Dagen D
Tisdag
Hela busslasten drog iväg på utflykt med tema Dagen D (eller Jour J, som fransmännen säger). Med på bussen fanns, förutom Ingrid, även en expert på historian kring Invasionen, Janne. Ja, alltså, han var ju med hela resan, men det var framför allt under den här dagen som han gav sig till känna och delgav oss en del av sitt digra vetande. Han började dock det hela med att låta väldigt arg över att vissa välkända ”fakta” inte alls är sanna, och berättade att det var just något sådant faktafel som hans far berättat om då han var barn som varit ursprunget till hans stora intresse för Dagen D och Andra världskriget. Det var i alla fall väldigt roligt att ha med en sådan extremt kunnig person som kunde berätta saker som kanske inte man får höra av de vanliga guiderna (även om han var väldigt noga med att berömma Ingrid, och hävdade att hon absolut var den bästa utav de Scandoramaguider som åker på Normandie) och så såg han också på händelserna mer ur de enskilda soldaternas perspektiv än ur de
stora generalernas, och det är betydligt mer intressant, tycker jag. Det var ju de som verkligen utkämpade kriget, de som genomförde generalernas storslagna planer, de som lemlästades, dog och/eller blev hjältar. Det är svårt att tänka sig alla personliga tragedier som utspelades under kriget … eller, för den delen, alla hjältemodiga insatser och alla tuffa val och kval som de där soldaterna, de flesta helt vanliga människor som du och jag, genomled.
Vi började vid Pegasusbron, där det finns en memorial över 6th British Airborne Division, som natten mellan femte och sjätte juni 1944 var de första ur de allierades styrkor som landade inför Invasionen och vars mest kända uppdrag var att landa med glidflygplan vid det som idag kallas för Pegasusbron och säkra att inga tyska trupper kunde ta sig över den. När man såg området som de hade att landa på kunde man verkligen inte förstå att de hade klarat av det! Vi kikade även på café Gondree där bredvid bron som drivs av en kvinna som bodde i huset vid tiden för invasionen.
På vägen vidare genom detta historiska område såg vi en film om förberedelserna inför dagen D, bland annat byggandet av de flytande hamnarna och desinformationen som spreds till tyskarna angående var och när invasionen skulle äga rum. Därefter besökte vi den tyska krigskyrkogården i La Cambe, som tydligen sköts i princip helt och hållet av ungdomar från Tyskland, som dessutom betalar för att få komma dit och jobba. Det är verkligen sorgligt att se alla dessa gravar i långa rader. Speciellt som man inser att det ju bara är en bråkdel av alla dem som stupade i kriget … och även om de kämpade på ”fel” sida så var ju de flesta utav dem också bara unga killar som skickats ut att strida i ett krig som de med all sannolikhet egentligen inte förstod så mycket utav. Det kändes i alla fall som att den tyska kyrkogården var mer smakfull än den amerikanska, som vi besökte senare … Det är svårt att sätta fingret på det, men den amerikanska känns lite ”för mycket” på något sätt. Typisk amerikansk, kanske.
Nästa stopp var i den lilla staden Sainte-Mère-Église, mest känd för att fallskärmshopparen John Steel fastnade med sin fallskärm i deras kyrktorn, blev hängande i några timmar och sedan skars ner och tillfångatogs av tyskarna, men det gjordes även en del mer lyckade landningar i staden. Vi besökte Musée Airborne, som naturligtvis är ägnat åt Andra Världskriget och där de hade mängder utav autentiska saker från kriget, allt från uniformer till vapen, från flygplan till matvaruförpackningar, brev etc.
