Kråkbärsgelé: ax till limpa
Kråkbär, hela vägen från en sorglös tillvaro på mossen till det malteska serveringsfatet.
Jag trodde inte det var någon mening med att plocka kråkbär, men på mossen fanns det trots allt plockbara mängder, och sen hittade jag en österbottnisk sajt om kråkbär och blev liksom inspirerad. Så för två veckor sedan for jag ut till mossen med kråkisar på skallen. Kråkbärssnovis som jag är upptäckte jag snart att jag var lite sent ute. De bär som fanns var få och ibland rätt skrynkliga, så något vidare kräsen fick man inte vara. Riset är lätt att känna igen bland ljungen och blåbärsris och hjortronblad, men att hitta bären själva är inte alls lätt. Färgen är matt blåsvart, bären avsevärt mindre än blåbär eller lingon och dessutom har de inget emot att växa fram lågt över marken där det är mörkast. Till slut fick jag ihop en deciliter i en fryspåse. Det fick duga.
Den finländska hemsidans recept visade sig inte bjuda på något som jag ville laga - det mesta krävde färdig saft eller gelé - så jag fick hitta på själv. Det som låg närmast till hands var att köra samma recept som för stenbären, med små gröna självpallade äpplen som garanter för att geléandet (och eventuellt även för smaken, som jag efter tidigare fältsmakprov inte direkt litade på kråkbären att leverera). Nu var bärskörden i minsta laget så det fick bli dubbelt så mycket äpplen som jag kokade ihop med bären. Det här tog sin lilla tid, eftersom kråkbär är ena hårda små krabater. Jag fick lägga till någon deciliter eller två med vatten (och krossa de sista omedgörliga bär med träskeden) innan jag kände att det var dags att sila.
Under kokningen försvinner en del av kråkbärens på fält så iögonfallande gothtycke. Saften påminner trots allt mer om blåbärs- eller björnbärsdito än svart galla eller råolja. Jag var inne i det sista osäker på om saften skulle räcka, men det fanns nästan en deciliter nedkommen efter ett dygns silande. Jag kramade ur några droppar till och tillade något 40 gram socker, om jag minns rätt. Kokningen gick inte lika blixtsnabbt som med första omgången med stenbärsgelé och jag fick slösa bort flera dyrbara milliliter saft på geléprov. Men till slut blev det godkänt och minsta tillgängliga glasburken fick ta emot en dryg centimeter tjockt lager med hett gelé.
Plåtningen på fönsterbrädet följande morgon fick ske ovanifrån, då minsta tillgängliga glasburken var en sån med etikettklister som inte gick att få bort. Rent visuellt går tankarna till björnbärsgelé. Troligen går det inte att göra svartare gelé utan att använda giftiga bär (något som jag förresten är rätt sugen på att prova, av ren nyfikenhet på färg och form).
Nu i eftermiddag kändes det som det var dags för den första, och med tanke på mängden sannolikt sista, provsmakningen. Vädret har blivit kallare men med yllemössan på är det ändå trevligt att sitta på balkongen; likaså har magen under veckan argumenterat emot kaffe, men den får tji på den punkten. Sconesen snabbtinas och klickarna med krämfräsch får vara små för att inte inkräkta för mycket på smakupplevelsen. Gelén visar sig vara för det första lite väl kletig. Här skulle man tappa åtskilliga poäng på gelétävling, men som södra Stockholms i all säkerhet ende kråkbärsgelékokande snubbe känns det som att segern redan är ett faktum. Septemberhimlen är klarblått och molnen passande fluffiga, svalorna tar sina kanske sista vändor in från parken mot gården, och gelésconesen slinker ner på ett alldeles tillfredsställande vis. Smaken är svårplacerad, kanske är det trots allt äpplena som vunnit över kråkbären. Men god är den, söt och len och med en antydan om skärpa. Nästa år plockar jag mer och tar reda på hur det verkligen ligger till.