(no subject)
Smälta
.
.
.
Dova ljud från huset. En dammsugares sus klyver genom flera våningar. Tyngden av en kropp som har bråttom, hälarna i stickade sockor, basen av rörelse, ojämna men bestämda dunsar. Varför stänga in öronen i lurar när jag hör musik som aldrig slutar?
Jag trodde att jag skulle ligga här som ett olöst tusenbitarspussel med himmelmotiv. Men tillvaron är inte längre rörig, inga högar som måste redas ut, den är självklar, som ett barnpussel i laserat trä, där varje bit är ett föremål, trycks på plats med ett litet rödlackat handtag.
omisskänliga former med givna platser inom en ram
Ögoninflammationen sätter mina ögon i galler
varje morgon smälter jag dom öppna, med kokat vatten på en bommulstuss,
försiktigt och mjukt, som om jag masserade en vän till döden
Jag är sjuk men friskare än jag minns
Som den som har förlorat synen, utvecklar en hörsel som fyller det saknade sinnets
hör dammsugaren klyva genom kvarteren, hyreshusen
Hör varje snöflinga kramas under foten, hör varje snöflinga smälta på barnens tungor
Jag är sjuk i kroppen men själen är frisk som vics blå.
Allt som betyder något blir lite klarare efter fem dagar med igenkläggade ögon i ett hörn av en säng med perverst stora kuddar. Kuddar som människodelar, som sväljer mig, som tar för sig. Varje morgon tämjer jag dom, tvingar dom stilla till mina fötter, där ligger de och purrar som nöjda kattungar. Mitt svett delar med sig till alla, vi är en enhet nu och jag vet varken var jag tar slut eller sängen börjar. Och jag tänker, Jag kan förenas med vad jag vill, i en fusion med vad jag begär.
Jag kan s m ä l t a
Jag plitar ner en tanke. Jag är en liten del bråk, en liten bråkdel i en mysig algoritm.
Ett klurig som nån unge kluddat ned och suddat på så att papperet givit med sig och ruffat upp sig som en kuagulerande sårskorpa.
Ett litet bråk är jag, som ber om att bli räknat, svår och suddad så att papperet river.
Du skriver ett brev och lyfter upp mig
Älskling
Jag älskar dig lika mycket tillbaka
jag ser alla nyanser av starka och överväldigande känslor i dig, de som bara jag och insekterna kan registrera. De som faller bort för ett vanligt människoöga.
Vi är de brytande vågorna i en tsunami, livsfaran som de kallar naturkatastrofer. De strofer är lik väl de mäktigaste naturkrafter.
Man kan ligga och fundera över hur man döljer det bäst, älskling, trycka tillbaka vågorna i ebb, så att ingen tar illa vid,
eller så kan man leva ut det,
svämma och skölja,
ligga och springa och måla ut det.
Så tycker jag att vi gör.
.
.
.
BLEND
.
.
.
Soft noices from within the house. A vacuum cleaners breath breaks through the building floors. The weight of a body in a hurry, heels in knitted socks, the base of movement, irregular but definite thuds. Why shut my ears with headphones when I hear the on going music?.
I thought I would lie here, shattered as an unsolved thousand pieces puzzle with sky motifs.
However, life is no longer messy, no piles to be sorted out, it is obvious, as a childrens puzzle
with glazed wooden pieces, each one its own animal, put into place with its shiny red handle.
Unmistakable shapes with defernite spaces, within a frame.
.
Eye inflammation put my eyes behind barsEvery morning I melt them open, with boiled water on a cottonpad,
Gently, like I'm caressing someone who knows death.
I am sick but healthier than I remember
Clear
As someone who has lost his sight, develops a hearing that fills in the missing parts of the lost sense.
One who hears the vacuum cleaner through apartments, buildings, neighborhoods
Hears every snowflake softly tucked in to the ground under a footstep, hears the fuzzy sound of snowflakes melting on a childs tongue.
I'm sick in body but the soul is healthy as a mouth-full of vics blue.
All that matters become a little clearer after five days with clogged eyes, put in a corner of a bed with more pillows than space. The perverted pillows, acting like human parts, swallows everything in their way, cant help themselves. Every morning I tame them, and make them lie still by my feet, there they purr like contented kittens. I share my sweat and tears with all of them, we are a unit now, and I’m not quite sure anymore where I end and the bed begins. And I think, I can unite with whatever I want, be a fusion with whatever I crave. I can b l e n d
.
I scribble down a thought. I am a fraction, a tiny fraction of an algorithm.
A ingenious one that some kid scribbled down and then desperately erased until the paper got the structure of cuagulated blood. A small fraction I am, who begs to be solved, so tricky I'm tearing up the ground that I stand on.
.
You write a letter and lift me up
Love
I love you just as much back
I see all the shades of power and overwhelming sensitivity in you. The shades that fall out in the gaze of a human eye. I see what only the insects can register.
We are the breaking waves of a tsunami, danger of life, as they call the nature disasters. But the insects know, that it's like-vise the most powerful natural force, and its force is stunning.
.
One can lie down and ponder about how to hide it better,
push back the waves to tide, so that no one gets offended,
.
or one can live it out
.
flood and flush
fuck and run and paint it out.
.
I think thats for us
.
