Dikter i urval (Sonnevi, Göran)
Tekijä: Sonnevi, Göran
Julkaisuvuosi: 2007
Alkuperäisnimi: Dikter i urval
Lukukieli: ruotsi
Arvio: 3/5
Ystäväni suositeltua Sonnevin runoja minulle viime syksynä tein pikaisen pikatutkimuksen (päätelkää siitä, miten pikaisen) saadakseni selville, mikä runoilija on miehiään. Nimi toki oli tuttu perusopintojen kirjallisuusluennoilta ja pian muistin liiankin elävästi, miten olin reagoinut miehen Vietnamin sodasta kertovaan runoon. Runo tylsistytti minua niissä määrin, että voin lähes fyysisesti pahoin. Siksipä minulla menikin lähes puoli vuotta ennen kuin törmäsin sattumalta Sonnevin runokokoelmaan Akateemisen alennusmyynneissä. Koska teos on jonkinasteinen klassikko eikä hintakaan päätä huimannut, nappasin sen mukaani. Lukemisesta oli tulla ikuisuusprojekti, mutta vihdoin ja viimein sain sen saateltua loppuun.
Ennakkoluuloni olivat osittain oikeutettuja. Sonnevin runoista suuri osa käsittelee politiikkaa, maailmanpoliittisia tapahtumia, poliittisia (vasemmistolaisia) ihanteita ja niin edelleen. Minun, poliittisesti valveutumattoman tyhmän naiseläjän onneksi Sonnevi runoilee myös muista teemoista: rakkaudesta (erityisesti fyysisestä rakkaudesta), kielestä, kuolemasta, tiedonjanosta ja niin edelleen.
Runot välittävät unimaista, jotenkin absurdia tunnelmaa. Olettaisin sen kulkevan käsi kädessä runojen abstraktien teemojen kanssa. Olipa syy mikä tahansa, tunnelma tehostaa lukukokemusta entisestään. Hetkittäin luulen ymmärtäneeni jopa poliittiset runot! Sonnevi kirjoittaa selkeää kieltä ja käyttää konkreetteja, fyysisiä sanoja. Tämä toki on tyypillistä (modernistisen) runouden kuvakielessä ja metaforissa, mutta Sonnevi tuntuu viemän tämän tottumaani huomattavasti pidemmälle. Tilanne- ja tunnekuvaus runoissa on kertakaikkisen ensiluokkaista. Moni proosan kirjoittajakaan ei pysty samaan. Muutamat runot inspiroivat jopa minut kirjoittelemaan ja pohtimaan faktan ja fiktion, proosan ja runouden eroja.
Silti jotain jäi puuttumaan. Hetkittäiset nerouden pilkahdukset ja upeat ajatukset eivät riittäneet pitämään mielenkiintoani yllä, vaan huomasin usein torkkuvani tai vähintään lukevani samaa säettä uudestaan ja uudestaan (ja uudestaan ja uudestaan). Ehkäpä minä erään kaverini teorian mukaan olen vain niin tyhmä, etten ymmärrä, mutta se riski on otettava. Runojen asettelu ja osittain niiden tapa esittää tietyt asiat nimittäin vaikuttivat hetkittäin kovin tekotaiteellisilta minun silmääni. Tehokeinoja on käytettävä säästäen, sanon ma, kuten minua lukiossa aikanaan opetettiin. Kukin tuomitkoon itse (ja synnitön heittäköön ensimmäisen kiven, minusta ei siihen nimittäin ole).
"Förlåt alla levande För de döda finns ingen förlåtelse
Vem är det som ska förlåta? Vem är det som ska förlåta?
Kan jag förlåta att du förlåter mig? Förlåter du dig själv?
Nej! Vi kan inte utdela nåden För de levande finns ingen förlåtelse"
Författare: Sonnevi, Göran
Utgivningsåret: 2007
Originalnamnet: Dikter i urval
Språket: svenska
Betyg: 3/5
När en vän rekommenderade Sonnevis dikter för mig ifjol googlade jag snabbt på vem Sonnevi egentligen är. Jag kom ihåg namnet från en kurs i svensk litteratur, men snabbt kom jag också ihåg hur jag reagerade på en av hans dikter om Vietnamkriget. (Det var så trist att jag nästan blev illamående.) Det tog mig nästan ett halvt år innan jag råkade stöta på en samling av Sonnevis dikter på rea. Då kunde jag inte längre motstå och boken kom hem med mig. Ändå tog det nästan en evighet att läsa boken, men ÄNTLIGEN gjorde jag det idag.