Eftersom jag är lite fånig tyckte jag att det absolut coolaste inte var något flygplan eller gevär eller liknande utan brevduveuniformerna! Vi åt även lunch i Sainte-Mére-Église, på restaurang La Normandie, där det vankades pizza. En liten promenad runt torget, en titt i kyrkan och lite glass hann vi med också. Några damer från bussen hade roligt åt att Älskling köpte glass och jag betalade. Ja, så kan det bli. Men det var ju bara för att jag hade hand om våra kontanter. Inte konstigare än så! Och Älskling var precis hur duktig som helst och beställde glass på franska. Inte illa! Han är modigare än jag ;) Fast jag lyckades faktiskt säga NÅGRA saker på franska den här semestern, så jag har bättrat mig! Och jag var väldigt nöjd med att hotellpersonalen den här gången förstod mig varje gång jag frågade efter vår rumsnyckel (102), till skillnad från i Paris när de bara tittade frågande på mig. Nog för att 111 är svårare att säga än 102, men ändå!
Nästa stopp var udden Pointe du Hoc, som skall ha varit en utav de svåraste landningsplatserna
under invasionen. Speciellt som båtarna kom ur kurs och var tvungna att segla en bit utmed kusten där de var lätta att upptäcka, och de således förlorade överraskningsmomentet och led svåra förluster. Att kanonerna som det var meningen att de skulle oskadliggöra/lägga beslag på inte ens befann sig på platsen gör ju saken ännu hemskare. Platsen i sig var dock inte så särskilt spännande att titta på. Det var bunkers, granathål och gräs liksom. Vidare for vi sedan till Omaha beach, den utav landstigningsstränderna där de Allierade mötte störst motstånd. Det kändes lite overkligt att veta att det på just den platsen utspelats sådana hårda strider och att så otroligt många människor mist sitt liv där i sanden. Nu såg det ju bara ut som en trevlig sandstrand vid havet, utefter vilken det låg rader av stora, pampiga hus, som vad jag förstod alla ägdes av människor eller familjer till människor som haft med invasionen att göra. Det var inga dåliga hus i alla fall!
Därefter besökte vi då den tidigare nämnda Amerikanska kyrkogården,
vilket egentligen betydde att vi även besökte Amerika, då kyrkogården räknas som Amerikansk mark, som de fått utav den franska staten. Jag tycker, som sagt, att den är lite ”för mycket”, men visst berör det en att se alla dessa vita kors och inse att under vart och ett utav dem ligger en människa som stupat på andra sidan havet från sitt hem sett … det är bara det att man inte riktigt kan komma över känslan av att amerikanerna lyckats få en sådan tragisk sak som en krigskyrkogård att på något sätt kännas som ett typiskt amerikanskt ”vi är störst, bäst och vackrast” spektakel. Trots detta erkänner jag att tårar brände i ögonvrårna på mig några gånger. Speciellt sorgligt känns det på något sätt med de gravar där det bara står ”en soldat”, någon som alltså inte ens fått begravas i sitt eget namn, och vars anhöriga alltså inte kunnat få något riktigt avslut. Även muren med namnen på alla dem som aldrig identifierades eller återfanns är ju beklämmande stor.
När det var dags för middag åkte vi till Arromanche där vi åt charkuteritallrik till förrätt. Det gick även att få musslor, och jag tror att alla som var med numer kan ordet för musslor på franska, för servitrisen sprang omkring (förstås!) och ropade ”moules!” ett stort antal gånger med väldigt hög röst. Stackaren var dessutom ensam att servera en skock hungriga svenskar … även om jag tror att det var en hel del som såg betydligt mer fram emot det fria vinet än mot maten … och även tog för sig därav på eget bevåg, trots Ingrids tappra försök att få dem att vänta på servitrisen. Volymen i rummet steg snabbt, kan man säga … Till huvudrätt åt de fegare utav oss (jag själv inräknad, förstås!) åt skinkstek med potatis och sås, medan de lite mer äventyrliga (som Älskling) mumsade på rocka med ris och champinjonsås. Jag tror att de tyckte rockan var god, men jag tyckte allt att den såg lite underlig ut! Till efterrätt blev det sedan chokladpudding.
Vi avslutade denna långa dag med ett stopp vid en utsiktsplats innan vi for tillbaka till hotellet för en god natts sömn.