.
.
.
.
.
Dova ljud från huset. En dammsugares sus klyver genom flera våningar. Tyngden av en kropp som har bråttom, hälarna i stickade sockor, basen av rörelse, ojämna men bestämda dunsar. Varför stänga in öronen i lurar när jag hör musik som aldrig slutar?
Jag trodde att jag skulle ligga här som ett olöst tusenbitarspussel med himmelmotiv. Men tillvaron är inte längre rörig, inga högar som måste redas ut, den är självklar, som ett barnpussel i laserat trä, där varje bit är ett föremål, trycks på plats med ett litet rödlackat handtag.
omisskänliga former med givna platser inom en ram
Ögoninflammationen sätter mina ögon i galler
varje morgon smälter jag dom öppna, med kokat vatten på en bommulstuss,
försiktigt och mjukt, som om jag masserade en vän till döden
Jag är sjuk men friskare än jag minns
Som den som har förlorat synen, utvecklar en hörsel som fyller det saknade sinnets
hör dammsugaren klyva genom kvarteren, hyreshusen
Hör varje snöflinga kramas under foten, hör varje snöflinga smälta på barnens tungor
Jag är sjuk i kroppen men själen är frisk som vics blå.
Allt som betyder något blir lite klarare efter fem dagar med igenkläggade ögon i ett hörn av en säng med perverst stora kuddar. Kuddar som människodelar, som sväljer mig, som tar för sig. Varje morgon tämjer jag dom, tvingar dom stilla till mina fötter, där ligger de och purrar som nöjda kattungar. Mitt svett delar med sig till alla, vi är en enhet nu och jag vet varken var jag tar slut eller sängen börjar. Och jag tänker, Jag kan förenas med vad jag vill, i en fusion med vad jag begär.
Jag kan s m ä l t a
Jag plitar ner en tanke. Jag är en liten del bråk, en liten bråkdel i en mysig algoritm.
Ett klurig som nån unge kluddat ned och suddat på så att papperet givit med sig och ruffat upp sig som en kuagulerande sårskorpa.
Ett litet bråk är jag, som ber om att bli räknat, svår och suddad så att papperet river.
Du skriver ett brev och lyfter upp mig
Älskling
Jag älskar dig lika mycket tillbaka
jag ser alla nyanser av starka och överväldigande känslor i dig, de som bara jag och insekterna kan registrera. De som faller bort för ett vanligt människoöga.
Vi är de brytande vågorna i en tsunami, livsfaran som de kallar naturkatastrofer. De strofer är lik väl de mäktigaste naturkrafter.
Man kan ligga och fundera över hur man döljer det bäst, älskling, trycka tillbaka vågorna i ebb, så att ingen tar illa vid,
eller så kan man leva ut det,
svämma och skölja,
ligga och springa och måla ut det.
Så tycker jag att vi gör.
.
.
.
BLEND
.
.
.
Soft noices from within the house. A vacuum cleaners breath breaks through the building floors. The weight of a body in a hurry, heels in knitted socks, the base of movement, irregular but definite thuds. Why shut my ears with headphones when I hear the on going music?.
I thought I would lie here, shattered as an unsolved thousand pieces puzzle with sky motifs.
However, life is no longer messy, no piles to be sorted out, it is obvious, as a childrens puzzle
with glazed wooden pieces, each one its own animal, put into place with its shiny red handle.
Unmistakable shapes with defernite spaces, within a frame.
.
Eye inflammation put my eyes behind barsEvery morning I melt them open, with boiled water on a cottonpad,
Gently, like I'm caressing someone who knows death.
I am sick but healthier than I remember
Clear
As someone who has lost his sight, develops a hearing that fills in the missing parts of the lost sense.
One who hears the vacuum cleaner through apartments, buildings, neighborhoods
Hears every snowflake softly tucked in to the ground under a footstep, hears the fuzzy sound of snowflakes melting on a childs tongue.
I'm sick in body but the soul is healthy as a mouth-full of vics blue.
All that matters become a little clearer after five days with clogged eyes, put in a corner of a bed with more pillows than space. The perverted pillows, acting like human parts, swallows everything in their way, cant help themselves. Every morning I tame them, and make them lie still by my feet, there they purr like contented kittens. I share my sweat and tears with all of them, we are a unit now, and I’m not quite sure anymore where I end and the bed begins. And I think, I can unite with whatever I want, be a fusion with whatever I crave. I can b l e n d
.
I scribble down a thought. I am a fraction, a tiny fraction of an algorithm.
A ingenious one that some kid scribbled down and then desperately erased until the paper got the structure of cuagulated blood. A small fraction I am, who begs to be solved, so tricky I'm tearing up the ground that I stand on.
.
You write a letter and lift me up
Love
I love you just as much back
I see all the shades of power and overwhelming sensitivity in you. The shades that fall out in the gaze of a human eye. I see what only the insects can register.
We are the breaking waves of a tsunami, danger of life, as they call the nature disasters. But the insects know, that it's like-vise the most powerful natural force, and its force is stunning.
.
One can lie down and ponder about how to hide it better,
push back the waves to tide, so that no one gets offended,
.
or one can live it out
.
flood and flush
fuck and run and paint it out.
.
I think thats for us
.
.
.