(no subject)
solen vaknar klockan halv sex. Den sträcker sig längst med folkkungagatan som en stretchande katt och behandlar trottoaren som en oändlig yogamatta. kattkroppen lägger sig slutligen till rätta, den folktomma trottoaren badar i solljus, så när som på kattens svans som vispar som besatt från östgötagatan till londonviadukten. Snett bakom shellmacken på folkungagatan 129 A ligger huset som närmast påminner om en fossil av de lägenhetshotell som i början av åttiotalet fick representera drömmen om den sublima solsemestern för hela familjen. Detta när charter fortfarande var ett nytt och fräscht fenomen som stod för mer än avsägandet av det egna medvetandet och allt vad ansvar innebär (helt enkelt att betala för att behandlas som ett kolli). Huset blev en gång framröstat till stockholms minst attraktiva byggnad i en av stadens större dagstidningar. Detta har dock inte bidragit till några förrödande konsekvens för huset i sig, som inte verkar ha berörts nämnvärt av dessa ytliga anklagelser. Speciellt denna tidiga morgon när solkatten vispar med sin svans, framstår huset som en av de stoltaste solfångare i pärlbandet av hustak längst en av stadens flitigast bensinbolmande gator.
--
Det luktar inte helt hemma, en unken doft av akvarievatten simmar genom tunnelbaneperrongen, soggy alger med inslag av halvdyr parfym. Fukten tränger på här nere som inuti ett botaniskt växthus. Snart ska de frysta avloppsrören strax under takbrickorna vakna till liv, och den otätade AC:n som klär valvgångarna över slussens tunnelbana skall tina och släppa ut dunstar av sommarbrisar kryddade med komposterad råtta och möglande elskåp