Hela busslasten drog iväg på utflykt med tema Dagen D (eller Jour J, som fransmännen säger). Med på bussen fanns, förutom Ingrid, även en expert på historian kring Invasionen, Janne. Ja, alltså, han var ju med hela resan, men det var framför allt under den här dagen som han gav sig till känna och delgav oss en del av sitt digra vetande. Han började dock det hela med att låta väldigt arg över att vissa välkända ”fakta” inte alls är sanna, och berättade att det var just något sådant faktafel som hans far berättat om då han var barn som varit ursprunget till hans stora intresse för Dagen D och Andra världskriget. Det var i alla fall väldigt roligt att ha med en sådan extremt kunnig person som kunde berätta saker som kanske inte man får höra av de vanliga guiderna (även om han var väldigt noga med att berömma Ingrid, och hävdade att hon absolut var den bästa utav de Scandoramaguider som åker på Normandie) och så såg han också på händelserna mer ur de enskilda soldaternas perspektiv än ur de
stora generalernas, och det är betydligt mer intressant, tycker jag. Det var ju de som verkligen utkämpade kriget, de som genomförde generalernas storslagna planer, de som lemlästades, dog och/eller blev hjältar. Det är svårt att tänka sig alla personliga tragedier som utspelades under kriget … eller, för den delen, alla hjältemodiga insatser och alla tuffa val och kval som de där soldaterna, de flesta helt vanliga människor som du och jag, genomled.
Vi började vid Pegasusbron, där det finns en memorial över 6th British Airborne Division, som natten mellan femte och sjätte juni 1944 var de första ur de allierades styrkor som landade inför Invasionen och vars mest kända uppdrag var att landa med glidflygplan vid det som idag kallas för Pegasusbron och säkra att inga tyska trupper kunde ta sig över den. När man såg området som de hade att landa på kunde man verkligen inte förstå att de hade klarat av det! Vi kikade även på café Gondree där bredvid bron som drivs av en kvinna som bodde i huset vid tiden för invasionen.
På vägen vidare genom detta historiska område såg vi en film om förberedelserna inför dagen D, bland annat byggandet av de flytande hamnarna och desinformationen som spreds till tyskarna angående var och när invasionen skulle äga rum. Därefter besökte vi den tyska krigskyrkogården i La Cambe, som tydligen sköts i princip helt och hållet av ungdomar från Tyskland, som dessutom betalar för att få komma dit och jobba. Det är verkligen sorgligt att se alla dessa gravar i långa rader. Speciellt som man inser att det ju bara är en bråkdel av alla dem som stupade i kriget … och även om de kämpade på ”fel” sida så var ju de flesta utav dem också bara unga killar som skickats ut att strida i ett krig som de med all sannolikhet egentligen inte förstod så mycket utav. Det kändes i alla fall som att den tyska kyrkogården var mer smakfull än den amerikanska, som vi besökte senare … Det är svårt att sätta fingret på det, men den amerikanska känns lite ”för mycket” på något sätt. Typisk amerikansk, kanske.
Nästa stopp var i den lilla staden Sainte-Mère-Église, mest känd för att fallskärmshopparen John Steel fastnade med sin fallskärm i deras kyrktorn, blev hängande i några timmar och sedan skars ner och tillfångatogs av tyskarna, men det gjordes även en del mer lyckade landningar i staden. Vi besökte Musée Airborne, som naturligtvis är ägnat åt Andra Världskriget och där de hade mängder utav autentiska saker från kriget, allt från uniformer till vapen, från flygplan till matvaruförpackningar, brev etc.