Jag kom inte så vilse med mina fördomar. En stor del av Sonnevis dikter handlar om politik, världspolitiska händelser, politiska ideal och så vidare. Lyckligtvis (för en sådan dum kvinna som inte intresserar sig i politik - dvs. som jag är) skriver Sonnevi om andra teman också: kärlek (speciellt fysisk kärlek), språk, död, kunskapssökandet osv.
Stämningen i dikterna är drömliknande, nästan absurd. Jag skulle tro det hänger ihop med de abstrakta temana. Vad orsaken nu än var, gör stämningen hela läsningsupplevelsen mycket starkare. Ibland förstod jag till och med vad Sonnevi ville säga med de politiska dikterna! (Eller så tror jag i alla fall.) Sonnevi skriver på ett klart språk och använder konkreta, fysiska ord. Allt detta är väldigt typiskt när det gäller det (modernistiska) poetiska språket, men jag tycker Sonnevi tar det ett steg längre (än vad jag har vant mig vid). Och hans sätt att beskriva känslotillstånd och olika situationer - min Gud, det finns bara få författare som kan skriva på ett liknande underbart sätt. Några dikter fick till och med en sådan lat jävel som jag är att skriva (skönlitterära texter) om skillnader mellan fakta och fiktion lika väl som prosa och poesi.
Ändå är det någonting som jag saknar. De sällsynta fina idéerna var inte tillräckligt för mig. Ibland blev boken så trist att jag höll på att somna eller åtminstone läsa en enda vers igen och igen och igen. Kanske är jag bara dum och kan inte förstå (som en vän föreslog), men den risken ska jag ta. Formationen och vissa språkliga drag slog mig som väldigt wannabe-artistiska. Man ska inte försöka för mycket, sa en lärare till mig på gymnasieskolan, och så tycker jag också. Var och en får ju döma för sig själv (och den som är utan synd får kasta den första stenen, jag kan nämligen inte göra det.)
Julkaisuvuosi: 2007
Alkuperäisnimi: Dikter i urval
Lukukieli: ruotsi
Arvio: 3/5
Ystäväni suositeltua Sonnevin runoja minulle viime syksynä tein pikaisen pikatutkimuksen (päätelkää siitä, miten pikaisen) saadakseni selville, mikä runoilija on miehiään. Nimi toki oli tuttu perusopintojen kirjallisuusluennoilta ja pian muistin liiankin elävästi, miten olin reagoinut miehen Vietnamin sodasta kertovaan runoon. Runo tylsistytti minua niissä määrin, että voin lähes fyysisesti pahoin. Siksipä minulla menikin lähes puoli vuotta ennen kuin törmäsin sattumalta Sonnevin runokokoelmaan Akateemisen alennusmyynneissä. Koska teos on jonkinasteinen klassikko eikä hintakaan päätä huimannut, nappasin sen mukaani. Lukemisesta oli tulla ikuisuusprojekti, mutta vihdoin ja viimein sain sen saateltua loppuun.
Ennakkoluuloni olivat osittain oikeutettuja. Sonnevin runoista suuri osa käsittelee politiikkaa, maailmanpoliittisia tapahtumia, poliittisia (vasemmistolaisia) ihanteita ja niin edelleen. Minun, poliittisesti valveutumattoman tyhmän naiseläjän onneksi Sonnevi runoilee myös muista teemoista: rakkaudesta (erityisesti fyysisestä rakkaudesta), kielestä, kuolemasta, tiedonjanosta ja niin edelleen.
Runot välittävät unimaista, jotenkin absurdia tunnelmaa. Olettaisin sen kulkevan käsi kädessä runojen abstraktien teemojen kanssa. Olipa syy mikä tahansa, tunnelma tehostaa lukukokemusta entisestään. Hetkittäin luulen ymmärtäneeni jopa poliittiset runot! Sonnevi kirjoittaa selkeää kieltä ja käyttää konkreetteja, fyysisiä sanoja. Tämä toki on tyypillistä (modernistisen) runouden kuvakielessä ja metaforissa, mutta Sonnevi tuntuu viemän tämän tottumaani huomattavasti pidemmälle. Tilanne- ja tunnekuvaus runoissa on kertakaikkisen ensiluokkaista. Moni proosan kirjoittajakaan ei pysty samaan. Muutamat runot inspiroivat jopa minut kirjoittelemaan ja pohtimaan faktan ja fiktion, proosan ja runouden eroja.
