march, march
just nu håller min lillebror på att förstöra den vackra, 40 centimeter tjocka, snön på altanen genom att hoppa i den. medan min far fotograferar energiskt.
ja. det är ju alltid kul att förstöra saker.
nu kommer vi få blicka ut på den fula, ojämna äckel snön på altanen, varje morgon i resten av denna vinter.
och jag som gjorde en liten lykta igår, den lös upp snön underifrån.
jag har börjat med de här onödigheterna igen som min hjärna provocerar sig fram till.
för att påpeka ett exempel: jag kan inte skilja mina drömmar från verklighet.
det kan anses som kul, men i självaverket är det förfärligt då man ibland inte vet hur man ska tillmötesgå människor, för man är osäker på om det gjort och uttalat vissa saker, eller inte.
jag vill minnas att det hände någon gång i mellanstadiet, då jag trodde att en kille varit väldigt snäll mot mig på ett sätt som fick mig att tro att han var kär i mig. men jag var osäker på om det hänt eller om jag drömt det. nu minns jag dessvärre inte hur det blev, men han var nog aldrig kär i mig.
jag drömde också att oddiey kom tillbaka. ibland skriver jag odi, bara för att folk ska fatta hur det uttalas, den skaran av folk som inte förstår sig på en elvaårings gränslösa fantasi.
det roliga med den drömmen var att den var så otroligt realistisk. när jag vaknade på morgonen var jag glad; tänk att han faktiskt kommit tillbaka, just när jag tänkt på honom och saknat honom så mycket! (denna tankegång skedde under 2 sekunder, sedan kom jag på att det var en dröm).
det är intressant, att jag fortfarande kan frammana hans doft och känslan av hans mage, hans haka, hans tassar, hans klor, hans öron, det mjuka luddet i hans öron. jag kan känna hans våta nos, och det känns nästan som verklighet när jag tänker på att jag drar i hans svans. det är så verkligt.
som om det var igår.
jag saknar honom så.
ja. det är ju alltid kul att förstöra saker.
nu kommer vi få blicka ut på den fula, ojämna äckel snön på altanen, varje morgon i resten av denna vinter.
och jag som gjorde en liten lykta igår, den lös upp snön underifrån.
jag har börjat med de här onödigheterna igen som min hjärna provocerar sig fram till.
för att påpeka ett exempel: jag kan inte skilja mina drömmar från verklighet.
det kan anses som kul, men i självaverket är det förfärligt då man ibland inte vet hur man ska tillmötesgå människor, för man är osäker på om det gjort och uttalat vissa saker, eller inte.
jag vill minnas att det hände någon gång i mellanstadiet, då jag trodde att en kille varit väldigt snäll mot mig på ett sätt som fick mig att tro att han var kär i mig. men jag var osäker på om det hänt eller om jag drömt det. nu minns jag dessvärre inte hur det blev, men han var nog aldrig kär i mig.
jag drömde också att oddiey kom tillbaka. ibland skriver jag odi, bara för att folk ska fatta hur det uttalas, den skaran av folk som inte förstår sig på en elvaårings gränslösa fantasi.
det roliga med den drömmen var att den var så otroligt realistisk. när jag vaknade på morgonen var jag glad; tänk att han faktiskt kommit tillbaka, just när jag tänkt på honom och saknat honom så mycket! (denna tankegång skedde under 2 sekunder, sedan kom jag på att det var en dröm).
det är intressant, att jag fortfarande kan frammana hans doft och känslan av hans mage, hans haka, hans tassar, hans klor, hans öron, det mjuka luddet i hans öron. jag kan känna hans våta nos, och det känns nästan som verklighet när jag tänker på att jag drar i hans svans. det är så verkligt.
som om det var igår.
jag saknar honom så.