Det känns inte så meningsfullt att sörja över att
en 95-åring har dött, men lite vemodigt är det. Framför allt känner jag en väldig glädje att Sif Ruud har funnits. Och tacksamhet, som kanske främst kan uttryckas just med sången "Tack":
Click to view
Vill man ha en mer direkt sorgesång, som ändå gör åtminstone mig mer fnittrig än ledsen, har hon en fin visa från Mumindalen:
Click to view
Och slutligen, för att få med hennes ansikte såväl som hennes röst, en länk till hela avsnittet ur Madicken där Lisabet pillar in en ärta i näsan:
Click to view
This entry was originally posted at
http://katta.dreamwidth.org/554723.html and has
comments there.