Silti jotain jäi puuttumaan. Hetkittäiset nerouden pilkahdukset ja upeat ajatukset eivät riittäneet pitämään mielenkiintoani yllä, vaan huomasin usein torkkuvani tai vähintään lukevani samaa säettä uudestaan ja uudestaan (ja uudestaan ja uudestaan). Ehkäpä minä erään kaverini teorian mukaan olen vain niin tyhmä, etten ymmärrä, mutta se riski on otettava. Runojen asettelu ja osittain niiden tapa esittää tietyt asiat nimittäin vaikuttivat hetkittäin kovin tekotaiteellisilta minun silmääni. Tehokeinoja on käytettävä säästäen, sanon ma, kuten minua lukiossa aikanaan opetettiin. Kukin tuomitkoon itse (ja synnitön heittäköön ensimmäisen kiven, minusta ei siihen nimittäin ole).
"Förlåt alla levande För de döda finns ingen förlåtelse
Vem är det som ska förlåta? Vem är det som ska förlåta?
Kan jag förlåta att du förlåter mig? Förlåter du dig själv?
Nej! Vi kan inte utdela nåden För de levande finns ingen förlåtelse"
Författare: Sonnevi, Göran
Utgivningsåret: 2007
Originalnamnet: Dikter i urval
Språket: svenska
Betyg: 3/5
När en vän rekommenderade Sonnevis dikter för mig ifjol googlade jag snabbt på vem Sonnevi egentligen är. Jag kom ihåg namnet från en kurs i svensk litteratur, men snabbt kom jag också ihåg hur jag reagerade på en av hans dikter om Vietnamkriget. (Det var så trist att jag nästan blev illamående.) Det tog mig nästan ett halvt år innan jag råkade stöta på en samling av Sonnevis dikter på rea. Då kunde jag inte längre motstå och boken kom hem med mig. Ändå tog det nästan en evighet att läsa boken, men ÄNTLIGEN gjorde jag det idag.
Jag kom inte så vilse med mina fördomar. En stor del av Sonnevis dikter handlar om politik, världspolitiska händelser, politiska ideal och så vidare. Lyckligtvis (för en sådan dum kvinna som inte intresserar sig i politik - dvs. som jag är) skriver Sonnevi om andra teman också: kärlek (speciellt fysisk kärlek), språk, död, kunskapssökandet osv.
Stämningen i dikterna är drömliknande, nästan absurd. Jag skulle tro det hänger ihop med de abstrakta temana. Vad orsaken nu än var, gör stämningen hela läsningsupplevelsen mycket starkare. Ibland förstod jag till och med vad Sonnevi ville säga med de politiska dikterna! (Eller så tror jag i alla fall.) Sonnevi skriver på ett klart språk och använder konkreta, fysiska ord. Allt detta är väldigt typiskt när det gäller det (modernistiska) poetiska språket, men jag tycker Sonnevi tar det ett steg längre (än vad jag har vant mig vid). Och hans sätt att beskriva känslotillstånd och olika situationer - min Gud, det finns bara få författare som kan skriva på ett liknande underbart sätt. Några dikter fick till och med en sådan lat jävel som jag är att skriva (skönlitterära texter) om skillnader mellan fakta och fiktion lika väl som prosa och poesi.
Ändå är det någonting som jag saknar. De sällsynta fina idéerna var inte tillräckligt för mig. Ibland blev boken så trist att jag höll på att somna eller åtminstone läsa en enda vers igen och igen och igen. Kanske är jag bara dum och kan inte förstå (som en vän föreslog), men den risken ska jag ta. Formationen och vissa språkliga drag slog mig som väldigt wannabe-artistiska. Man ska inte försöka för mycket, sa en lärare till mig på gymnasieskolan, och så tycker jag också. Var och en får ju döma för sig själv (och den som är utan synd får kasta den första stenen, jag kan nämligen inte göra det.)