseln över duken. Antimetodiskt och impulsivt skapade hon oregelbundna, levande mönster i grönt. Hon använde en enda nyans, men hon varierade sin målningsteknik och lät duken bli en provkarta över hundratals olika penseldrag och mönster. Ibland höll hon tillbaka penseln så att det bara var det extremt tunna, halvgenomskinliga lagret av färg den lämnade efter sig som bevisade att den faktiskt rörde vid duken. Ibland målade hon flera tjocka färglager ovanpå varandra. Ibland förstörde hon penseln (vid ett tillfälle tvingades hon ta en ny) genom att trycka in penseln i duken så att skaftet skrapade upp vita brytningar i det gröna. Duken växte gradvis till en djungel.
När nästan hela duken var täckt med vild, underbar grönska, tog hon en ren pensel i sin fria hand. Utan att för ett ögonblick sluta måla doppade hon den i en annan grön färg. Det var en ljusare nyans, med en tydlig anstrykning av gult. Snabbt målade hon fyra horisontella streck, jämnt fördelade över duken. De såg ut som ett ofullbordat kinesiskt tecken. Vid det här laget var också bakgrunden färdig. Hon satte sig ner och betraktade vad hon åstadkommit.
De stilfulla, regelbundna linjerna kontrasterade underbart mot kaoset de vilade i och tavlan var nu vacker att se på, men den var inte färdig.
Hon tog en ren pensel en gång till. Denna doppade hon i himmelsblått och drog ett enda långt penseldrag, från den övre kanten av duken till den nedre, som ett sorgset vattenfall rinnande utanpå tavlan. Inte helt nöjd la hon in små stråk av vitt och mörkblått. Perfekt.
Konstverket var fullbordat. Hon glufsade snabbt i sig bananen som hade kastats åt henne som belöning. När hon kliade sig på ryggen med en pensel la hon märke till gapskratten. “Den store konstnären tar igen sig efter det krävande kreativa arbetet”, sa en röst. Hahaha.
Chimpanser, möjligen med några få undantag, förstår varken engelska eller ironi. De lär inte heller förstå grymhet. Det går att lära dem förstå fångenskap, liksom ensamhet. Konstnären somnade och drömde om djungeln.