Eftersom jag är lite fånig tyckte jag att det absolut coolaste inte var något flygplan eller gevär eller liknande utan brevduveuniformerna! Vi åt även lunch i Sainte-Mére-Église, på restaurang La Normandie, där det vankades pizza. En liten promenad runt torget, en titt i kyrkan och lite glass hann vi med också. Några damer från bussen hade roligt åt att Älskling köpte glass och jag betalade. Ja, så kan det bli. Men det var ju bara för att jag hade hand om våra kontanter. Inte konstigare än så! Och Älskling var precis hur duktig som helst och beställde glass på franska. Inte illa! Han är modigare än jag ;) Fast jag lyckades faktiskt säga NÅGRA saker på franska den här semestern, så jag har bättrat mig! Och jag var väldigt nöjd med att hotellpersonalen den här gången förstod mig varje gång jag frågade efter vår rumsnyckel (102), till skillnad från i Paris när de bara tittade frågande på mig. Nog för att 111 är svårare att säga än 102, men ändå!
Nästa stopp var udden Pointe du Hoc, som skall ha varit en utav de svåraste landningsplatserna
under invasionen. Speciellt som båtarna kom ur kurs och var tvungna att segla en bit utmed kusten där de var lätta att upptäcka, och de således förlorade överraskningsmomentet och led svåra förluster. Att kanonerna som det var meningen att de skulle oskadliggöra/lägga beslag på inte ens befann sig på platsen gör ju saken ännu hemskare. Platsen i sig var dock inte så särskilt spännande att titta på. Det var bunkers, granathål och gräs liksom. Vidare for vi sedan till Omaha beach, den utav landstigningsstränderna där de Allierade mötte störst motstånd. Det kändes lite overkligt att veta att det på just den platsen utspelats sådana hårda strider och att så otroligt många människor mist sitt liv där i sanden. Nu såg det ju bara ut som en trevlig sandstrand vid havet, utefter vilken det låg rader av stora, pampiga hus, som vad jag förstod alla ägdes av människor eller familjer till människor som haft med invasionen att göra. Det var inga dåliga hus i alla fall!
Därefter besökte vi då den tidigare nämnda Amerikanska kyrkogården,
vilket egentligen betydde att vi även besökte Amerika, då kyrkogården räknas som Amerikansk mark, som de fått utav den franska staten. Jag tycker, som sagt, att den är lite ”för mycket”, men visst berör det en att se alla dessa vita kors och inse att under vart och ett utav dem ligger en människa som stupat på andra sidan havet från sitt hem sett … det är bara det att man inte riktigt kan komma över känslan av att amerikanerna lyckats få en sådan tragisk sak som en krigskyrkogård att på något sätt kännas som ett typiskt amerikanskt ”vi är störst, bäst och vackrast” spektakel. Trots detta erkänner jag att tårar brände i ögonvrårna på mig några gånger. Speciellt sorgligt känns det på något sätt med de gravar där det bara står ”en soldat”, någon som alltså inte ens fått begravas i sitt eget namn, och vars anhöriga alltså inte kunnat få något riktigt avslut. Även muren med namnen på alla dem som aldrig identifierades eller återfanns är ju beklämmande stor.
När det var dags för middag åkte vi till Arromanche där vi åt charkuteritallrik till förrätt. Det gick även att få musslor, och jag tror att alla som var med numer kan ordet för musslor på franska, för servitrisen sprang omkring (förstås!) och ropade ”moules!” ett stort antal gånger med väldigt hög röst. Stackaren var dessutom ensam att servera en skock hungriga svenskar … även om jag tror att det var en hel del som såg betydligt mer fram emot det fria vinet än mot maten … och även tog för sig därav på eget bevåg, trots Ingrids tappra försök att få dem att vänta på servitrisen. Volymen i rummet steg snabbt, kan man säga … Till huvudrätt åt de fegare utav oss (jag själv inräknad, förstås!) åt skinkstek med potatis och sås, medan de lite mer äventyrliga (som Älskling) mumsade på rocka med ris och champinjonsås. Jag tror att de tyckte rockan var god, men jag tyckte allt att den såg lite underlig ut! Till efterrätt blev det sedan chokladpudding.
Vi avslutade denna långa dag med ett stopp vid en utsiktsplats innan vi for tillbaka till hotellet för en god natts sömn.